Ibland når man den punkt där man inte kan förändra mer. Den punkt där man måste bestämma sig för att skita i det eller leva med det. Människor är vad människor är brukar min far säga till mig. Han har lite mer rätt för varje gång. Varje människa kommer alltid komma till den punkt där man inser att man älskade det man trodde att någon var. På samma sätt kommer alltid varje människa bli älskad för något man inte är. Det är den här punkten jag talar om tror jag. Vad ska man göra? Hur lätt är det att bara blunda och låtsas? Hur mycket är det värt och realistiskt att offra för kärleken? Som vanligt finns inga svar på mina frågor. Jag kan inte förändra, jag kan inte leva med det men jag kan absolut inte skita i det. Vad finns det att göra mer än att blunda, bita sig i kinden och hoppas på att döden kommer till undsättning så fort som möjligt?
Jag fick en ny leksak idag i alla fall. Det är en fin leksak, för det är en till livs levande häst. Carly Whitesocks. Hon har skiljts från sin bebis, hennes allt. Klarar hon det kanske jag också gör det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt