Jag har en kompis. Ja faktiskt så har jag en sådan. Vi brukar peaka. Peaka varandra men också peaka andra tillsammans. Det är roligt faktiskt.
På tal om det så känner jag mig jävligt peakad. Vi var ju nästan som en familj. Jag har alltid vart en del av den familjen, redan innan dom blev officiella medlemmar. Det känns konstigt då att dom ska ha rätten att driva bort mig. Dom luskade tills jag tog det sista steget själv. Nu får jag stå lite brevd och på behangligt avstånd studera deras bubbla, familjebubblan som jag brukade tillhöra. Ingen har saknat mig, ingen har frågat efter mig. Eller för den delen bjudit in. Jag kan inte rå för att se alla andra som blir det. Jag saknar alltihop, men inget saknar mig verkar det ju som. Jag håller mig till mina egna- egna fyrbenta. Dom är bäst!
Ibland är det skönt att peaka tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt