Det var för ganska exakt 3 veckor sedan jag kramade om din muskulösa kropp i arbets rummet. Jag fick nästan tårar i ögonen och glädjen att du var hemma fyllde hela mig och räckte som bränsle i flera dagar. Det var skönt att ha dig hemma. Alla skratt vi delade, alla stunder, alla tjaffs om min mössa- allt som hände under tiden du var hemma var så underbart. Du är verkligen min stora förebild. Allting tar du med en klackspark och du är alltid så glad och lekfull på något sätt. Du lever ditt liv för att have a good time, inte för att få världens karriär redan vid 20 års ålder. När du berättar om dina utekvällar vill jag bara mysa ner mig med en stor kopp kaffe under en filt och lyssna på dina historier i timmar. Dina barn kommer vara lyckans barn!
Då idag när jag stod där fult påklädd i dörren och såg dig ligga ner burrad i sängens alla lakarn och sakta slog upp dina sömndruckna ögon och såg på mig, då kände jag verkligen hur stark min kärlek är till dig. När jag omfamnade dina solbrända axlar och sa hejdå kändes det som om det var hejdå föralltid. Jag ville gråta. Jag ville bara mysa ner mig bredvid i sängen och stänga omvärlden ute... Jag saknar dig redan broder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt