Gott nytt år, eller bara "nytt år" kanske..

Den sista dagen på året. Imorgon kommer vi titta tillbaka och säga "kommer du ihåg förra året när bla bla bla hände" "Kommer du ihåg sommaren -08 när bla bla bla". Det är helt sjukt, att ena sekunden lever vi i ett sorts nu- och nästa sekund tittar vi tillbaka på det som att det var historia. Jag ska fira kvällen och den sekunden med min Emma, det ska bli så ofattbart kul!
Men jag ska ägna det här inlägget åt en person som under just år 2008 ramlade i bitar. År 2007 var vi oskiljaktiga. Vi var i ur och skur med brutna axlar och mycket mer. Alla minen är inristade i mig, dom kommer aldrig försvinna. Alla saker vi skrattade åt, alla tävlingar vi var på, alla saker vi har gjort- dom finns alltid inom mig och kommer aldrig kunna raderas. Men du, du kan raderas, och jag har den senaste tiden funderat mycket på att trycka på den knappen. Vi går i cirklar du och jag. Fast inte hand i hand, utan i varsin cirkel som vi hela tiden ser till att dom inte krockar. Det är stelt och känns fel. Jag kommer från och med nästa år inte visa intresse för dig, nu är det din tur.
Jag saknar dig anna.
Gott nytt år everyone!

Detaljerat inlägg om min senast upplevda kväll

Legat på latsidan med bloggen, men vad jag utesluter är att det ändå inte är så himlans många besvikna ansikten av det. Dom senaste dagarna har varit väldigt händelselösa och det har varit väldigt mycket häst på menyn. Igår sov jag hos Johanna. Det var otroligt mysigt i deras lägenhet. Tror nästan jag flyttar in. Vi spelade en del The Sims och det gick åt pipsvängen för mig. Jag hade jätte litet hus, råkar skaffa barn och vips blir det tvillingar. Kände mig lycklig! (Observera ironin). Efter det gick vi ner till Spicy för att äta lite mat. Att det var gott var ju ingen nyhet? Vi pratade mest om nekrofiler. Tjuhu vilket samtalsämne. Efter den trevliga middagen vandrade vi vidare till Marcus. Han verkade förvånad att se oss och inte helt överlycklig. Vi tittade på Harry Potter och lite av Robin Hood innan vi drog upp Carro ur soffan. Kvällen slutade på luftmadrasser, och på grund av Carros ego blev jag sovandes med en filt.

Love u guys!

Vinterluften fyller mina snart franska lungor

Vet du hur vinter luktar? Om du gick ut idag och drog in djupt genom näsan kände du lukten av vinter. Det är när snoret liksom fryser i näsan. Det känns så friskt, jag älskar att vara ute när det är sådant väder. För sen när man kommer in och myser ner sig i soffan så uppskattar man det 1000 gånger mer.
Nu är julen slut. I princip i alla fall. Alltså man laddar upp för den dagen som var igår typ hela december och lite till. Men när dom 24 timmarna är slut blir det som när man sätter sig på en pruttkudde. Ja faktiskt, vilken bra jämnförelse jag kom på! När man sätter sig på en pruttkudde blir det först världens prutt, alla skrattar, men sen ligger ju pruttkudden där helt platt och livlös. Jag känner samma känsla som åskådarna gör när de tittar på den platta gummibiten. Nu är julen över, det tar 364 dagar innan jag får uppleva det igen. Men nog med sura miner. Jag fick underbara julklappar!

• Back on track paddar till ponnysarna
• 2 böcker
• Guitar hero world tour
• Ridstrumpor
• Rosa SOS tröja
• 2 Tomas Sabor berlocker
• 3 piecee trosor
• 3 olika sorters te (TE KVÄLLARNA FLICKOR!)
• 4 nya fina koppar (TE KVÄLLARNA FLICKOR!)
• Pengar
• Ett halsband med en legobit
• Ländtänke till hästen
• Godis
• Leviströja
• Biljetter till genrepet melodifestivalen i Globen med Anna!
• Fred Perry väska
• Röd Ipod nano
• RESA TILL PARIS V 9!!!!!

Paris, håll i hatten! Kolbäcks elit kommer att sitta på ett plan fredagen den 20 februari. AAH! It's killing me to wait! Shalalalaaaaa Jag ska till Paris, jag ska till Paris!

Jultårar

Alla bråkar. Det är kaos i det stora vita huset på kullen och alla bråkar. Jag vill inte ha det såhär. Fan det är jul imorgon och jag lovar att mamma kommer ta bilen och åka iväg snart. Bara för att vi inte har någon julstämning stänger alla in sig på sina rum och bara visar sura miner. Mamma försöker, förlåt mamma. Jag tänker skriva klart det här inlägget och sen tänker jag gå ut dit och välkomna julen med min mamma. Vi är en familj och man ska faktiskt sätta sin familj före sitt eget dåliga humör. Hur skulle det annars gå? Jag vill vara barn igen. Från den 20 december varje år vill jag att allting vrids tillbaka till 2000. Jag var liten och julen var höjdpunkten på året. Varje gång man önskade sig något så var det alltid "jag önskar att det var julafton varje dag". Såklart hade man tröttnat på julafton men just då var det min högsta önskan. Nu sitter jag här 8 år senare och gråter när jag skriver om julen. Varför är det så? Julen är en tid för barnen tycker jag. Så mamma kanske har rätt... vi kanske borde bojkotta julen nästa år?

Fy fan va hemskt.

Har du tänkt på din egen begravning

Emma, allting kommer lösa sig. Om han överlämnas till himlen vet vi att han får det bättre. Alla har ett öde, alla har en uppgift. Om det blir så att hans var att lämna världen för tidigt, kommer din vara att visa alla andra styrka. Att du kan gå vidare. Han kommer alltid finnas med dig, hur det än slutar.

"Jag hade allt utan att jag visste om det, förstod det först när jag gick miste om det"
Så sjunger Snook i låten Har Du Tänkt På Din Egen Begravning. Det stämmer, man uppskattar nog aldrig livet förens det är över. Allt kan hända på en minut, plötsligt kan allt vara över. Men man tänker aldrig så. Man säger "hejdå, vi ses imorgon". Ja, det gör vi om det nu inte skulle hända mig ngt när jag går över den där gatan, eller när jag ska tugga en bit kött, eller när jag ska gå ner för trappan imorgon bitti. Vi tänker aldrig ett steg längre, eller så gör vi. Vi kanske bara inte låter tankarna komma upp till ytan, tränger undan det omöjliga som kan bli möjligt. Jag måste lära mig att uppskatta allting mer. Låta varje kram bli lite hårdare, låta varje kyss bli lite längre, säga alla ord med lite mer betydelse, tänka över alla beslut en extra gång för allting kan ändras på ett ögonblick. Vi kan inte ändra på det som kommer hända men vi kan njuta mer av stunden som pågår.
Lev

Det vita kuvertet och en ny diskussionstradition

För att vara hysteriskt exakt levde jag i ett enda andetag på grund av nervositet från att jag satte min skobeklädda fot utanför dörren 07.08 denna morgon till att jag fick ett vitt kuvert klockan 12.36. Där inne låg mina första betyg. Pressen låg såklart på om jag skulle få g i idrott eller musik, annars skulle jag förhoppningsvis klara mig utan ett enda g. Målet skulle vara nått, men skulle olyckfågeln emma ha sådan tur? Knappast tänkbart. När jag några minuter senare befann mig i pelarhallen lyckades Malin övertala mig till att plocka upp det vikta pappret. Det visade sig att gud hade en bra dag och emmas otur tog ett break. 3 mvg och 8 vg. Jag fick inte betyg i alla ämnen än, men fan- jag är nöjd. Do I know, nästa år kommer bli ett helvete för alla som råkar heta emma Thalén. Min fritid kommer stavas P-L-U-G-G-A. Blandat med något ridpass här och där.
Jag kom hem, möttes av en avresande syster. Julbalen väntade och jag kände mig nästan mer exalterad än vad Hanna i alla fall visade att hon var. Efter att jag låtit hästarna springa några varv i ridhuset och ägnat mig själv en halvtimmes sovande var det dags för middag hos mormor. Där kommer jag att hålla mig under det här inlägget.
Det enda 2 ingredienserna som behövs för att skapa en middag hos mormor Brita med familj är god mat och en hetsig diskussion (det behövs bara en eftersom det finns 3 extremt envisa kvinnor med under de flesta middagarna). Idag blev ämnet: Den nya generationen och all media vi utsätter oss för varje dag. Ena sekunden var det jag, mor och far against mormor och Niklas, min morbror, min söta lilla balettkusin Ella satt mest tyst och drack cola (smart Ella, smart). Men under några ögonblick blev det mormor, far och Niklas against mig och mor. Alla pratar i mun på varandra, avbryter och stoppar in kommentarer. Jag skrek som en hes gås, mormor avbröt mig hela tiden och hyschade åt mig så fort någon annan pratade och pappa krampade fast vid sin åsikt. Mamma suckade mest, eller försvarade sig med både sabel och sköld. Under ett ögonblick under middagen började jag och mamma prata om traditioner. Att vi hade väldigt strikta och många traditioner i våran familj. Just i det ögonblicket tyckte jag att mamma snackade kinesiska, men nu när jag skriver ner dom här raderna förstår jag. Jag anser våra aggressiva diskussioner i mormors matsal som en tradition.
De ni.

Skrivkramp av nervositet

Imorgon är en stor dag i mitt liv. Betyg dagen. Imorgon kommer jag få bokstäver på ett papper som ska leda min framtid. Jag är nervös, är det normalt? Jag menar, det är bara betyg. Jag kan göra vad jag vill hur det än går. Men jag är verkligen nervös, det här är svart på vitt- jag är bra eller dålig? Duger jag, kommer jag att räcka till? Frågorna kokar i mitt huvud, jag kommer aldrig kunna sova. Jag vill kunna visa upp mina betyg och vara stolt, jag vill verkligen det.

Idag har jag låtit som en skadeskjuten gås. Min kropp har velat hosta upp mina lungor, av en konstig anledning jag inte vet. Nej, fan, jag kan inte skriva. Jag är för nervös.

Over and out, resultat operation betyg kommer imorgon.

Planering för genomförande av problem

Jag har aldrig velat bli en Svensson-Svensson. Ett bra jobb, en fin villa, en perfekt man och 3 underbara barn. My as, nej tack. Jag vill leva något annorlunda, men vad för annorlunda? Vågar jag bara ta dagen som den kommer? Ja, faktiskt, i nuläget tänker jag leva varje minut. Jag ska följa mina journalist drömmar genom mina skolår och efter det visar det sig vart världen leder mig. Men en sak jag inte vill radera helt, en Svensson-Svensson faktor vill jag ha kvar- den perfekta mannen. Jag kan varna alla världens män redan nu för att jag är en krävande flickvän. Jag är säker på att jag aldrig kommer klara av ett liv utan kärlek. Jag vet att vem-de-nu-va-som-skapade-världen bara har skapat en man för mig. Han uppfyller inte mina drömkrav på långa vägar, men han är den som man sätter fingret på. Den man bara vill omfamna så fort man ser honom. Den mannen finns. Alla är rädda för att hitta din soulmate för sent, då hela Svensson-Svensson 30 årskrisen redan är avklarad och 40 börjar närma sig. Då är det "för sent" enligt många. Men jag är orolig för den fruktansvärda motsatsen... Tänk om jag har min dröm i handen i nästa ögonblick. De flesta inser att det är 4 år för sent att skaffa barn, men tänk om jag helt plötsligt står där och tänker tvärt om- det är 4 år för tidigt för att skaffa barn. (Sen vill jag inte barn men det hör ju knappast till saken) Men sen vinklar jag problemet ytterligare några grader åt vänster- är det värt att grubbla på problemet nu? Ja, det tycker jag faktiskt, och det kan jag säga utan att vrida tillbaka problemet. För det här är samma princip som med gymnasium. Visst är det score om man redan vet vart man vill och vad man vill. Det är inget krav men det ger 100 meter försprång.
Nu har jag snorat på mycket så jag är helt röd och det svider under näsan, hejdå dagisbarnet ska sova nu.

Dancehall queen och julbords gäst

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Enda sen den dagen förra året jag stod i Bombardier Arena, Västerås, och dansade har jag velat stå där igen och shake that thing. Today was the day. Det var avslutning för dansen och vår grupp var peppad, vårt performance gick i lås. Vi ägde skiten. Ner smutsade med ögonskugga för att skapa locken av en städare skakade vi rumporna med sopborstarna. Det var så roligt! Även om jag ägnade den mesta tiden åt att stirra på Jeremys snygga rumpa, tur att stegen var väl inmalda i min gråa klump innanför skallbenet. Efteråt kramade vi varandra och jag hoppas att jag kommer träffa Melissa och Jeremy igen, det var människor som kom en på djupet. Bara genom att vara sig själva. Härligt. Efter ett jag fått några dunkar i ryggen av pappa och hört mormor älta 500 gånger att det var så bra och att baletten var dålig så åkte jag hem för att gå på julbord i Ramnäs. Eftersom jag är en flicka på 14 år måste jag såklart få ett utbrott för att det absolut inte fanns något att ha på sig eftersom Hanna hade med sig den klänningen som jag ville låna. När jag väl konkat på mig några paltor kom vi iväg 20 minuter försent, men det var även min brors förtjänst. Julbordet var trevligt, förutom att jag inte gillar julbord. Men tack Annika och Jouni, det var en väldigt trevlig upplevelse.
Nu ska jag kravla mig upp till duschen och sen tycker jag att min säng har varit ifrån mig för länge.
Sköt om er gott folk

"Emma, du är en begåvning"

Den senaste veckan har nog många anklagat mig för att ligga på latsidan, fått skrivkramp eller i alla fall något dramatiskt som hindrat mig från att skriva. Jag måste göra er besvikna, eller glada det är upp till er. Jag har bara varit otroligt frustrerad! Alla er som sett OC vet ju när Marissa får ett utbrott och skriker och slänger möbler i poolen? Precis så har jag velat göra. Så förklaringen till varför jag inte har skrivit är för att jag vill att bloggen ska få en positiv anda nu inför jul, bloggar man med ett bubblande hat inom sig blir det allt utom en positiv anda utan mer mot det våldsamma hållet.
Idag trodde jag äntligen att aggritionerna var över. Den känslan varade enda fram till först lektionen- spanska. Jag fick vg i slutbetyg. Jaja börja grina tänker ni säkert. Men faktumet är att jag blev så besviken på mig själv. Efter första provet hade jag mitt mvg i handen och sen så blåste jag iväg det. Jag var så arg och tyckte att det var så sjukt orättvist. Jag fortsatte då med med tunga steg mot sal 211 bruna dörr. Där innanför väntade mitt betyg på min "Boken om Mig". Det bästa arbete jag gjort inom mina snart 17 terminer i skolan. Jag gick ut sist för att få veta, försökte skjuta upp det. Alla kom in med vg och g förutom Emma F. Hon var upp över öronen glad för sitt mvg vilket jag förstår, men det sänkte mitt humör. Det skulle bli ett vg, jag var säker. När jag satte mig ner på bänken fick Kattis tårar i ögonen. Så här sa hon:
Emma, du är en begåvning! Du har fått ett mvg av mig, och det är väldigt vädligt svårt att få. Du är så grymt bra på att skriva och ditt språk är jätte bra. Du skriver på ett sätt som fångar upp en och tar med en in i boken. Du skriver med sådan inlevelse! Jag började gråta när jag läste din bok. Du är så himla duktig Emma.
Dom sista orden fick glädje tårarna att forsa inom mig. Jag var så lycklig. Jag hade gjort något riktigt riktigt bra. Och Kattis ord fick mig även att förstå vad Hernan menade med: För ett mvg ska allting vara perfekt, du kommer att komma dit med du har några få myrsteg kvar.
Men vg:t i spanskan är bortom all framtid, jag fick mvg på min bok.
FAN VA JAG ÄR BRA

Minutvisarens resa innan sista timmen tar vid

Nu är jag 3 dagar äldre än jag var senast jag besökte min röriga blog. Frågan som ställs är; är jag smartare än sist? Är jag mognare? Har det hänt något under dessa 3 dagar som utvecklat, eller kanske invecklat mig? Så om ca exakt 9 minuter kommer jag att träda in i dygnets sista timme. Alltså om- nu 8 minuter- kommer det bara vara en timme till kvar av den 7 december. Det kommer ta ett år innan jag får uppleva den 7 december igen. Det känns stressande på något sätt. Att om 7 minuter är det bra en timme innan jag kommer en dag närmare den 23 December. Det är inte bara dan innan julafton- the big kids evening- utan också den dagen då den nykomna mystiske riddaren som tog det högra hörnet av mitt hjärta genom att bara säga hej kommeratt säga hejdå för ett halvår. Inte nog med det utan även om dessa 5 minuter kommer jag om en timme vara en dag närmare morgondagen. 4 minuter kvar innan jag träder in i den sista timmen, vad kan jag göra? Vad står i min makt? Nu när klockan precis visar 3 minuters tidgräns innan sista timmen gör inte saken bättre. Egentligen förstår jag inte varför jag bryr mig. Varför jag läger ner så mycket tid på att titta på klockan som dödar minuter, 2 minuter kvar. Jag menar, jag räknar inte tiden som finns kvar för mig att leva- eller gör jag det? Nej, nog för att jag är patetisk men nej. Tick tock, tick tock, wops 1 minute to go. Jag vill bara att han ska stanna. Varför började han det här när han visste att han hade 2 veckor kvar i Sverige? BONG, vi är inne i den sista timmen av dygnet. Ärlighetens timme, kan vi kalla den. Men jag har redan varit ärlig, så jag ägnar mig åt att sova den timmen. Mina drömmar kan behöva tillåtelsen att vara helt ärliga.

Inriktning på dom mörkgröna mirakel skorna

Att vakna upp idag och mötas av ett snöfallande fönster gjorde mig först glad, ändå tills jag insåg det faktum att det var mina små converse som stod i farmors tambur, inte mina mirakel skor gjorda av mörkgrönt mocka. Jag hann knappt ut från Kristinagatan innan jag kände hur den vita massan på marken hade förvandlats till en blöt sörja som nu sipprade in i mina skor. Så nu har jag bestämt mig för att bo i mina mörkgröna mirakel skor ända till jag ser en tussilago.
Just nu är mitt liv ganska händelselöst, men jag ser fram emot helgen. I morgon ska jag in och julhandla och gå på bio med Anna. Hör du inte hur mysigt det låter? Och med mina mörkgröna mirakel skor på fötterna kommer jag inte ens frysa! Det kommer bli en toppen dag, jag vet det. Sedan på lördag ska jag åka in och fika med Emma, vi ska även hitta en ny buggklänning till henne. Sedan på kvällen står schemat öppet för idéer, men jag antar att jag skulle må bra av en ensam kväll. Idag har jag gjort klart 2 stycken inlämnings uppgifter, jag är stolt att jag hunnit med så mycket skoljobb på en och samma dag. Så nu är jag värd lite sömn.
Ciao

En väldigt vanlig dag blandat med tankeställare om vardagen

Dagen efter en fartfylld och trång globen helg ger en baksmälla av ömma händer och en väldig längtan till sängen- men också peppning. Jag blir så otroligt peppad av att se alla de stora ridstjärnorna hoppa, se ponnyerna, men det bästa av allt var ju helt klart att se Wille. Dock hörde han mig inte när jag skrek under bangången, men vad begär man av en man under djup koncentration?

Idag spratt jag först runt i Tunbos gula korridorer i mina välkända trikåer och håret i en bollform mitt på huvudet. Men vem bryr sig om vad som händer mig i skolan? Dagens stora händelse utspelade sig i Hässelby gårds ridhus. Jag red för första gången på en vecka igen och jag var eld och lågor när jag struttade ner till stallet. Båda mina djur skötte sig över förväntan efter en vilodag, Bella fick massera högersidan och Zanne kämpade på med att försöka göra en så kallad galoppsax- så ja, jag blev även inspirerad av dressyren i år. Däremot kan inte påstå att min sax blev särskilt bra, men vi lyckades få godkänt under förutsättningarna. Där efter hjälpte jag min kära mor att rida den 8åriga tysken. Jag vill understryka att det är en häst. Jag fick en liten tankeställare då om faktiskt hur svårt det är att bara sätta sig upp på en häst man inte rider så ofta och göra det på pricken perfekt. Människor är vanedjur- jag går stålt längst fram med flaggan i topp, ingen slår mig och mina vanor.

Alla dagar har ett krisläge. Mitt kom när min dator och mitt Internet kom i oförklarlig konflikt. Tanken slog mig då- är vi verkligen så beroende av Internet och media? Jag skulle vilja bli jätte rik en dag och kunna genomföra en undersökning av det ämnet. Någonting i stil med att sätta en människa i ett hus i skogen och den ska klara sig utan media i ett år. Det enda som sätter en tråkighets faktor på mitt projekt är att jag tror faktiskt inte att det är så svårt att klara sig utan medier när det väl kommer till kritan, det är nog mest jag.

Nu väntar min säng på mig med öppna armar och jag tackar aldrig nej till en kram.

Take care

P.S. jag måste erkänna att jag saknar snön

En dröm är en dröm- liten som stor

Alla har en dröm. Vissa drömmer om att vara artist- sjunga på stora scener, ha ett känt namn, ha fäns och få vara med på Tv och i andra medier. Andra drömmer om ett liv utan sina föräldrar, drömmer sig bort och fantiserar om den dagen de flyr hemifrån. Drömmer om ett liv utan måsten, ingen som säger åt en, drömmer om ett liv med sig själv som pilot. Vissa drömmer om att klara sig genom livet, drömmer om att få bli en Svensson. Hitta sin livskamrat, få barn, ha ett bra jobb. Sedan efter ett njutfullt liv med en underbar familj kunna slå sig till ro med en bra pension och komma ihåg alla trevliga middagar den underbara familjen bjudit på. Andra drömmer om att gifta sig med någon rik, bli en exklusive hemma fru och gå runt i spets trosor och genomskinlig morgonrock. Ja, vi alla har så olika drömmar. Men de flesta drömmarna tar tid, de kräver tålamod- ingen blir Zlatan på en veckan. Det finns även dom som inte har hittat sin dröm än, som fortfarande ligger och tänker på kvällen- vad är mitt dröm liv? Jag är nog en av dom. Men kan man bara ha en dröm? Eller är det faktiskt tillåtet att ha flera drömmar, välja efter resans gång? Jag bestämde mig för mil stålpar, små punkter att sikta på under tiden jag kommer på min dröm. Att ha små drömmar kanske leder mig till den stora drömmen.
Så nu har jag bestämt min första mil stålpe- Globen och Prins Karl Filips pris -09 här kommer jag.

Jag är bara född på fel ställe- jag hör hemma i Orange County

The O.C. <3 Emma Thalén. Jag insjuknade i min bekanta gamla "pyttelite feber, täpt i näsan, ont i halsen, rolig röst och torrhosta" sjukdom igen. Under mina sjuka dagar har jag börjat kolla på mina underbara systers O.C. boxar. Jag är inne på andra säsongen och just nu lever jag i Orange County. Jag är så närvarande, jag finns där bland Marissa och Ryan och alla! Okej, jag håller med, jag börjar låta lite läskig. Men det är en sådan klockren serie. Hur lyckas man klämma in så mycket kärlek, så många sorgliga stunder och samtidigt så himla mycket komik i en enda serie. Det är sjukt. Musiken- vi har ett till plus där som jag älskar. Ryan är ju helt klart den mest snygga, mysteriskt sexiga kille med lite på gräsen till pottfrilla jag någonsin sett! Men, MEN jag måste säga att Seth och Sandy har vunnit mitt hjärta med deras sarkasm och perfekta skämt som alltid dyker upp vid rätt tillfälle. En annan sak jag kommit på är att Emma Lundkvist är så läskigt lik Summer! Seriöst! Men jag känner mig faktiskt otroligt patetisk som sitter och äter frysta jordgubbar som jag mixat med banan och i princip skrika ut: RYYAAN BARA KYSS HENNE! Men jag antar att det är så jag är innerst inne- vi alla kommer hitta vårat rätta jag en dag. Att jag hittade mitt på "dödsbädden" är faktiskt bara en slump. Den enda jag saken som jag skulle kunna kalla "dåligt" med O.C. är att jag har upptäckt att i princip alla flickor har för korta tröjor- och det som nog gör mig mest irriterad att Marissa faktiskt är skit snygg, alltså det ser snyggt ut med 3 cm för kort tröja? Hur? Varför ska jag vara tvungen att sitta och kolla på alla snygga smala tjejer med sjukt underbara kläder?
För att jag älskar det, så nu ska jag återgå. Ha det bra och sakna mig inte för mycket när jag flyttar in hos Ryan i poolhuset.

Shas dumma julkänsla shas!

Jag måste väl börja med att säga att helgen har varit super toppen, sjukt nöjd!
Jag praoade på restaurang J idag. Det var trevligt att traska genom ett snöigt Stockholm och det var roligt på J. Det var 2 andra tjejer som också skulle praoa den här veckan- Anna och Josefin. Det var inte med avsikt jag tog dom för att vara 6or, oops dom va visst 9or.. Men vi hade trevligt, söta flickor. Jag är sjuk igen, jag vill dö! Jag hatar att vara sjuk och att springa runt på J och snörvla var inte det roligaste som hänt. Idag har jag gjort vissa upptäckter om staden Stockholm. För det första skulle folk bli fattiga om dom började med trängselskatt på alla tunnelbanor mot Alvik. Folk mosade in sig och i princip bände upp dörrarna för att komma med. Alvik måste vara ett jävla roligt ställe. För det andra är jag fasinerad av "rulltrapps regeln". Du kanske inte visste det men i Stockholm finns en regel i alla rulltrappor- ska man stå still håller man till höger så att alla som ska gå ner (för en trappa som redan rör sig) ska kunna gå förbi utan att behöva säga "ursäkta" 50 ggr. Det måste ju liksom vara otroligt ansträngande? Stockholm är över lag en väldigt fasinerande stad. Jag gillar att gå runt i Stockholm och bara titta, det händer så mycket saker som får ögonen att stå rakt ut! Idag när jag skulle möta min lilla pappi utanför stora NK entrén kändes det precis som förut när jag bodde i Stockholm. Jag kommer ihåg när vi åkte in till Stockholm lite innan jul, sådär i slutet av november. Vi gick på "stor och liten" som idag är mer känd som BR leksaker, jag pekade ut minst 50 gosedjur och leksaker som jag önskade mig. Sen gick vi och kollade i NKs skyltfönster. Det är så vackert. Jag gick där för mig själv idag, snön dalade ner långsamt och jag kollade in i de fina skyltfönstrena. Jag kände mig så där liten igen, som ett barn. Jag vill tillbaka. Att snön har lagt sig som ett fint täcke över Sverige ger mig lite julkänsla. Men jag vill inte ha någon julkänsla! Jag hinner inte. Jag hinner inte köpa julklappar, jag hinner inte. Det minsta jag hinner just nu är att bli sjuk och knölarna på min hals skvallrar om en möjlig körtelfeber. Jag spyr. Men annars är jag glad, jag vet dock inte hur jag ska hinna med min vecka men det löser sig. Jag har så himla mycket som ska fixas- typ som julklappar. Jag vill ha det problemet ur vägen. Jag köpte ett par nya vinterskor idag, underbart. Äntligen en dag utan att mina stackars tår ska få kämpa för att överleva. Nej min säng väntar och jag skriver ändå inge bra idag. Vad har hänt? Apu. Men ha det snöigt mina vänner

Humörsvängningar- OM jag hade

Dagen startade med en bra rivstart, dalade neråt, gick över i katastrof men gick ut med ett bra slut. Skoldagen gungade undan i rafflande fart och minuterna försvann fortare än jag kunde knäppa med fingrarna (dåligt exempel eftersom jag inte kan knäppa med fingrarna, men det gick fort hur som helst). Så helt plötsligt stod jag där, end of the day och min underbara bror hämtade mig i våran stora gröna lantis bil. Jag åkte hem och möttes av min älskade tränare Arnold och många fler- men även Wille Craaford, sångfågeln som nu ska vara med i kändishoppningen i globen horseshow på söndag! Han hade tränat för Arnold på Billi. (ni kan även kolla Willes blogg: www.hindersprovning.blogspot.com, han är inte bara en grym ryttare för att bara ha ridit i ett halvår utan också en enastående bloggare. Jag ser upp till dig Wille!). Sedan blev det världskrig mellan mig och min älskade mor nere i stallet eftersom jag är en äcklig elak snorunge som bara är elak mot min snälla mamma. Förlåt mamma jag älskar dig! Mina hästar ser ut som ett helvete eftersom jag inte kan duscha dom, jippi va roligt det ska bli att åka och tävla i Heby imorrn.. Mitt motto är att alltid ha toppcleana hästar på tävling-kabrak, där sprack det mottot direkt.. apu apu.
Sedan åkte jag hem till Isa där jag möttes av alla mina favoriter. I Love u gaaaals! Ni gör mig så lycklig, <3 Vi åt en fantastisk middag, men jag måste säga att lime yogurten med 2 dl socker i var det absolut godaste! (Även fast det egentligen bara var ett tillbehör och inte skulle ätas med sked.. oops.) Jag och Anna Söteri (ska stavas ö eftersom det blir SÖTeri) sjöng otroligt vackert! Hysteriskt mycket garv. Sedan åkte jag hem, kramade mamma och spillde några tårar.. Nu ska jag sova och försöka ladda om mina batterier och se ljust på dagen imorgon, även fast mina hästar ser ut som as. Take care and don't try to kill yourself!

Snön blir slask och tö, jag är bäst på dansen så du kan gå och dö

Västerås fick för en kort stund likna en riktigt vinter. Dock dröjde det inte länge fören moder natur valde att sjukskriva snön och sätta slasken som vikarie- jag blir så trött. När snöflingorna stora som sockerbitar föll från himlen kom jag på- crap, julklappar. För en stund kände jag bara för att bojkotta hela julen. Inte ge några julklappar. Men jag antar att vi bor i Sverige och det finns säkert en lag med minst 2 års fängelsestraff mot folk om bojkottar självaste julafton. Så jag vågar faktiskt inte ta risken..
Men eftersom snön påminde mig om julklappar som i sintu påminde mig om att är pank och att den desstuom blev slask fortare än jag blev född, så hatar jag snön just nu. Men en annan sak som gjorde mig otroligt glad idag var dansen! Det gick skit bra och jag gör faktiskt ett.. hmm kan man kalla det solo när man reser sig upp och wajnar lite när alla andra ligger kvar? Any how så är jag bra på att dansa. Det gjorde mig otroligt glad!
Nu ska jag återgå till det jag gjorde innan. Take care <3

Vindögd fisk med dubbelhaka, ler även som en porrgubbe. Intresserad?

Jag återvände till Tunbos gula korridorer idag. På morgonen när jag vaknade kände jag mest för att vända mig om, sova 2 timmar till och vara sjuk en vecka till. Emma då, skärp dig! Jag pallrade mig upp, fick på mig någon sorts kläder, glömde alla papper och grejer jag skulle haft med mig till skolan och hann i alla fall med bussen (med en god marginal!).
Men en sak gjorde min skoldag lite roligare- alla kramar! "ååh Emmaaa! Det var ju skit länge seen!". Jag vet, nu verkar det som att jag är älskad av alla- wrong. Men jag har några fina vänner som ville omfamna min kropp. Men jag var även glad att vara tillbaka till världens skönaste klass- 8C. Den klassen är verkligen bäst, aldrig en minut som inte fördrivs med skratt. Moam, I like.
Sen har jag umgåtts med Johanna under denna vackra afton. Hon ska även sova här (genom en muta: Hon ska få låna min lila stora stickade tröja imorron... jag funderar fortfarande på om det var värt det.. Idag fick vi skolkatalogerna. Someone photoshop me?? För det första är det sämst kvalité på bilderna, alla (i alla fall i min klass) ser vitbleka ut och ögonen ser ut som att ögoninflammationen har spridit sig som digerdöden. Men för att ge en direkt beskriving av mig ser jag ut som en blek fisk med dubbelhaka som dessutom är vindögd och ler som en porrgubbe. Blir du tänd? Jag brukar faktiskt inte se helt hemsk ut på skolfoton, men den här gången tog det priset.
Nu ska jag gå och ta en fin egobild som jag kan lägga in på bdb, jag insåg för 5 sekunder sen att jag inte har några bilder på mig själv. Isn't that tradgic? (något som är ännu mer tragiskt är att jag borde få pris för sämsta engelske elev)

Förlåt Johanna

Jag är väldigt elak. Otroligt elak. Jag gav alla ett kikhål, men vägrade berätta om vad som fanns innanför. Så nu är Johanna arg upp till öronen eftersom hon vill veta. För att Johanna skulle förstå varför mina läppar förblev förseglade förklarade jag som så att för att göra ett liv fulländad behövs 150 %. Man visar 100 %, det är sådana saker som i alla fall någon person vet om. De där andra 50, dom är gömda. Jag sa att det är svårt när dom 50 % som verkligen får en att le med hela jävla ansiktet, det är dom som ger en den där krypande underbara känslan- då är det så förbannat svårt att bara strypa dom och soppa dom under mattan. Johanna resonerade att de var så hemliga att man inte tänker på dem. Man ler inte åt sånt.

Jag orkar inte kopiera hela våran djupa diskution som inte innehöll ett normalt ord. Men förlåt Johanna, jag önskar med hela mitt hjärta att jag kunde berätta.

Men nu för att göra det här inlägget till (ytterligare en roman) ett normalt inlägg. Jag sitter här vid mitt mysiga skrivbord och dricker ytterligare ett glas Cocca Cola. Jag som råkar vara nybörjare på iTunes fronten har nu lärt mig- kryssa aldrig iTunes, för då går det inte att öppna igen om man inte startar om datorn.

Där tog det normala inlägget slut.

En till roman som du så gärna vill läsa

Whaaaat?! Tell me you're kidding!

Eftersom mina inlägg mer liknar romaner än någonting annat å är det bäst att jag nämner det här i början- Kan alla börja följa min blogg? (Så kan det i alla fall se ut som att jag är älskad och som att jag har ett intressant liv.) Tack på förhand, väldigt omtänksamt.

Jag är så glad åt mitt rum. Jag tycker faktiskt om att vara här igen! Jag har även startat upp mitt iTunes på ett mer seriöst sätt, också en fördel att slippa sitta all alone i en död tystnad. För jag räknar inte tagentknapparande och "dudututt" (msn ljud) som en såkallad "isbrytare".

Jag erkänner mig här med som knarkare. Jag har kollat på "du är vad du äter", vilket egentligen borde vara förbjudet om man är 14 år och tjej. Men eftersom jag i samma veva kan erkänna att jag är inte tjock någonstans så antar jag att det helt plötsligt blev lagligt för min del. Hur som helst så visade dom hur mycket koffein kaffe innehåller. Jag visste faktiskt inte att koffein var en drog på det sättet, men koffein finns i pulverform och då ser det ut som vilket hokuspokus som helst. Man blir faktiskt beroende av koffein. Jag måste trappa ner med kaffet.

Jag red idag. Fast jag red bara en häst, dels för att jag fick lite problem med andningen, men också för att jag blev faktiskt ganska opepp när jag insåg att jag fått träningsverk. Av att rida! Kan du fatta det?! Jag har i alla fall svårt att inse att jag fick träningsverk av att rida 1 ynka häst. I sommras red jag 5-6 varje dag. Hm, men jag antar att min kropp fysiskt längtar tillbaka lite till soffan. Glöm din dröm säger jag, nu ska det bli hutlöst med motion.

Nej, dags att sätta fart med mitt liv, inte för att jag vet vad det är jag ska sätta fart med- jag tror det mest att det där var en undanflykt för att korta av inlägget. (Som redan är en roman) Hur som helst så sätter jag nog punkt här. Alltså det tar slut här. End. Fan jag är ju värdelös! Kan inte ens sluta skriva. *Bitchclap i ansiktet* Hejdå.

Happy face tack vare impulser och asgarv

Förlåt för gårdagens självmords benägna tankar, men jag har samlat på mig så mkt hat och ilska under den sjuka veckan att jag var tvungen att bli av med det. Idag har jag gjort tvärt om- eftersom jag inte skrattat på över en vecka, eftersom jag varit arg och vart tvungen att hålla den imagen, och som de flesta vet skrattar jag i vanliga fall mer än ett asgarv om dan. Så idag har jag asgarvat- Hela dan! Jag och mamma satt i köket och från ingenting så började jag verkligen apfabba, jag skrattade så tårarna bara sprutade! Jag vet inte ens vad jag skrattade åt egentligen! Jag bara skrattade och skrattade, det kändes så skönt ska du veta! Jag har varit allmänt dryg idag efterosm jag varit så glad att äntligen få lämna soffan. Jag har tjatat på mamma hela dagen om en skit fin D-ponny hingst jag hittade i ridsport. Tyvärr är hon emot mig. Bajs. Ikväll ska jag åka till Borlänge, impuls resa. Jag börjar bli bra på sådana utflykter, men Arnold har sin roll mer i spelet. Jag har även impuls möblerat mitt rum idag. Jag höll på att städa och fick ett infall- jag möblerar om! Och så blev det, trots ont i ryggen och yrsel i huvduet. Men man måste ju bita ihop och komma ur soffan nån gång- frisk eller ej! men jag blev nöjd med mitt rum, och faktiskt så sitter jag vid mitt skivbord just nu! Där jag hade skrivbordet förut var så omysigt, så nu står det under sned taket- så mkt bättre!
På tal om ingenting så ÄLSKAR jag Sex and the city The movie. Bästa filmen som någonsin gjorts! Jag har kollat på den 3 ggr (med en dags mellanrum). Jag ska köpa alla Sex and the city boxar och hoppas på att bli lite tjock i halsen ytterligare en gång. Jag älskar miljön och allt! Jag vill också vara Carrie Bradshaw och gifta mig i världens finaste designklänning och AAAH jag är beroende! Ops.
Men jag antar att jag ska slutföra min ommöblering!
Take care!

Låt mig bara rida.. Det är allt jag ber om

Förlåt att jag inte skrivit på en vecka, men det enda mina inlägg skulle innehållit är klagomål och depp depp depp. Jag är sjuk. Jag har varit strandad i vår TV soffa sen i lördags eftermiddag och jag håller på att bli galen. Jag har även varit hos farbror doktor Kent och gjort blodprov och EKG, jag fick ont i ryggen och när jag andades kändes det som att mina revben var i vägen för att mina lungor skulle kunna andas. Tänk dig den känslan- not so nice. Så vi åkte in och kollade och han sa att det kunde varit hjärt-muskel-inflammation, vilket det som tur var inte var. Det var därför jag gjorde EKG. Istället trodde han att jag har lung-säcks-infektion, vilket läker av sig själv. Dock skulle jag inte anstränga mig fören andningsproblemen var borta. Tjiho, gud vad roligt! (ironi) Men eftersom mina föräldrar tror att "bara man rör på sig" blir man frisk. Bryter man benet- jo men rör på dig så blir du bättre. Har man så ont i ryggen att man börjar gråta- Jo men rör lite på dig så blir det bättre, tack för tipset. Mina föräldrar anser att man får ont i ryggen av att ligga ner. Okej, jag visste bara inte att liggsår satte igång tårkanalerna men jag hade väl fel som vanligt då. Sen blev jag arg idag för att jag vill rida, jag har inte ridit på en vecka och jag vill inget annat än att rida. Nix inte en chans att får jag gå ner till stallet- MEN jag borde absolut röra mer på mig. LÅT MIG RIDA DÅ! Det enda min kropp är van vid är att sitta på en häst, det är ju det jag gör varenda dag. Vandrat från vardagsrummet till köket- det har jag gjort hela veckan. Men jag kan inte hitta skillnaden, om jag ska röra på mig mer än jag gjort under den senaste veckan så borde jag få rida.
För faktiskt så mår jag bättre av att få rida, jag kan ta skrittpauser när jag får svårt att andas. För jag mår varken fysiskt eller psykiskt bra av att äta frogurt och glass undertiden jag dränker mig i tårar.
Sen förväntas jag vara hyper glad, även fast jag är fast i en soffa med en TV som enda vän. Jag har så ont i ryggen att jag får bita ihop varje andetag för att inte börja gråta, men jag vill verkligen rida så mycket att jag skulle bita ihop lite extra för att få göra det. Jag hatar när ni varje dag kommer upp och säger; "ååh Bella var så fin idag, och du skulle sett Zanne!". Ni förstår inte hur dåligt jag mår av att bara sitta still.. Jag har aldrig känt mig så tjock och hopplös som jag gör nu.
It's really killing me...

Jag är sjuk, så jag har tid att tänka över alla våra minnen, för nu kommer det inte bli fler

Some bastard satte en kork i min hals, körde i lite botox i mina halsmandlar och gav 3dje säsongen av Lost ett otroligt dåligt slut! För att förklara den där meningen lite bättre så börjar jag här: Jag är sjuk. Nej jag har inte cancer och jag har inte ens feber. Jag är bara igenkorkad i halsen. Har ni någon ätit bulle och tuggat på bullen väldigt länge, sedan pressar man upp geggan man bildat i gommen, så pratar man jätte konstigt. Halsen låter liksom igenstoppad. Så låter jag, fast jag har inte söndertuggad bulldeg i gommen, utan en aburd mängd slem i halsen som inte går att på något sätt få upp. Mina halsmandlar är också ett problem. Dom är stora som golfbollar och gör ont. God kill me. Så jag har tillbringat min dag i sängen och kollat klart på hela säsong 3 av Lost. Dumt gjort, av 2 skäl.

1. Nu har jag inget att kolla på som jag inte har sett.
2. Jag är fly förbannad över slutet!

Tyvärr kan jag inte berätta slutet eftersom det kanske finns någon där ute som kollar på det och väntar spänningsfullt på upplösningen. Men jag kan bara säga- förvänta dig inget bra, för det kommer inte att komma.

Jag tänkte avluta det här inlägget med att säga; Och nu är frågan vad jag ska hitta på resten av kvällen med tanke på att klockan bara är kvart i sex? Men frågan jag kommer att ställa mig efter att ha pratat med min vän Johanna på msn är: Hur ska jag överleva här ute i bushen utan Johanna? Hur ska mitt liv kunna fortsätta i Rytterne utan vetenskapen att jag bara kan sätta mig på cykeln eller vandra hem till Johanna? Jag kommer bli lämnad ensam. Jag kommer vara som Shadow, ni vet golden retrivern i Den långa vandringen. Jag kommer vara den hunden, när han sitter på gårdsplanen och ser familjen åka. Pojken vänder sig om och ser hans älskade vän sitta i dammet, sorgen i hans bruna hundögon. Jag kommer vara den hunden! Jag överlever inte utan dig Johanna. Alla kvällar vi suttit på ditt rum. Alla minen. Kommer du ihåg vårat The sims lan? Kommer du ihåg chokladbollarna med hallon i? Kommer du ihåg när vi åkte pulka ner för eran backe och jag spräckte min favorit pulka i ett träd? Kommer du ihåg när vi lekte med kattungarna i eran garderob? Kommer du ihåg allting vi har gjort i det där förbannade huset? Nu försvinner ni. Jag kommer aldrig mer knacka på eran dörr, sparka av mig skorna och gå in i erat hus. Jag kommer aldrig mer säga hej till din familj som alltid sitter och kollar på TV för att jag sen ska försvinna in på ditt rum. Jag kommer aldrig mer få äta din mammas goda mat i erat mysiga kök som jag fortfarande inte lärt mig vart besticken inns i. Jag kommer aldrig mer titta upp på väggen ovanför dörren in till köket där klockan satt förut och jag kommer aldrig mer viska för mig själv just det, den sitter inte där längre. Alla rutiner, alla minnen. All gone and they are never turning back.

Alla har en likadan glaskula, men alla har olika vägar

Vi är så instängda, varenda en. Alla sitter i varsin glaskula, vi är fast. Vissa kommer på hur de ska rulla sin kula, dom kommer framåt. Andra står still, accepterar nuet. Lär man sig rulla kommer man ändå stöta på ett hinder, då kommer det bli svårare att acceptera nuet. Man har vant sig vid att rulla, att alltid färdas framåt. Vissa anser att bästa lösningen är att bryta sig ut, göra sönder glaskulan. Det skiter sig ofta i slut endan när man står naken och kall, men just då, just för det nuet blir det bra. Vad ska man välja? Vilken riktning ska man ta?

Jag valde min egen riktning Jag valde att rulla min kula i en cirkel. Jag kommer alltid att rulla framåt, men jag kommer alltid stöta på samma problem som förut. Jag vet att min resa kommer aldrig stöta på ett hinder. Min cirkel kanske innehåller vägar jag aldrig tänker berätta om, men det är mitt varv, mitt liv, varför skulle jag behöva dela med mig? Kommunikation är något frivilligt. Alla måste ha chansen att fly för en stund. Jag tar mina hemliga vägar som en fri stund. En dag kommer någon följa efter i mitt varv och då kommer du och jag rasa. Men fram tills den dagen tänker jag plöja på mitt spår. Jag tänker fortsätta rulla, jag tänker fortsätta stöta på samma gamla problem. Jag tänker bara fortsätta, för varför stanna bara på grund av någon annan?

Nu tänker jag rulla in till min säng och kolla på Lost. Ha ett trevligt liv i kulan älsklingar

Ordlekar och extremt mycket tegel- tyskland var det ja

Skulle blivit skrivit igår:
Right, i'm back från Tyskland. Mer död än levande, I can tell. På min resa har jag lärt mig detta: Tyskar skriker mycket, Tyskar bygger ALLT i tegel, man kan överleva en helg på i princip kaffe, vatten och winegums, jag kissar otroligt mycket, Arnold är den enda som slagit mig i en ordlek och jag har extremt om i rumpan och jag är sjukt trött. När man bara läser det där tycker inte jag heller att min resa låter särskilt rolig, men jag är skit glad att jag åkte med, för det var grymt kul! Jag tänker lätt åka med igen- om jag får såklart. Vi hade det kul i bilen, med duntäcken och kaffemuggar överallt. Men roligast var nog när vi skulle köra min rimmlek. Man skulle ta två ord som rimmar på varandra och sedan förklara dom på annat sätt så att den andra fick lista ut dom två orden. Jag försökte till en början vara seriös men när Arnold bara lyckades rimma på mus, som han beskrev som "liten råtta" och sen det andra ordet. Det hela slutade med "Något som sitter löst och en råttfälla" - Slapp task. Ja, nivån var inte den högsta!
Men nu orkar jag inte lyssna på min snarkande hund längre och jag måste gå på toa. Ha det underbart mina vänner!

Jag ville bara meddela att problemen är lösta

and everything turned out well...

Lovely, ikväll bär det av till Tyskland. Jag förstår irronin i era röster när ni säger "åh vad avundsjuk jag blir på dig som ska bila till Tyskland!", men jag tycker att det ska bli kul! Skönt att lämna Sverige, skönt att lämna vardagen.
Det blev ingen tävling i Åsebo men jag tyckte att det vore skönt att sova- wish i did. 14 timmar för att vara exakt. Om det var skönt.
Jag har igentligen inte så mycket mer att meddela tyvärr. Duschen väntar och resan börjar om ca 2 timmar så sätt fart Emms.
Lots of love /your Emma

Läs de endast de första raderna, det andra kommer jag aldrig kunna ge en förklaring på

Jag har inte skrivit på ett tag. I'm an ass. För övrigt har jag varit i Stockholm med Emma. Den lilla filuren turned out to be- inte bara en kompis utan- världens bästa. Jag shoppade upp alla mina riksdaler och nu får jag leva på vatten och bröd. Lovely.

Igår kväll var jag hemma hos en Caroline och hade spakväll med en Johanna också. Otroligt mysigt. Sen faktumet att jag sov närmare 2 timmar för att jag hade så mycket i huvudet är en annan historia. Ikväll blir det tidigt som satan i säng. Måste vara allert tills på Lördag. Ska till Åsebo och hoppa!

Det jag nu kommer att skriva om är något jag aldrig kan förklara. Ni behöver inte fråga i efterhand; "Emma vad menade du på din blog?", jag kommer ändå inte kunna förklara. Jag skrev det här som en förvarning.. du behöver inte läsa.

Förlåt att jag svek dig. Förlåt att jag gjorde så här mot dig. Du är värd så himla mycket bättre. Jag tycker så sjukt mycket om dig, men du låter mig inte göra det. Du vägrar släppa in min kärlek så istället spottar du tillbaka den på mig och säger att jag lurar mig själv. Vart vill du komma? Du vill inte dela med dig av mig men i nu läget vill du inte ha mig heller. Du måste välja. Jag har väntat på dig. Jag har alltid funnits för dig. Du sa innan att det inte var ett förhållande, men varför får jag inget svängrum då? Varför är jag så hårt kopplad om det inte är mer? Jag är trött på att vara ett objekt. Jag är trött på att jag ska få vara ensam och ensam och sen får jag 5 minuter hit och 5 minuter dit. Ibland kommer ett sms men det är aldrig "hur mår du?" "jag vill bara att du ska veta hur mycket du betyder för mig". Du säger att du tycker så mycket om mig att du skulle släppa mig för någon bättre, så att jag skulle få det så bra som möjligt. Men jag börjar tvivla lika mycket på din kärlek som du stänger ute min. Varför kan du aldrig visa hur mycket jag betyder? Varför kan du aldrig uppskatta mig på det sättet du gjorde förut? Vi är så trasiga att det kommer bli svårt att bygga upp. Kanske för svårt? Jag har sådan lust att bara krypa upp i din famn och gråta, bara göra mig liten igen. Men du skulle bara titta på mig med avsky. Den blicken kommer du alltid ha.. Förlåt.

Lyckoruset bor i min kropp, vinnstrik på alla fronter

Jag har bråttom, måste sova. Men jag måste berätta- för det här är lyckans dag! Först gick det kalas på tävlingen! Zanne vann förklassen (LB), Bella peta ett. Zannes lag vann! Vi regerade även hela division 2! POWN! Slå det du. Imorron ska jag upp 5 för jag ska till Enköping, horseneeerd.
Men det som satte spicyn på denna blåsiga dag i oktober var helt klart min hockeypojke. Han kom hit och spenderade kvällen med mig. Det blev Barnhemmet och The grudge II, en hel del mys hann vi också med. Sen att min familj skulle mobba mig extra vid matbordet och prata om att halsen på kycklingen som pappa tydligen råkat köra med i ugnen såg ut som en hundsnopp, alla sådana små bagateler räknar vi bort.
Nu måste jag sova lyckoruset av mig. Imorrn är det tävling tävling TÄVLING!

Mvg barn som battlar om muffins, i tanken: (pojke pojke pojke)

Nu ska ni få höra vad lilla Emma lyckats göra! JAG FICK MVG PÅ MITT SPANSKA PROV! Okej, nu får ni kalla mig pluggis, men jag blev så jävla helsikes förbannat skit glad när jag fick mitt betyg! Det var svart på vitt, jag duger. Ja för det lärde jag mig idag på svenskan när jag gjorde lite research om mitt namn och stjärntecken. Tydligen är det helt normalt att alla kräftor alltid har en känsla av att de aldrig duger- thank you god, I'm not unnormal! Men när jag hade ett halv poäng ifrån alla rätt på ett prov i ett ämne jag absolut inte kan, då måste det helt logiskt vara fel på min bedömning av kunskap. (eller Hernan kanske rättar konstig? vad vet jag)
På måndag åker jag och min super sköna Emmsi in till Stockholm för en heldags shopping, massa fika och för att avsluta dagen bra är vi inbokade på pappsen hotell *Sniff sniff* vänta, jag känner doften av lite avundsjuka från din sida? Thats right, you should have it!
Jag har inte skrivit blog på sistone, fy fy Emma! Men jag har liksom skrivit blog inläggen i huvudet. HA HA, jag älskar att skriva och jag är nörd. Alltså det måste man ju vara om man kan 'skriva texter i huvdet', right? Any how så har de senaste dagarna varit underbara. Jag har ingen koll på, men jag tror att jag nämnde tidigare att jag var med Emmsi i stan i tisdags? I onsdags fikade jag först med Johanna och Carro. (Anna hade utegångs förbud. In her face, hon sålde hästen så det var rätt åt henne. Fan vad dumt det var av henne att sälja Cruise. Anna du vet att jag tycker så här). Any how så hade vi en trevlig fika, fast det roligaste var min och Carros battle om hennes muffin, som hon egentligen inte ens ville ha, ha ha. Sen gick jag på dansen och skakade rumpa!
Nu är jag tom på tankar. Eller nej, jag har ju min pojke i huvudet näst in till hela tiden (På söndag, på söndag, på söndag). Så nu ska jag tömma mig på det sista och sen krypa ner i min binge, tävling imorrn.
Sleeep well

Folkmusik, hål i rumpan och fönstershoppning

Idag har varit en annorlunda dag. Lektionerna har flängt hit och dit, blandat med folk musik utspelad av 6 karlar i 35-40 års åldern och många skratt orsakade av filmen Linas kvällsbok. En annan väldigt rolig händelse var när jag och Isa hittade kondomer på syons rum, gud så busigt. Undrar vem den lycklige är? Jag blev även påkommen med att ha ett hål i rumpan. Inte alltså Det hålet, utan ett hål i mina trikåer.
Efter den långa tokiga skoldagen åkte jag med min favorit Emma in till den stora staden Västerås för en fika. Vi båda lättade våra hjärtan för varandra och sen blev det lite fönstershoppning innan Emmsi begav sig till dansen. (Där fick hon föresten beröm för att hon gjorde bra juckrörelser- listen up guys!) Jag däremot trallade vidare upp till min farmor och gödde min belly med goda mackor och te.
Dagen slutade med att jag red en gullig ponny och sen så kollade jag på DH- som sög.
Vad mer ska jag säga? Ajo förutom att mitt liv är underbart och jag är så sjuhelsickes smart! (kan till och med rimma?)
Hola amigos

Bara för att jag är glad och jävligt bra

Idag har varit en dag med stort D. Jag har varit förbaskat glad idag. Den enda lilla bagatellen som existerar är att alla tycker att jag är skit dryg när jag är glad men det är väl sånt man får stå ut med. Jag struttade runt i mina raggsockor och min uttöjda kofta och log som en sol. Härligt inte sant? Dagen fortsatte bra då jag först red och sen hoppade jag upp på min cykel och trampade iväg till min bästis. Jag kommer sakna dig Johanna när du lämnar mig och flyttar in till den stora staden. Kom och hälsa på mig hjärtat!

Vi hade en otroligt trevlig kväll, och i praktiken är kvällen inte slut eftersom jag sitter och skriver i hennes säng. Men jag borde lägga mina tankar på att gå hem snart, våldtäktsmännen jobbar 10-03. Vi hade trevliga stunder idag, typ so när Johanna försökte träna på sitt tal och jag la till "rövsex" ungefär hela tiden. Jag njöt och Johanna försökte hålla sig från skratt. Sen jobbade vi klart med mitt arbete om potatisuppror och sen pratade vi lite mer om... rövsex?

Den enda dåliga händelsen som inträffade idag var när jag skulle lämna min kära säng. Jag somnade igår och jag lovar- JAG LOVAR- att jag bara vände mig om och blundade i 5 minuter och sen kom pappa in och väckte mig. Jag förstår inte hur klockan kan speeda iväg ca 8 timmar på känslan av 5 minuter? Hur är detta möjligt?

Jag borde skriva en rad om kärlek men vem orkar fjärilar i magen? Skjut dom.

Over and out?

På tal om igenting, jag är grym på att skriva! In your face.

Puss på mitt liv, och mina oslagbara vänninor

Just nu är mitt liv ganska bra. Eller igentligen väldigt bra. Igår umgicks jag med Eddie, Isa och Johanna. Vi hade tekväll och satt uppe till 3. Jag drack 10 koppar te, slog rekordet bland oss i många koppar men även världs rekord i att kissa flest gånger under loppet av en kväll. Att umgås med dessa människor är fantastiskt! Jag älskar dom så äckligt mycket, så jag vet inte vad jag ska skriva ens! Vi diskuterade mina gamla blogginlägg från typ 2007, sen diskuterade vi Klas-Jesus religonen och hur han ligger bakom idén till eiffeltornet och mycket mycket mer. Ni är så otroligt bra tjejer.
Jag har även fått ett arbete i So/svenska att jobba med av Kattis. Om jag klarar det braa så kommer jag i princip garantera ett mvg i samhällskunskap. Känns bra, väldigt bra. Båda mina hästar är faktiskt friska nu, tro det eller ej.
OCH jag skulle träffat en pojke ikväll, men det blir nästa helg istället troligtvis. Jag hoppar upp och ner och längtar tills dagarna börjar gå.
Hej o hå, nu väntar mammas säng och Lost boxen. Puss på alla som heter Isa Dahlberg, Edvina Olsson eller Johanna Nyrén. Om man råkar heta ngt som börjar på H och slutar på K får man också en puss.

Not really my day

Tanken över att jag idag tog steget in i en jobbig situation endast för att jag inte kan nobba folk känns ganska jobbigt. Uppe på det kan vi bygga på långsamt med att alla min kapitel till "boken om mig" har försvunnit på min underbara dator, alltså ca 15-17 A-4 sidor med times new roman strl 12- enkelt sagt en jävla massa text. Men inte nog med det så sprack mina en gång redan lagade byxor, denna gång valde sömmen att släppa i skolan, mindre roligt. Mitt hår stavas K-A-T-A-F-U-C-K-I-N-G-S-T-R-O-F. Jag håller med, det är e lång stavelse för ett gäng hårstrån. Min häst som brukar kallas för Bella är halt, jippi. Behöver jag fortsätta eller har du förstått att detta inte riktigt är min dag?

Walk in the park, 'cause I'm great.

Utvecklingsprat idag- duktigt barn! Att veta att jag bara ska kämpa på i samma takt och att möjligtvis koncentrera mig lite mer är det enda som krävs för de högre betygen drog verkligen upp mina mungipor till örnonen. Det var många ämnen som jag inte alls trodde jag hade bra i som jag hade jätte bra i! Ba-bam, jag är bäst. Det vara spruder (hm är det ett ord? Kändes bra att skriva iaf) i hela mig! Och vet du vad? Vet du vad min musiklärare sa? Alltså Perra jag uppskattar verkligen din komplimang, ingen tvekan om den saken! Men du måste vara rätt döv. Vet du vad han sa? "Sång är verkligen din starka sida". Hm, ja.. jag håller ju verkligen inte med men om han säger det så. Nu jävlar blir det sjunga av! Alltså jag är så lycklig. Hela jag bara tjuhuuuu- trip to the stars, I'm the best, taaah walk in the park, Bra betyyyg here we come! Jag är GLAD GLAD GLAD! Apuuh jag vet inte vad jag ska skriva mer? Förutom att jag ska visa den lilla tjocka spanska nissen att jag kan! Jag är bättre än du tror, in your face!

Om man kan fly tänker jag fly från frågorna

Kan man fly ifrån sitt liv? Kan man fly ifrån sig själv? Varför får jag den känslan? Känslan att jag borde fly. Bara lägga benen på ryggen och inte vända mig om förens jag är långt borta! Varför känns det så? Vad är det som får mig att känna så här? Ingenting är fel men ändå känns det som att allting rasar. Det känns som att allting brister inuti mig. Varför ligger man och gråter hejdlöst av ingen anledning? Vad är det som saknas? Jag känner hur allting bara bubblar inuti mig, allting vill bara ut. Men jag orkar inte med det där tomrummet som blir. Den där ytan som det ekar i bara att man viskar, så tomt. Det utrymmet skrämmer mig, tomheten- ensamheten skrämmer mig. Jag vill bara fylla rummet. Jag samlar på och samlar på- allting avlastas i det rummet. Så fort det blir tomt kommer rädslan. Men det känns som att allt skräp och överskott som ligger i mitt rum tynger ner mig. Det lägger en tyngd på mina axlar för att tära ner mig långsamt. Ingenting får mig att le långvarigt. Det är så hopplöst. Vad gör man? Varför känner man så här? Hur kan en värld som är så noggrant uppbyggd bara rasa? Hur?!
Alla dessa frågor, men så lite svar.

De unga kvinnorna i busskurar och dialoger om lockigt hår!

Igår satt jag på min vanliga plats på bussen. Det var en smådimmig morgon när jag såg den unga kvinnan stå och trycka i strömsholms busskur. Hon stod med händerna i fickorna och tryckte ihop kroppen av köld. Hon hade nästan stoppat ner huvudet i den stora röda sjalen. hennes blonda hår var uppsatt, men en ganska lång lugg som skymde lite av de underbara ögonen. Ja, för det var just dom ögonen som talade till mig. De hade det där intrycket av ro och trygghet, men samtidigt lös äventyrets flamma i dom. Det var ögonen som berättade att den unga kvinnan som stod och huttrade i den lilla blåa busskuren med kohagen i bak runden, dom berättade att det var min vän Isabella Abelli. God I just miss her so!
Dagens händelser har absolut inte varit särskilt speciella. Mer än att Eddie, Isa och Hanna har pratat om nån kille med lockigt hår? Nej jag fattar lika lite som du! Men jag gillar gårdagens dialog:
(Isa)- Visst e det han som sitter där ute?
(Emma)- Öh, va? Vad pratar du om?
(Eddie)- Emma sluta!
(Em)- Nej men jag vet inte vad ni snackar om!
(I)- Men han är faktiskt söt! Han kommer bli as snygg när han blir äldre!
(Ed)- Ja, ni skulle passa!
(I)- Fast han stoppar in byxorna i strumporna..
(Ed)- Men han har keps! De e as gulligt! Speciellt när han har den jätte mkt bak- och fram!
(Em)- Men vet du varför? Det är bara för att han skäms över sitt lockiga hår i nacken. Fett gulligt!
(I)- Haha, men nu avslöjade du ju att du vet vem vi pratar om!
(Em)- Men nej, det var ett generellt uttryck! Finns väl fler killar som har kepsen bak- och fram för att gömma krullig hår i nacken?

Over and out

Hej här kommer segertåget!

Du var inte där idag. Du satt inte på din vanliga plats med din vanliga tröja. Du var inte där idag, och jag saknade dig. Jag insåg idag att jag bryr mig så väldigt mycket om dig. Idag vaknade jag. Jag insåg idag hur mycket jag älskar ditt gulliga leende. Jag insåg hur mycket jag älskar din perfekta kropp. Jag insåg hur mycket jag älskar när du retas med mig. Jag till och med älskar dom små lockarna i din nacke! Jag strunar i hur seriös du är, jag strunar i om du är som alla andra. Idag insåg jag det, men är det försent? Har jag blundat för dig alldelses för länge nu? Har du tröttnat på att vänta och gett upp? Jag hoppas inte det...

Jag är på väg ut ur min deprisson! Jag är på väg mot ett bättre liv! Jag är på väg nu hörrni, jag är på väg. Jag dunkar Segertåget-Maskinen i öronen all the time. Dom bättre tiderna är på väg, jag känner det nu. Om bara den där hästen kunde bli frisk. Hon är den enda som tynger mig. Jag kan inte ens se på henne.

För jag behövde ord. Jag struntade i om det inte var dom orden jag egentligen ville höra, jag behövde bara höra ord. Sagopojken gav mig ord. Mycket riktigt var det inte dom orden jag ville höra. Men när jag tänkte efter kunde han inte svarat bättre.

Sagorna släckte mitt dagsljus

Idag brast fasaden. Den där tunna ytan som hållit humöret uppe- pang- så fanns det ingen fasad mer. Tårarna slutade inte forsa och huvudet slutade inte dunka. Jag sket i att huvudkudden blev full av slem. Jag sket i att jag låg med alla ytterkläderna i sängen. Jag sket i att jag höll på att svettas ihjäl, för jag frös. Den nakna sanningen som blev kvar när yt spänningen på min fasad spräcktes gjorde att jag frös. Det fanns inget kvar, allting bara åkte med ut genom det lilla hålet inne vid ögonvrån. Tårarna tog med sig allt, utom det tomrum som blev kvar.

Hej. Jo, jag saknar dig lite.. eller ganska mycket egentligen..

Det var egentligen bara det.

Det dumma smset. Varför? Vad hade jag förväntat mig? Att han skulle ringa upp och med gråten i halsen förklara hur underbar jag är och hur dum han var som valde bort mig? Sagan är slut Emma och det är dags för dig att inse det.

För vi var som en saga. Vi var en sådan där dålig saga egentligen, som börjar så bra att man inte kan slita sig från att läsa vidare. Men sedan lägger man undan sagan, för man kunde inte låta bli att tjuvkika på sista sidan. Besvikelsen över slutet gjorde sagan ointressant. Kunde inte bara författaren kommit på ett bra slut? Kunde inte den här sagan fått sluta med "så levde de lyckliga i alla sina dagar", precis som alla andra? Ingen krävde ju något unikt med den. Jag önskar bara att han kunde plocka upp sagan och läsa vidare, bara något kapitel eller så. För min skull.

Inte nog med att sagopojken aldrig ringde. Mitt andra dagsljus. Min plan B som skulle finnas där när sagan slutade att läsas. Den planen råkade få böldpest och när böldpesten nästan var borta fick den ett skärsår. När det läkte blev böldpesten värre. Den planen höll inte heller. Den planen var en värre saga, för där lät författaren läsaren känna en liten stund hur underbart det var, innan han lät det goda livet rasa över en natt.

Den där lyckan, som jag bara för några veckor sen var så förtjust i att jag inte ens kunde förklara hur bra den var! Den lyckan försvann långt innan tårarna, den försvann långt innan jag ens började bygga min fasad. Den lyckan är knappt ett minne längre. Den hör till historien.

Den kommer läsas upp ur en historiebok för någon ointresserad. Den kommer aldrig få leva igen. Den stryptes lika fort som den föddes.

Allt är borta nu. Allt.

Höstkänslor och andra naglar

Löven på träden, det lite ruggiga vädret, den alltid lite blöta marken. God, I love it. Jag måste säga att med en mössa på skallen så är hösten lätt min favorit årstid! Det är sp mysigt! För man kan vara ute, det är vackert ute, men samtidigt har man en anledning att sitta inne om man vill. Det är underbart!

Idag har jag startat krig med min busschafför. Eller han startade krig med mig. Men han är ju totalt dum i huvudet! Så imorrn blir det bananskal i hela bussen. Hämnden är ljuv, som dom säger.

Katarina Jacobsson är världens bästa lärare! Ingen tvekan, vi kommer verkligen överns. Mvg i svenska- here we come!

Den där känslan, den dumma lilla känslan. Jag dunkar Coldplays bra men lite mystiska musik i öronen, men icke vill det gå att tänka på något annat iaf! Vad är det för fel? Jag kan sitta och bita mig i tungan tills tårarna trycker i ögonen, men så fort jag slutar så är den där dumma saknaden där och raffsar med sina äckliga klor. Den kommer ha hål på min lever snart! Eller vart sitter levern? Aja, saken är den att jag måste bli av med den där saknaden illa kvick, eller såå.. blir jag galen. Och jag kommer få ännu mindre kompisar om jag ska hålla på och dregla och sånt där skit.. fräscht liksom!

Hare gött,

Hemma med en saknad i bagage

Nu är lilla jag hemma igen. Hemma bra men borta bäst. Örebro var galet bra, men kan man förvänta sig annat när man umgås med my? Tveksamt. Min galanta planering fortsätter att förstöra mitt liv, men det är en till förstörande känsla som krupit under täcket. En saknad, så stor och oundviklig. Den där varelsen som man kunde borra ner sig i hans underbara doft, som man kunde kyssa när filmen blev tråkig. Han som fanns där och var så perfekt. Vart han tog vägen är det ingen som vet. Jag kommer återvända till min fas. Min fas när världen är grå. Vad är det för mening? Allt som skulle bli bra?
Vi tror och vi hoppas, till vilken anledning?

En resa till Örebro hindrar inte mina tankar från att skrivas ner

Oh my, jag är i Örebro. My är så jävla massa bra och igår fick jag även träffa Clara. Hon var ju så underbar så jag äter gärna upp henne! Vi umgicks även med Mys kära syster och hennes pojkvän plus Mys kära broder (som för övrigt var otroligt attraktiv på ngt sätt) och hans kompis Rask (Andreas igentligen). Mysans planer för kvällen ger mig huvudvärk och röda kinder, det är inte min starka sida att träffa en massa nya människor. Men det ska bli trevligt any how, jag gillar ju att visa upp min katastrofala frisyr för folk.

Annars hakar mitt liv vidare i samma takt. Jag fick Vg på mitt kemi prov, my ass- jag skulle ha Mvg!

Jag har blivit otroligt sinnesförvirrad av mina drömmar. Dom ger inga klara tecken bara massa svammel! Kommer det någonsin bli en struktur för Emmas hjärna? Tveksamt.

Rubriken får bli; för jävla härlig!

Ja nu förväntas ett romanliknande inlägg om hur min helg har varit. Rubriken får bli; för jävla härlig! Fredags aftonen spenderade jag hemma hos Isa. Först kom jag dit och då sminkade Isa den sötaste människan som finns- Malin, även känd som Emelies lillasyster om jag förstått allting rätt. Vi diskuterade trevliga saker, det var inte bara en fantastiskt söt utan också en fantastiskt trevig flicka också.
Sedan kom Hanna med en påse godis och 3 bananer, slutligen rullade även Eddie in. Vi spelade ett otroligt roligt spel- myrstacken. Klas-Jesus försökte hänga krigaren Göran och Emma tiggde efter slak salmiak.
Nästa dag och kväll tillbringades i Linköping. Det var otroligt mysigt och Cicci Österblom är förevigt en stjärna! Även den brända misslyckade kladdkakan var god, den väckte minnen från en sommar.
Ja, så mycket emr har jag väl inte att berätta. Plus att jag tror det är bäst att jag sover nu- morgonpigga Emma ska upp 6 imorrnbitti- lycka till.
ciao

Steg 1, steg 2, steg nästa

Nu har jag deppat i 4 dagar, så nu går jag in i nästa fas. Fasen då man tänker ut nästa steg. Mitt första steg mot nästa steg är att totalt bojkotta allt som har med egotrippade idioter att göra och jag ska sikta mot en framtid som singel. Fast jag har 1 goding kvar att suga på.. asså jag ändrade uttrycket "suga på karamellen", inget annat. (Eddie!) Men jag måste först luska ut hur mogen och hur seriös karamellen är. Sen har jag framtiden i en liten låda.. Samma låda som jag la mitt hjärta i för 4 dagar sen.

Känn ingen sorg för mig Västerååås

Min kropp har börjat med ngn sorts hämnings ritual. För det första är jag förkyld så jag vet inte vad! Huvudvärk, ja det är bara förnamnet och min röst är verkligen en orsak till ett gott skratt. Jag kan knappt äta för jag har så ont i huvudet och så himla täppt näsa. Vet du vad min lilla kropp då har kommit på? Jo, en magsjuka är nog precis vad Emma behöver. Ja, kräkavdelningen i min kropp har skvallrat om dessa uppgifter väldigt många gånger idag. Kväljningar- Gud så mysigt. När jag ser på min kropp just nu är jag inte nöjd. Det börjar mer likna skinn och ben än nånting annat- iaf jämnfört med hur den brukar se ut! Inte bra, inte bra.

Att min kära vän Anna B just nu sitter i globen och kollar på Coldplay gör mig inte på bättre humör. Orättvist? Neej, det kan du inte mena! Men på fredag blir det mys alá Eddies home och lördag morgon sitter jag på ett tåg till Cicci. Sånt gillas att höra. (replik snodd av Isa)

Nu tänker jag ta en lång dusch och sen sova bort mina sorger.

Men vi snor en replik av Mr Håkan Hellström också; Känn ingen sorg för mig Västerååås (Göteborg*)

Sträck på dig Emma, du är en björn ju.

Jag vet från sked 1 till sked "skrap i botten" att bunkens innehåll kommer få mig att må illa. Men ändå kan jag inte låta bli. Det är nästan som att jag straffar mig själv. Eller vaddå "nästan"- jag straffar mig själv.

Jag är inte så stort fan av täppta näsor, speciellt inte min egen. Hela min ork pyser ut genom öronen nu när febern kraffsar mig på hälen. Det faktum att det är långt kvar till helg får mig att känna mig ännu segare.

Varför är det bara björnar som går i ide? Eller jag kanske ska formulera mig så här; Varför blev inte jag en björn? Den här tiden, inklusive typ hela vintern- är en hemsk tid! Det är kallt, mycket plugg och inga tävlingar. Hur hade de då tänkt att en kärlekslös liten varelse som just blivit av med den där mysiga varma axeln som luktade så gott och som man alltid kunde luta sig mot, hur hade dom tänkt att denna varelse ska klara den här pressen? Jag förstår inte det alls! Men eftersom varelsen råkar vara jag kommer väl en lösning dyka upp som en fredsduva i morgondisen.

Jag känner sorg över att stryka ut ett namn på fredag i min kalender. Även fast jag hade skrivit in det av egen planering utan ngn bekräftelse så ligger det som en sten i lungorna. Magsäcken, förlåt.

Nej det här går inte. Sträck på dig för fan Emma. Det är bara ditt liv som förstörs av ett nederlag, res på dig nu! Stå på er, alla människor.

Hon och jag, samma person. Synsk och självkännande, samma sak.

Vad är skillnaden mellan att vara synsk och att känna sig själv oerhört väl? När man är synsk säger man ju att man kan se vad som ska hända i framtiden. När man känner sig själv otroligt bra så vet man ju hur man kommer reagera och hur situationerna du är med i kommer sluta. Så vad är skillnaden?

Hon visste att det skulle bli så här. Hon visste att smällen skulle komma och att lyckan skulle vara kort. Men så här kort? Det kom lite som en överraskning Men smällen tog inte dödande, den tog lidande. Långsamt började den späda ut dom vackra tankarna med mörkt sot. Och smällen tog i precis fel tillfälle, hon kan inte återvända till det hon vill, men hon kan inte återvända till hennes dirty secret. Allt annat lever vidare, och hon står fastguten i ett par smutsiga intersport sockor. Gränsen är nådd, hon är fast. Hon kände sig själv, hon visste att hon skulle hamna här.

Jag måste vara synsk.

Du, en evig tanke, en evig längtan

Att ligga på din axel och bara andas in dig, det är det bästa som finns. Att kolla i dina underbara ögon är det finaste ögonblicket nånsin. Att bara vara i din närhet är som att leva i tid som inte finns. Du är perfekt.
Men vad blir det av oss nu? Hur ser framtiden ut? Jag vet bara mina känslor, och hur du känner är en gåta. Jag vill bara veta. Jag vill bara kunna sätta fingret på situationen, och kunna skapa mina tillgångar efter vetenskap, inte efter hopp. När framtiden är suddig börjar även den vackra bilden av dina ögon försvinna. Tänk om man kunde trycka ett finger på paus, bara stanna allting.
Jag har så svårt att vara lycklig, när jag vet att tårarna knackar på axeln.

En hjärna på gröna ängar!

Jag kan inte förstå varför människor ska vara så långsiktiga. Hur man orkar gå och sura över något så överdrivet länge. Och hur man dessutom orkar göra det när man ljög ihop orsaken om varför man är arg! Jag förstår inte att man orkar lägga ner så mycket energi på en sån världslig sak.

Jag är glad. Eller nej jag är inte glad- jag är varm. Jag är ofokuserad på vad jag egentligen borde fokusera mig på- typ som ridningen, skolan, kompisar mm. Allting sånt bara svingar runt som ett dimmigt moln av tankar. Allting är som ett paradis land i min hjärna och den bara skuttar runt på gröna ängar. Jag ser ändlösa sandstränder, hand i hand. Ordet verklighet går inte in! Men helst plötsligt står jag inför ett vägskäl. Jag måste välja, och det är ett hemskt val! Och det jobbiga är, att jag måste göra det helt själv.

Lyckliga kramar till folket!

Generationsproblem och annat tjaffs

Jag har kommit på att jag är väldigt bra på en sak. Jag kommer inte ihåg vad det heter men du vet så där när man ser sig själv typ springa i mål långt före alla andra, eller ser sig själv hoppa över hindret helt felfritt, ah du fattar. Vet du vad jag menar? Man typ ser sig själv i framtiden när man gör något. Jag är väldigt bra på det. Jag är så himla grym att det får en negativ utväg. Jag kna se mg själv i de mest underbara situationer. Drömma mig bort hur långt som helst, så när jag väl vaknar igen är chanserna redan borta för länge sen! Jag måste lära om; Gör, sen tänk.
En väldigt rolig tanke slog mig idag! Jag satt och tänkte på generationer. Och om man ser på gamlingar i dagens samhälle har ju dom samma kläder som man hade på deras tid. Så då slog det mig att kommer då när alla vi blir gamla- kommer vi gå runt då i typ häng och värsta u-ringat eller? Asså kan du tänka dig värsta rynkiga gubben med typ värsta hip hop stilen! Jag vet inte, det där kanske inte alls var så roligt, men jag tyckte det.
Jag tror att jag måste börja planera bättre. Så som min planering ser ut nu, är att jag rider hela eftermiddagarna och sen så på kvällen gör jag väl lite plugg och så. Men det blir ofta att jag går och lägger mig sent. Sen sover jag hela dan i skolan eftersom jag är trött. Och då blir det ännu mera plugg eftersom jag inte gör ngt i skolan. Och då får jag sitta ännu längre på kvällarna och sen så blir det en ond cirkel.
Det är värdelöst. Hoppas på framgång i helgen, både med det ena och det andra.
Have it najs, don't eat bajs.

Klämmer på min tankeblåsa

Ibland ångrar jag att jag inte blev en nyckelpiga eller ett rådjur. Dom tänker; mat, sömn och akta så ingen äter upp mig. Jag tänker på väldigt mycket mer än så. Jag har fått en blåsa, världens största desstuom, i munnen. Eller snarare insidan av läppen så jag ser ut som ett freak. Mer freak än innan liksom. Vet du varför jag har fått blåsan? Jag är inte sjuk, för då brukar ju de flesta få blåsor. Nej, jag tänker för mycket. Under perioder då jag tänker och funderar mycket så får jag blåsor i munnen! Och inte nog med det så håller jag på att få en visdomstand. Så hela min mun känns igenstoppad och gör ont.
Nu tänker jag sova bort min fula blåsa och min tandvärk så jag är glad imorrn!
Sweet dreams, love <3

Bli aldrig som mig

Kommer du ihåg drömmen jag pratade om? Jag förstår faktiskt nu vad den betydde. Alla bitar faller på plats, bara det att personerna i verkligheten inte var samma i drömmen. Men det är ju därför jag förstår den nu! Det här har varit vad jag har velat hela tiden, bara att jag inte varit medveten om det!
Men sen har jag en förmåga att oroa mig. En sak som jag hatar med att vara glad är att jag är rädd för att bli ledsen igen. Vilket jag alltid blir. Och varför blir jag alltid ledsen? För att jag försöker för mkt! Jag lägger ner för mkt tid på att inte bli ledsen, och jag lägger ner för mkt tid på att allt ska vara perfekt. Värdelös egenskap och såklart får jag den. Och det finns en ond liten varelse som utnyttjar denna egenskap för sin egen fördel.
Jag har tävling imorgon Hoppas att det går bra. Mest längtar jag tills nästa helg. Jag längtar tills på måndag, men jag längtar med en fruktan i bakhuvudet.
Jag är verkligen aldrig helt tillfredsställd. Det här nyttar inget. Bli aldrig som mig. Take care!

På rosa moln svävar jag ommkring

Allting känns lätt! Jag lever i en light version av mitt liv! Det är lätt att plugga, lätt att rida bra, lätt allting. Trots att jag vaknar upp med världens sämsta hårdag så drar jag upp det i en toffs och skiter i det. Njuter av alla livets andra godsaker. Jag har hittat en lucka i mitt liv, ett andrum i det brinnande huset. Inte så att jag var arg eller deprimerad innan, men tänk dig att allting bara flyter på. Att du sakta guppar ner för en flod i en liten kanot. Det går framåt utan några problem, men så plötsligt så strömmar det till och allting går dubbelt så fort. Den där strömmen är mitt blod, och kanoten är min tanke. Från en dag till en annan så forsade tankarna ut i kroppen och satte lycka ända ut i fingrarna. Allting är bara så jävla rätt!

Dagens rapport, mitt namn är Emma.

Den lilla flickan skriver några onödiga rader

Idag har jag varit med om en sjuk sak. Jag var med om att en smal liten flicka som lätt kan dra av sig ett par byxor med storlek 38 utan att öppna knappen, denna lilla flicka försökte idag prova ett par chinos med storlek 42! Tänk dig bilden framför dig, skratta någon halv sekund och sen kan du börja läsa igen. Är du klar? Okej, välkommen tillbaka. Flickan var jag! (om du vill skratta mer är det okej.)
Idag har jag kommit underfund med att min dröm har blivit nerbränd till aska. Jag vill bli journalist- mer än nånting annat! Min hjärna har gått i ide- lagom till skolstarten. Lovely! Jag kan inte räkna matte, jag kan inte prata spanska, jag kan ingenting. Och inga betyg = Drömjobbet ner i sopporna. Jag får väl bli världsmästare i ridning i stället då... även fast jag hatar att behöva använda plan B. Jag har liksom lust att bara lägga mig ner och.. ah jag venne. Men vad som helst bara jag slipper leva! Eller alltså jag vill inte dö, men inte leva liksom.. Skit samma, jag tänker bli likgiltig och oförskämd! Nej, det är onödigt. ORKA! Jag kan inte ens bestämma livstid. Jag fortsätter som innan. Det blir enklast!
Veronica Maggio, så stavas mitt liv! Hennes låtar handlar om MIG! Bara så ni vet, typ.
Orka mig, det här är värdelöst Hejdå! Älska mig för den jag är så sover jag gott. LOVE!

Apelsiiiin!

Mitt liv är ganska händelsefattigt. I alla fall fattigt på sisådär någorlunda läsvärda nyheter. Imorrn har jag skolfoto, och därför blir dagens bloggämne just det; Skolfoto. Alla säger att de hatar skolfoto men jag tror inte de! Jag tror att alla älskar skolfoto. Alla tjejer får tillåtelse att springa runt och förklara ordagrant hur ful man blev och killarna får ju göra fula grimaser framför kameran. För jag menar- om alla skulle hata skolfoto- varför klär alla upp sig så förbaskat då? Om man ändå tycker att skolfoto är värdelöst och hemskt kan man lika gärna va ful. Och varför är alla så besatta av att se bra ut på skolfotot? Varför står halva Svergies ungdomar coh tränar leende framför spegeln i en månad innan? Man hatar det ju ändå, så varför lägga ner timme efter tumme för att träna på det perfekta smilet! Jag har en taktik till i år i alla fall! Jag ska skylla på någon farlig sjukdom- Jag är allergisk mot solljus, jag har ingen hud, ja vad som. Jag tänker i alla fall gå dit i overall, hansduk, solbrillor och toppluva! VVSF- Våga Vägra Skol FOTO!
Tack för mig, take care .

Lyckan varade bara i drömmen.. Förlåt, måste koncentrera mig på verkligheten!

Håltimmar är till för att sova på. Japp så är det. Jag ville bara klargöra det.

I morse hände det mig ngt väldigt pinsamt, eller egentligen inte så pinsamt för man kan inte styra sina drömmar. Men jag tyckte att det var pinsamt. Johanna är den enda som vet i detalj om min dröm, och ni andra kan ju glömma att få veta. Eftersom på ngt sätt är ju ändå drömmar ngt man vill ska hända. Men för att inte framkalla en massa missförstånd och sånt; det var inte någon sexdröm (Eddie!). Det handlade om att en viss person sa att denna vissa personen älskade mig och jag var lycklig från tårna. Sen när jag vaknade och tänkte mig att jag skulle ligga i den vissa personens armar och sova visade sig vara fel. Det var en dröm och jag vaknade upp kall och ensam med en förjävlig morgonfrisyr! Jag satte mig och skrek (inombords), tog på mig ett par mjukisbyxer och gick till skolan.

Sen har jag även konstaterat att jag inte kan koncentrera mig. Jag är värdelös! Inte i skolan, inte när jag rider, aldrig kan jag koncentrera mig! Kan ju lika gärna lägga av med mitt liv och bli uteliggare! Nej, jag skulle inte klara av att koncentrera mig på att tjäna pengar. Fan, jag är verkligen värdelös!

Blä, hejdå.

Ja, vad är en viss person i sängen? Han kan ju inte vara mer än dålig, avtändande och alldeles alldeles underbar!