Är jag född till sur och tråkig? Kan det vara så att jag är född för att alltid vara arg och döda all glädje jag ser? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är sur fast jag inte vill vara sur. Hur kan det vara så svårt att bara hålla sams med den som jag mest av alla vill hålla sams med? Som jag bara vill hålla om. Jag försöker förstå mig själv, försöker på alla vis få ur ilskan ur mig. Den enda metoden jag har kvar är i princip att kasta tallrikar i väggen, och den metoden tänker jag inte ta till eftersom den både är dyr och det är ett tecken på att jag är sinnessjuk. Eller är det kanske så? Att jag är sinnessjuk, att jag är så arg att jag inte kan eller borde tygla mig själv. Jag kanske bara borde låta det här underliga hatet som finns djupt inom mig få leva ut. Jag kanske är djävulens arvinge? Djävulen kanske bor inuti min smala klena kvinnokropp. Jag är hans dotter och att strypa varenda liten del av glädje och fred är min enda uppgift. Det är jag som är tredje världskriget. Det är på grund av mig det kommer ske. Jag är hatet, och jag har förälskat mig i kärleken. Det är därför det här händer, djävulen eller den där lilla onda rösten inom mig som för allt som är värt något ska ha död på alla kärlek, har tagit till hårdhandskarna. Jag är till för att hata inte älska. En hat och ilska maskin är vad jag är. Jag har haft ett program fel och lyckats bli kär, men nu ska allt rättas till. Det är därför det här händer, det är därför jag sakta men säkert kommer börja hata.
Jag är rädd för mig själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt