I den här jävla skit världen finns det inte plats för vilja

Helvetes dagar är räknade. Om två tital ska jag kunna andas för första gången igen. Jag är så jävla trött på orättvisan nu. Jag fattar verkligen inte vad det är man ska göra för att lyckas i den här världen. Det spelar ingen roll hur mycket man sliter, hur mycket man vill eller hur mycket man kämpar. Det är alltid någon annan som bara skiter i det och som redan anser att den är bäst som får allt. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Sen matar husägaren dem medans den råttan som satt kvar i vrårna för att inte göra fel inte får någon mat. Den var ju inte med och dansade på bordet. Varför är det så? Varför kommer det alltid vara så? Jag vill bara slå mig själv i ansiktet, varför föddes jag till en sån som vill och försöker? För i den här jävla skit världen finns ingen plats för sådana.

Du ser lycklig ut

Senaste dagar har gått åt till att vända och ändra. Ändra kursen. Ändra humöret. Ändra relationer. Jag träffade ett par gamla vänner idag på bussen. De sa till mig "Du ser lycklig ut". Det fick mig att faktiskt inse att jag är ganska lycklig. Jag har i alla fall alla förutsättningar för att vara lycklig, det enda som saknas för att nå sann lycka är nog min egen inställning. Jag måste börja våga säga till, även om personen i fråga blir arg så måste jag våga ändra min situation med personen. Jag har rätt att bli arg jag också, jag måste inte alltid huka mig och smyga runt väggarna på tå med svansen mellan benen. Jag måste våga vara glad, våga känna att jag är lycklig! Jag måste våga erkänna för mig själv när jag gjort något bra. Fine om jag river två hinder, men jag måste börja fokusera på hur bra de andra åtta var och inte hur dåliga de där två var. Jag måste våga vara lycklig, jag måste våga lita på tryggheten och kärleken runt omkring mig. Jag måste Våga. Jag vill vara den som alla tycker ser lycklig ut, så den kommentaren höjde mig till skyarna.

Punkten

Ibland når man den punkt där man inte kan förändra mer. Den punkt där man måste bestämma sig för att skita i det eller leva med det. Människor är vad människor är brukar min far säga till mig. Han har lite mer rätt för varje gång. Varje människa kommer alltid komma till den punkt där man inser att man älskade det man trodde att någon var. På samma sätt kommer alltid varje människa bli älskad för något man inte är. Det är den här punkten jag talar om tror jag. Vad ska man göra? Hur lätt är det att bara blunda och låtsas? Hur mycket är det värt och realistiskt att offra för kärleken? Som vanligt finns inga svar på mina frågor. Jag kan inte förändra, jag kan inte leva med det men jag kan absolut inte skita i det. Vad finns det att göra mer än att blunda, bita sig i kinden och hoppas på att döden kommer till undsättning så fort som möjligt?

Jag fick en ny leksak idag i alla fall. Det är en fin leksak, för det är en till livs levande häst. Carly Whitesocks. Hon har skiljts från sin bebis, hennes allt. Klarar hon det kanske jag också gör det?

Kärleken till mig själv eller till någon annan

Det är lätt att leva idag. Det är till och med lätt att leva imorgon och det var lättast att leva igår. Men hur svårt är det inte att leva om några år? Vi måste leva då för att kunna ta besluten nu. Besluten nu om det är värt att leva i skuggan av någon annan och aldrig yttra sina egna åsikter utan att bli dumförklarad men leva med det för att få alla vackra stunder med den man älskar? Eller leva med någon som ser mig som en individ och inte ett objekt och som vill lyssna på mig och tro på att jag också är någon? Jag vet inte. Ska kärleken till mig själv eller till någon annan segra? Det känns korkat att tänka egoistiskt, men vad som än händer kommer jag alltid behöva dras med mig själv. När alla andra dragit har jag alltid mig själv kvar. Är det bättre att gynna sig själv då, eller borde man gå på magkänslan och hoppas på att inte bli lämnad? Ingen litar på ingen och alla sviker alla. Så varför hoppas på någon annan istället för att ta hand om sig själv? Fast ibland kan det vara skönt att våga tro att det finns en människa som vill ta hand om just mig, men just nu står jag på en plattgräns. Åka ner i jordens inre eller byggas upp till en mäktig bergkedja? Ensam eller tillsammans, det kommer alltid vara ett dilemma och den svåraste gåtan.

Rock, alltid denna härliga rock. Billiga kristall formade glas som klingar och i fönstret ligger en hög förbrukade Black Devil och John Silver. Deprisionen var så uppenbar men aldrig har så mycket lycka, gemenskap och ansvarslöshet vart samlad i ett och samma vindsrum. Det kommer alltid finnas tid för minnen, speciellt när de inte tillhör en själv.

En enda ärlig stjärna

Alla borde få ha en grå vän. En grå vän som offrar sig och alltid anfaller tillsammans med dig. En grå vän som alltid är räddaren i nöden och krigaren i döden. En grå vän som har sinnena på spänn för att ert team ska bli det bästa och en grå vän som alltid springer med lyft överläpp för att hålla koncentrationen på något konstigt vänster.

Tyvärr måste jag meddela att denna stjärna jag just beskrev finns bara i ett exemplar och hon e min och hon bor i mitt stall. Den stjärnan är Jamilia, Min Min Min Jamilia. Hon hovar in priser och får åskare att sucka. Hon är min stjärna och inne på tävlingsbanan kan jag bara sitta och mysa på min kämpe. Vi är topp taggade för att fullkomligt storma Strömsholm och göra deras SM minnesvärt. Och även om vi inte vinner så vet jag att vi är bäst i alla fall- vi var bara sämre på att visa det just den dagen.

Sedan finns det de individer där nere som är rädda för sina egna fisar eller är helt socialt inkompetenta, men det finns bara en Jamilia- en enda ärlig stjärna.

Döden ska inte lämna mig med dåligt samvete

Hässelbygårds väckarklockor tog sovmorgon och det resulterade i att runt 9 kom var alla uppe och skuttade 2 timmar försent. Hela dagen rullade på och jag var en jävla stjärna och gjorde scrambled eggs och bacon att mätta min lunchhungriga mage med- topp. Döden har förföljt mig lite dag och fått mig att tänka efter. Jag har ångest och hela jag tyngs ner av vetskapen att jag tänkte: "Jag tänker inte säga hejdå, hon ska säljas- inte dö, jag kmr träffa henne igen". Så dog hon. Så jag har funderat över de där med hur jag behandlar saker och ting. Jag är en såndär vidrig människa som är långsint. Jag har så svårt att släppa något och gå vidare, har jag blivit behandlad eller behandlat någon som en skit kan jag inte bara ruska av mig skiten och gå vidare efter fem minuter. Jag behöver tid för sånt. Jag kom också på hur snabbt döden kommer och hur lätt det faktiskt är att dö ifrån varandra som ovänner. Jag ska verkligen försöka nu att sluta vara långsint, behandla de människor som jag älskar som de förtjänar oavsett vad de gjort. Jag ska börja se allvarligare på vilka människor jag verkligen vill ha kvar i mitt liv. Jag ska verkligen försöka att aldrig låta döden skilja mig åt någon och lämna mig med dåligt samvete.

Tack för allt min älskade.

En vän till mig dog idag. Hon flyttade för 4 dagar sen för att fortsätta göra det hon är bäst på. Idag föll hon knall och fall ner död. Hon är död. Det var overkligt när jag fick höra det där jag satt med bulle i munnen på Södertäljes ridanläggning. Allting hon gjort för mig under vår tid. Så mycket lycka hon har gett mig! Alla gångerna jag gjorde rätt stod hon upp för mig till 110 % och alla de gånger jag gjorde fel så visste hon precis hur hon skulle rätta till det så att jag inte skulle slippa undan smärtfritt.

Det var min kära Zannefatal som dog idag. Hon finns inte mer, hon är död. Jag vill ha henne här bara för en stund och smeka henne i pannan tills hon nästan sluter ögonen, jag vill att hon ska snusa runt med överläppen i min nacke och jag vill bara se hennes små vackra ögon och säga hejdå och framför allt tack. Tack min finaste för allt du gjort för mig. Det där skit fula gula täcket i vann i Msvb i Enköping, jag satt och bara kramade det ett tag idag. Den där kalla kvällen när vi var det enda ekipaget som lyckdes övervinna alla 120 cm hinder felfritt. Då var jag riktigt lycklig! Jag tänkte på när vi nollade derbyt i somras i full fart. Jag tänkte på den kvällen för drygt två år sen när jag åkte för att hämta hem dig. Jag var världens lyckligaste. Jävlar vilket team vi var! Tack, verkligen Tack Zannefatal för allting du gjort för mig. Hälsa morfar att han skulle vart stolt över mig om han såg mig idag, lova det.

Karman tänker gå vidare nu

Jag tror på karma. Jag tror verkligen att om man beter sig som en skit så kommer det att komma tillbaka. Allting kommer ikapp. Lögner blir alltid omsprugna av sanningen. Det slår aldrig fel, verkligen aldrig. Därför tror jag stenhårt på karma. Jag har verkligen försökt ändra på mig till något bättre och ändå har jag inte fått ett skit tillbaka för det. Jag har ändrat hela mig och lite till och ändå har jag bara fått skit och lite mer skit. Nu har jag kommit på varför. Innan jag ändrade på mig var jag en sådan fet idiot att det skulle ta lång tid innan karman skulle känna för att klappa mig på axeln för att jag har ändrat mig. Men nu, äntligen, nu känner jag att det börjar ändra sig. Nu börjar karman känna att jag verkligen försökt och nu är det dags för min belöning, det är dags för mig att få le igen. Det är dags för karman att gå vidare och låta någon annan sota för sina lögner.

Jag har för många tankar i huvudet

Jag har för många tankar i huvudet. Alla av dom är för många. Alla pratar om ordet Älska som att det vore så stort och fantastiskt. Man kan inte bara älska en människa man just träffat och hit och dit. Något jag funderade över idag var- detta stora ord som är så svårt att helt ärligt uppnå, vad innebr det? Vad innebär det att älska någon? Sen har jag också tänkt på det här med att alla säger att man ska ha ryggen fri, vara den rena och sanna. Men vad spelar det för roll i en värld där man lyckas mer och mer ju fittigare och falskare man än är? Värderingar är också något som har dykt upp i mitt huvud. Hur folk värderar, vi värderar hit och dit men när vi i slutet jämnför våra värderingar stämmer de aldrig ihop med varandra.
Jag har för många tankar i huvudet. Den lågan i mitt liv som alltid på något konstigt sätt fört mig framåt har slocknat. Jag tror att jag antagligen gått miste om de största och för mig ärligaste saken i mitt liv. Och det var samma orsak som alltid.

En dum känsla i magen

Jag kan inte säga vad det är men det är något. Jag vet inte om det är sorgligt att min trogna lilla bruna springare lämnar mig för ett liv i norrland från och med imorgon. Jag vet inte om jag känner mig utvilad inför kommande mördar vecka i skolan. Jag vet absolut inte vad jag känner för något, men något är det. Framförallt har jag en gnagande känsla i magen som gör att jag blir arg och frustrerad. Den har växt och växt och nu vill den bara komma ut. Jag vill komma ut och bara skrika allting. Den är så stor nu att den börjar äta mig och min ork innifrån. Jag vill bara att den ska bort, bort, bort. Tills dess att den är borta, tänker jag lova mig själv att aldrig prata om den.

WOW som i styrka

WOW

Det var kommentaren jag fick efter att ha hoppat banan. Han som sa det är dessutom så otroligt skit duktig så jag fattar det knappt själv. Jag har aldrig blivit Wow:ad för något jag ådstakommit på en hästrygg. Det gav mig styrka, massor av styrka. Styrka behövs just nu, det kan vem som helst förstå.

Jag, hundarna och familjen katt har myst ner oss med bästa vännerna Ben och Jerry för att gråta till filmen Changeling. Sorgligt värre men alltför underbart. Jag har lyckats göra middag till mig själv genom långt och hårt arbete. Först skar jag mozzarellan, sen skar jag tomaterna, sen hade jag på peppar och salt, sen lite olivolja och sen åt jag faktiskt det. Det blev te och några sorgsna efterlämnade ballerina kakor till pluggandet och nu är det alltså glass och filmdags. Jag älskar att gå på toa med öppen dörr och spela Gubben I Lådan alldeles för högt i köket. Men jag saknar mina underbara föräldrar, jag tycker synd om alla andra för att ingen har så underbara mysiga skapare som jag har.

Alla är inte kapabla att förstå skillnaden

I min skola sitter det tavlor med smarta citat och fraser som stora människor i vår historia sagt. Eleanore Roosevelt, Anne Frank och andra coola killar pryder väggarna. Min favorit sitter utanför mitt hemklassrum och jag älskar den mer och mer för varje gång jag läser den.

"Wise men talk because they have something to say, fools talk because they have to say something"

De va Plato som sa det, han var en jävligt smart snubbe tycker jag. För det är så helt otroligt skit rätt det han säger. Det är idioterna han pratar om som startar krig av simpla frågor. För har man inget att säga borde man ju vara tyst? Det känns mest logiskt för mig i alla fall. Men där har många en brist- när man inte har något att säga så vränger man sanningen för att ha svar på tal istället. Men varför? En lögn är det värsta man kan göra mot sig själv, det om något har jag lyckats lära mig. Kanske för att jag någonstans på vägen hit kom på mig själv att tillhöra idioterna, men jag villa höra hemma bland alla Wise Men. Jag är redo att inse att jag inte är där än, men jag är absolut på väg dit. Men jag tror att dom mest självklara idioterna är dom som tror att dom säger något vettigt av en lögn, när man tror att man has something to say, men istället så säger man något just to say something. Men alla är inte födda att inse vad man tillhör och alla är definitivt inte kapabla till att förstå skillnaden.

Vill du seriöst veta?

Varför bemödar vi oss med att ställa den vidriga frågan "Hur är det?". Jag vet att jag antagligen är sist bland världens bloggar att ägna ett inlägg åt den idiotiska frågan men seriöst, vad är problemet? Vem fan vill veta? Det är väl självklart att varenda jävel svarar att det är toppen. Det finns olika sätt att säga det på, vissa sätt avslöjar väl kanske något litet sting av negativitet men alla är så svenska och trevliga. För vet du, om jag skulle svara ärligt hur jag mådde varje gång någon frågade mig skulle jag bedriva hela min dag med att berätta om min skit. Jag skulle även på så sätt stanna upp alla andras liv.

- Hur är det?

- Nej asså det är förjävligt..

Vem? VEM SVARAR SÅ? Ingen! För det finns ingen, absolut ingen som bryr sig och faktiskt VILL veta. Sluta fråga sådant som man inte vill veta? Det känns så meningslöst. Jag ska börja svara "Vill du seriöst veta det?". Jag vill ju knappt veta själv. Ibland önskar jag att jag kunde ge mig själv samma meningslösa "Ja, det är bra med mig" och ett halvruttet leende till svar på mina tankar om mitt äckliga liv.

Bara njuta av mitt förhållande

Han har lekt mig många spratt idag. Ja, Livet alltså, mitt Liv. Han är en riktig buse han. Jag måste vart trött, nongalant och för mycket fokuserad på bloggen igår kväll. Det kommer tillbaka direkt dagen efter. Jag släntrade nygråten in i skolan och skyllde på stackars Alwin med snaggad frill och rådjursögon. Nu inser jag att det är Livets fel. En känsla jag aldrig kommer behöva sakna är olycklig kärlek. Vårt förhållande går ut på olyckligt och känslor och massa lekar med psyket. Vi har en konstig relation, jag och Livet. Jag hatar honom och vill bara bli av med honom- men på samma sätt är det så många gånger som jag älskar livet, eller hatar honom som vanligt men vill leva klart för alla andra saker jag älskar. För bara just någon minut sen bad jag en sån sak att lova att inte dö inom minst 10 år. Om den saken håller sitt löfte måste jag göra något tillbaka. Njuta av mitt förhållande jag också kanske?

Idioter måste vara för jävla dåliga i sängen

Lite päls i tillvaron behöver alla, speciellt jag. Jag och Livet har en väldigt konstig relation just nu. Jag kan inte sätta fingret på om jag bara är ett schysst ligg eller hans stora kärlek- Livets stora kärlek alltså. Vem är han? Livet? Och varför skulle jag vilja ligga med honom om jag nu gör det? Livet är konstigt. Fela är inte mänsligt, det är idiotiskt enligt mig. Vafan varför ursäkta sig istället för att göra bättre? Varför skylla ifrån sig när man borde stå på sig? Vem vill egentligen vara en idiot? Ingen, men ändå kryllar det av dom. Dom bor överallt faktiskt. Jag ligger nog med Livet för att göra mig själv en tjänst. Det blir roligare om Livet är glad. Han bestämmer ju det mesta, han är ju trots allt Livet. Jag önskar verkligen att jag var någon annans Liv jag också. Att det fanns någon som verkligen behövde och faktiskt bokstavligen inte kunde leva utan mig. Underbart. Men eftersom det är få som har tur tror jag att jag gör bäst i att pippa på. Är Livet tillfredsställt går saker och ting smidigare till. Ju bättre man i sängen är desto bättre blir Livet, ett bra Liv är ett glatt Liv. För att lyckas måste man kunna tillfredsställa honom, Livet.

Slutsatsen blev- Idioter måste vara för jävla dåliga i sängen.

Lika bra att börja igen, för det blir inte bättre

Vad sägs som att kanske börja om? -Redan? Ja, nog tror jag det allt.

Ralfsdottern har fått allvarliga symtom som tyder att hon lider av brist på blogspot. Hon, alltså jag, har köpt ett par manchester byxor och börjat segla in på lugnare vatten. När det inte råder storm är det lättare att få till ett inlägg som inte gör stormen ännu värre. Objektiv och ledsen typ, ska vi säga att vi återgår till det vanliga? Jo men typ så. Man ska aldrig haka på idioter för då är man en större idiot själv. Säg inte att du är ful på ett kort för du är inte snyggare. Säg inte att världen är orättvis för den blir inte rättvisare. Framför allt så säg aldrig att livet är meningslöst för det blir inte bättre än vad det är. Så vafan varför inte skriva? Jag är inte mindre objektiv än innan bara för att jag har lite hat i ådrorna. Jag känner som Peggy i Madmen;

- "Everytime I walk by you i think- are you going to be nice... or just cruel?"

Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid. Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.