En obekväm stol jag suttit i förut

Jag tycker att det är förbannat jobbigt. Jag tycker att det är så jobbigt att hitta den där perfekta känslan. Den där känslan som gör att kroppen bara skriker JA! JA! JA! Den delen av mitt Jag som jag inte kan kontrollera har bestämt sig; den här känslan ska finnas kvar och få upplevas varje dag och hela tiden. Ja det verkar ju vara skitjobbigt att ha kommit till den insikten? Nej, det är alldeles underbart ska jag säga dig, det är så förbaskat himmelskt att kunna sätta fingret på MIN perfekta känsla, MIN bästa känsla. Men det är jobbigt, så jävla jobbigt att min känsla inte är min än. Den är min i något sorts drömland eller tanketillstånd, men i verkligheten är den lika hal som den halaste av alla ålar. Jag har suttit i den här stolen en gång tidigare, naiv och överlycklig var jag då; nu är jag inget annat än totalt livrädd. Hur ska jag förklara för den delen av mitt Jag som inte går att kontrollera att det inte blev som den skrek? Hur förklarar man för den okontrollerbara delen att den där perfekta känslan slank ur mina fingrar? Jag vet inte om det går att förklara det en gång till, om den förra besvikelsen knäckte mig- vad skulle inte denna göra?

Jag surfar på en våg av motivation

Jag är i extas. Göteborg har varit fantastiskt. Det har varit alldeles för fina hästar, alldeles galet bra ritter, alldeles för spännande tids- och omhoppningar och dessutom historiska ögonblick! Angelika Augustsson 23 år och debutant i världscupen visste hur man skulle hålla i tyglarna och fullkomligt sopade banan med Beerbaum, Ehning och andra topprankade veteraner. Det var så stort att ha varit där när det hände. Jag kunde inte låta bli att torka en tår under prisutdelningen. Jag har dessutom gått lös med min plånbok och hästarna kommer nu skämmas bort med Dyonträns och HL pyjamaser. Jag unnade mig själv ett par nya skor och ett fint skärp, samt lite annat krimskrams. Jag har sett Lill-Strumpas kusin hoppa världscup, fått hejda orgasmer när vissa hästar visat upp sig inne på banan och dessutom ätit förbaskat god tapas. Det har samlats ohälsosamt mycket motivation (som egentligen redan fanns, så den har bara vuxit och vuxit) att komma hem och träna tills jag stupar. Jag är en glad tjej och även om jag aldrig kommer vinna världscupen när jag är 23, om ens någonsin vinna en världscup så är jag oförklarligt glad att jag valt den här sporten att ha närmast mitt hjärta. Den är fantastiskt, allt kan hända och allt är himmelskt. Livet är lite för bra och jag tänker fortsätta surfa på den här Göteborgs-vågen.

Götet

En glad tjej ligger i brors säng i Göteborg. Scandinavium är min oas av lycka för en helg och jag är just det- förbannat lycklig. Allting går lite för bra och jag börjar vänja mig vid att det är så. Jag har börjat ge upp känslan av rädsla för att lyckan ska ta slut och jag har börjat lära mig att njuta av den. Jag lär mig slappna av mer och mer. Nästa vecka är det lov, hur bra är inte det? Jag ska rida fina hästar, fina skimmlar framför allt, och jag ska bara njuta av att vara lycklig, Det är toppen ska jag säga dig. Imorgon ska jag gå bananas i mässan med alla mina sparade pengar. Håll i hatten.

Fröken Järn

Fröken Järn har tagit av sig hjälmen. Fröken Järn har smält, mjuknat och insett att det inte finns någon Fröken Järn, och aldrig funnits heller för den delen. Fröken Järn är jag och jag sover för lite, vill alldeles alldeles för mycket och stressar dessutom två matskedar mer än hälsosamt varje dag. Idag har jag ridit sex hästar, och haft historieprov och på de sov jag ungefär 5 timmar inatt? Fröken Järn som sagt. Men jag är medveten om vilken omöjlighet det är att jag någonsin skulle bli en Fröken Järn med superkraften att aldrig behöva sova. Trots det finns min enorma vilja att rida och rida och bli bra, bli bäst med mig hela tiden, och för att inte gå bananas kompenserar jag den med att försöka döda mig själv. Smart plan kan man tycka. Nu är mitt knä svullet och rörelsefunktionen fungerar inte riktigt, fan vad fint.
Som plåster på Fröken Järns stora blödande sår som pumpar ut sorg för att tiden inte räcker till och för att människan har ett sömnbehov så jag kan meddela världen (och för att påminna mig själv så jag inte glömmer) att min fina bruna prins hoppade alldeles fantastiskt idag! Men det glömde jag bort i röran av historieprov och knepiga hästar.

Mina långa Onsdagar

Halv tolv släckte jag lampan i stallet och gick upp. Mitt knä har packat ihop och lämnat in helt nu och jag har köldutslag så det bara schwisslar om det på mina stackars skinkor och lår. Jag lyckades även tappa mitt matkort idag, fick betala för den halvkassa maten och sen lyckades jag, Julia och Fanny skrika saker vi tycker och tänker i ett rum vi trodde var näst intill ljudisolerat- men det visade sig senare vara allt utom just ljuddämpande. Toppklass. Det här blev en förbannat lång onsdag men en bra sådan. Alla hästarna avslutade åtminstone bra och jag har haft kontroll hela dagen. Historieprovet imorrn får jag helt enkelt be till Allah eller någon annan Gud att jag klarar av och har full koll på. Tid för sådana tramsheter som till exempel att plugga finns inte inskrivet i mitt schema. Speciellt inte på mina långa onsdagar. Jag fick smisk av skåningen för man får tydligen inte vara i stallet efter halv 11, en regel jag är rädd jag måste friskriva mig från...

Man kommer aldrig långt på kärlek

Igår kväll seglade jag fram med ett fånigt leende i ett av Strömsholms ridhus. Känslan var otrolig, det var en orgasmupplevelse att känna hur det stora djuret och jag hittade alla knappar rätt och allting bara flöt och funkade.
Idag, ikväll, satt jag på ett annat djur. Det varken flög, seglade eller funkade. Det var bara spänt, hårt och oharmoniskt. Minsta finger fel eller minsta ljudknäpp räckte för att allting skulle gå förlorat. Jag ville bara ge upp och inse mitt nederlag.
Hästen igår var skåningens finfina storhoppade sjuåring som jag fick världsäran att låna. Hästen idag var min egen spink som jag råkar älska över allt annat. Jag kan inte räkna gångerna jag har gråtit över min vackra fyrbenta herre. Jag blir så frustrerad när jag sitter timme efter timme och svettas utan resultat. Mamma har tjatat håll i mitt huvud så många gånger att det snart inte finns något kvar att göra hål i längre. "sälj den" "byt bort ben" "gör dig av med den". Saken är den att jag älskar hästfan, djupt, innerligt och fullständigt råälskar honom. Det enda problemet är att jag hatar honom, samtidigt och lika mycket. SNart inser jag väl att mamma har rätt, att jag kommer få göra mig av med honom, för att jag kort och gott inte klarar av honom. Men jag älskar honom och därför kommer jag antagligen aldrig att bli något stort inom den här sporten.

Tack snälla Gud

Jag har många gånger under mitt liv funderat över mig själv som en sådan som aldrig kommer förtjäna något, aldrig kommer lyckas. Men jag vet nu att det finns inga sådana saker skrivna i stjärnorna. Jag har det alldeles för bra och med tanke på allt jag offrat, lagt ner och kämpat är jag även värd det. Trots att den bruna prinsen gick som en smärre katastrof idag så löser det sig. Ett telefon samtal bort löste världens bästa Skåning det med hjälp, lösningar och idéer. Han är så bra, det är nog faktiskt honom tack vare honom jag är världens lyckligaste. Han löser alltid allting. Utan honom finns jag inte på samma sätt, han är min levande skyddsängel. Fina människa, tack snälla Gud för allt bra du skänker mig.

Lucy in the sky

Blått pris i första klassen och klantpiloten glömde räta upp sig och gick därmed förlorad ett pris i andra klassen, jävla piss. Ponnyn har hoppat makalöst som vanligt alla språng idag och hon är verkligen i toppform. Att liten brun prins sprang bättre än någonsin för farbror Nätterqvist igår gjorde bara dagens tävlingsresultat till pricken över i. Irriterad till max över mitt klantande i andra klassen är jag ändå helt bananas över hur sjukt fina hästar jag har! Imorgon ska jag ta en välförtjänt sovmorgon, trots att jag hatar sådana och vet att hela dagen kommer att fortsätta i ett sömnigt töcken då.
Jag är Lucy in the sky, jag är högt över molnen.
Imorgon kommer även min bästa Norrlandsfavorit att rulla in på min vackra gård. SARASARASARA! Jag går bananas helt enkelt. Fy fan vad trevligt det är att leva, har ni tänkt på det? (Synd bara att vi alla kommer frysa ihjäl nu.)

Lycklig brud

Lycklig tjej. Förbannat lycklig tjej. Det finns inget att klaga på. Allting är lite för bra. Jag har helt enkelt världens finaste hästar! Nu ska jag sova och bota mardömmar. Mer en annan dag. Over and out

Superkrafter

Alla har vi någon gång fått frågan vilken superkraft vi skulle vilja ha. Jag har aldrig funderat särskilt mycket över sådana frågor, jag menar röntgensyn, osynlighet på kommando eller att bara kunna flyga vore ju super häftigt. Men idag insåg jag vad jag verkligen önskar mig i julklapp av superhjältarna. Tänk att aldrig behöva sova. Jag vill kunna sova, men jag vill inte behöva det. Så om det är en helg när jag är ledig och åker iväg för ovanlighetens skull vill jag kunna sova, ta en rejäl sovmorgon och en eftermiddagslur. Men i veckorna, tänk om jag aldrig behövde sova? Vara vaken ständigt och alltid göra något vettigt men fortfarande koncentrera sig lika bra som om jag hade sovit åtta timmar. Idag när jag kom upp kvart över elva från stallet ville jag lägga mig ner och be för denna superkraft. Peter Pan sa något smart om drömmar, vem sa att han va dum i huvudet? Min tips är att önska flygningen, den klarar man vardagen utan om det skulle bli något annat i julklapp. Jag och mina sömnkrafter blir ett större problem då när jag inser att de aldrig kommer att komma. Har du en superkraft?

Frukostmackan och jag

När jag går tidiga veckor äter jag frukost på donken. Det är billigare än Pressbyrån och om jag dessutom skulle få för mig att inte ta med och äta i skolan är det varmare på donken. Tjejen, den alltid lika glada tjejen trots att klockan är en dryg sjua och termometern visar max 20 minus grader, hon vet vad jag ska ha. Alltid samma Frukostmackan med ost och skinka och traditionsenligt ska det vara en mellankaffe med mjölk till det, vilket blir trettio kronor och en extra femma för den större sizen på kaffet. Sedan sitter jag med metro, Frukostmackan och min kaffe och myser i en blå JENSENsoffa tills klockan slår åtta. "Vad mysigt det där ser ut!" säger alla lärare som stressar förbi mot köket med sina matlådor. Så där sitter lilla Emma-Maria och ser mysig ut. Samma sak varje morgon, samma ovishet om vad dagen kommer att bjuda på och vad den kommer kosta. Men det är ju i alla fall mysigt.

Alla stjärtars dag

Hjärtdagen idag. Skolan hade pyntat med hjärtliga hälsningar och spelade smöriga kärlekslåtar i repan. Jag köpte choklad till mina underbara föräldrar. Jag passade även på att vara snäll idag en dag som denna och köpte choklad till världens bästa stallbrudar och världens bästastebästa tränare. "Merci for being you" eller något sådant. Jag är en lycklig tjej och den bruna hästen kunde springa i rätt galopp i fel varv idag. Allting är bara bra. När livet är så här förstår jag varför man firar kärleksdagar som denna. Varför firas det bara en gång om året och inte en gång i veckan? Jorden vore ett lyckligare ställe då tror jag.

Sportråttan gjorde mig glad idag

Rött pris med superponnyn i årets första start. Hon är i sådan toppform så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag red fokuserat dessutom, och råttan hoppade helt makalöst. Felfritt var förnamnet, sen hette det något med stort och jävligt snyggt också! Fick till och med en fin kommentar av överdomaren som min världsbästabästa tränare också kan glädjas åt. Hästarna känns i toppform men jag själv känner att min egen form har stannat av fullständigt. Därför var det nyttigt med en självförtroende boost iform av rosett och fantastiska språng. Nu väntas ännu mera träning i veckan så att det blir mer gul/blå färg på rosetten nästa vecka. Glad chej.

