Dom små barnen lekte så oskuldsfullt på den asfalterade skolgården. Det har rosa ryggsäckar med klistermärken på och livet är en dans på rosor. Jag betraktar dom så avundsjukt genom glasrutan. Jag sitter när, under lager på lager av stickade mössor och halsdukar, och begrundar mina problem. Min rastlöshet är odöljbar, min trötthet utsöndrar ett intryck av slitenhet och misär. Det är katastrof och kaos, men trots det så springer dom runt och ler, skrattar. Dom kommer aldrig förstå att det är problem i vår förfallande värld. Allting dom ser som det ljuva livet kommer slå dom i ansiktet en dag och dom kommer inse att dom växt upp i en lögn. Varför är det så? Är det vi som skapar problemen? Är det jag som sliter ner mina skor tills huden skaver mot marken? Jag måste styra upp mig, jag måste kötta, jag måste gå vidare med en rak rygg. Varför är det så svårt? Jag tror vi alla krymper ihop framför våra problem, som en hund som får skäll, så vill vi göra oss små för våra härskare- problemen. Vi måste strypa dom, vi måste vinna. Vi måste gå med ryggen rak. Vi ska iakta barnens glädje och påminna oss om den tiden, så att vi kan gå med ryggen rak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt