Kärleken till mig själv eller till någon annan

Det är lätt att leva idag. Det är till och med lätt att leva imorgon och det var lättast att leva igår. Men hur svårt är det inte att leva om några år? Vi måste leva då för att kunna ta besluten nu. Besluten nu om det är värt att leva i skuggan av någon annan och aldrig yttra sina egna åsikter utan att bli dumförklarad men leva med det för att få alla vackra stunder med den man älskar? Eller leva med någon som ser mig som en individ och inte ett objekt och som vill lyssna på mig och tro på att jag också är någon? Jag vet inte. Ska kärleken till mig själv eller till någon annan segra? Det känns korkat att tänka egoistiskt, men vad som än händer kommer jag alltid behöva dras med mig själv. När alla andra dragit har jag alltid mig själv kvar. Är det bättre att gynna sig själv då, eller borde man gå på magkänslan och hoppas på att inte bli lämnad? Ingen litar på ingen och alla sviker alla. Så varför hoppas på någon annan istället för att ta hand om sig själv? Fast ibland kan det vara skönt att våga tro att det finns en människa som vill ta hand om just mig, men just nu står jag på en plattgräns. Åka ner i jordens inre eller byggas upp till en mäktig bergkedja? Ensam eller tillsammans, det kommer alltid vara ett dilemma och den svåraste gåtan.

Rock, alltid denna härliga rock. Billiga kristall formade glas som klingar och i fönstret ligger en hög förbrukade Black Devil och John Silver. Deprisionen var så uppenbar men aldrig har så mycket lycka, gemenskap och ansvarslöshet vart samlad i ett och samma vindsrum. Det kommer alltid finnas tid för minnen, speciellt när de inte tillhör en själv.