Nu har jag lyckats mala in Christian Walz underbara låt "Like Suicide" trots att den inte ens kommit ut på spotifys arenor. Jag blir lycklig, kär, nostalgisk och sentimental av hans mysiga röst och all känsla i den låten. Känner för att gråta en skvätt lyckotårar. Vågar ändå inte sova...

Drömmare

Jag drömmer. Jag drömmer konstant och i princip varenda natt med något speciellt undantag. Jag drömmer inte bara konstiga, oförståliga och intetsägande drömmar. Jag drömmer mardrömmar. Jag drömmer och vaknar och vågar, helt ärligt, vågar inte somna om. För jag vet att jag kommer drömma. Jag drömmer om allt, exakt varenda liten grej som kan gå fel i mitt liv. I drömmarna så går allt fel, allt går fel och dessutom lite till. Jag blir mer och mer osäker för varje natt. Jag mår dåligt. Jag sover dåligt. Jag drömmer, jag drömmer mardrömmar som aldrig förr. Det är vidrigt och jag är rädd. Hur trött jag än är, är jag livrädd för att somna.

Klippta navelsträngar och uttalanden

Idag har jag både klippt navelsträngar och talat ut. Då min favorit skåning och världsbästa tränare låg hemma utan röst och hostade fick jag träna djuren över hinder på egen hand. Vettskrämd för att göra fel lyckades jag ändå få till ett par lyckade språng och alla hästarna är i toppform. För jävla skönt ska jag säga att det känns. Jag kände mig även lite stolt över att ha överlevt utan min Gud och hans visdoms ord och till och med lyckats lite mer än ingenting. Sedan talade jag ut om mina ilskor angående folk som inte kan hålla käften. Det har snöstormat hela dagen och dagen har varit en ganska dålig dag. Imorrn väntas myskväll med den bästaste vännen av alla vänner. Vilket värdelöst inlägg.

Jag måste fixa till min blogg, den är förbannat ful. Moln liksom? Hur framstår jag egentligen?

Motsatsdagen till Toppklassdagen

Vilken dag. Vilken dålig dag. Frusen har jag varit, konstant hela dagen ända in i benmärgen. Jag har haft yoga i ett lagerutrymme med presseningar för fönstren. En lösning som kallades "det är lite dåligt isolerat". Nej men säger du det? Kom hem och var tvungen att avverka en lista med innehåll som tre hästar på bandet, rida, longera, fodra, smörja, sopa, borsta, vattna och en hel drös andra saker som tar tid. Tjugo i elva fick lilla jag trippa upp. Då efter att ha fått inse att min mentala status hade mognat när jag satt av och släppte fanskapet istället för att ta en omöjlig diskussion med ett halvt ton efterbliven hästmassa. Jag hade även insett att mina älskade underbara sjukt olagligt snygga chaps måste genomgå en makeover då det får plats två Emma-Marior i dem. En tår för det. Skåningens innehav av sjukdomsbacilusker äventyrar även min chans att få ett par visdomsord vad gäller hoppningen på djuren. Suck. Nu måste jag sova, om sju timmar ska jag vara i stallet för att släppa monster i ridhuset och sätta farbröder på skrittbandet. Toppklass, vad är motsatsen till det egentligen?

En dag i skalor

Vi pratade om humör i skalor idag. Är du en sjua idag? Eller någon kanske till och med drog till med en nia. Jag lovar att det fanns några under femmor också. Jag var en åtta idag. Min bruna prins förstörde min morgon lite genom att springa i panik när världens bästa skåning försökte hjälpa mig att göra rätt, men hästen gjorde fel ändå och då gjorde jag också fel. Tyckte mest synd om den långa som fick stå ut med ett sådant hopplöst fall till ekipage. Vi bestämde platser i klassrummet idag vilket gjorde att jag sjönk till en sjua. När jag fick i uppdrag att undervisa Tutt-lisa om JENSEN företaget var jag farligt nära en sexa. Sen när jag kom hem från skolan steg det till en toppen stark nia. Mina Parlanti chaps låg i en låda och väntade på mig. De var så snygga, de var så förbannat snygga utan billiga fula beiga inslag. De var så mina och de var såå snygga! Jag är en nia nu. En stark nia.

Vi är bara Lycka

Singular. Det är en. Plural. Det är två. Vad är den grammatiska termen för när två är en då? En länk, starkare än allt. Hur mycket dumma tankar än vill förstöra håller länken fast i hjärtat. Jag och en djupare lycka har bildat en sån där grammatisk term som inte finns. Den lyckan bor i mig. Den bor i hjärtat. Men hjärnan vill oftast inte lyssna. Alla dessa dåliga dagar den har, alla dessa dagar när den vägrar lyssna vad hjärtat skriker. Hjärnan blundar och visualiserar sina dumma tankar, sina idiotiska idéer och konstiga påståenden. De kommer i sömnen, de kommer på dagen, de kommer genom att inte komma på telefonen. När hjärnan har tagit sin strid så långt att hjärtat är på vippen att erkänna sitt nederlag kommer länken. För det finns alltid där, den glöder alltid och hjärtat kommer alltid att lysa starkast tack vare den. Det finns en länk mellan mig och den djupare lyckan. Vi är samansvetsade i tanken, i kroppen och i hjärtat. Det är vi. Vi är inte singular. Vi är inte plural. Vi är bara Lycka.

Nu ska jag somna nostalgisk till Chicago och njuta av en natt utan drömmar från hjärnan.

Jag lyckades dessutom förstöra bloggen totalt i ett försök att göra en förändring. Total uttråkning och ett döende tillstånd av trisstes är inte hälsosamt.

Livet borde alltid vara som det är just nu

Det finns bra människor. Det finns människor som tänker som jag gör. Jag hade nästan glömt bort hur kul livet, stallet och hästarna kan vara. Vem sa att livet inte kunde vara roligt egentligen? Hela dagen har jag varit i fullgång, men jag har inte slitit, jag har njutit. Jag hade ridit, mockat och framförallt skrattat. Jackie är så bra. Något annat som också gjorde min dag, min helg och mitt liv var min reunion med min blåögda gudahäst. Jag njöt och vi kämpade på. Jag vill inte sitta av, varför sitta av? Livet borde alltid få följa underbara banor. Livet borde alltid vara som en galopp på fina hästar. Livet borde alltid vara som det är just nu. Vill jag verkligen vakna imorgon?

Förtroendet och självklarheten

Förtroendet. Självklarheten. Det man bara tar för givet. Sådant har mina hjärnceller bollat de senaste dagarna och jag har aldrig känt mig så slutsatslös eller osäker. Litar jag på den här personen över allt annat i världen? Svar nej. Då kan vi ju inte ha förtroende. Jag litar ju inte, då kan det inte vara förtroende. Är allting alltid den ena partens uppgift? Går förhållanden, kärlek som vänskap, ut på att det är en som tvingas hålla det vid liv, eller borde båda hjälpas åt? Om det är så borde det ju vara lika ensidigt med förtroendet, att det är okej i enform, det är okej om det bara finns förtroende hos den ena parten. Om det nu är så finns det människor som är skapta för att leva ett helvete och människor som är skapta för att leva en dröm. I alla fall i förhållandevärlden. Jag måste bolla vidare. Just nu står jag bara still, glor och fattar inte alls vad som håller på att hända.

Jag gick på bio idag med två väldigt bra människor. Nu ska jag och Jack hostade oss till sömns. Den här helgen kommer nog bli ganska toppen. För visst kan man ta semester från självklarheten och förtroendet också? På så sätt får jag ju reda på om mitt påstående om himmel och helvete stämmer.

Dagens största önskan var döden

De satt nyfikna allihop och stirrade i väntan på ett svar. "Så, vad vill du göra med ditt liv?". Sådant ska man veta och sådant trodde jag att jag visste. Men vem säger att man kommer att lyckas bara för att man vet? Vem sa egentligen att man vet bara för att det känns lämpligast? Min kropp mår botten och så även min knopp när jag frågar den med ärlighet i blicken. Jag håller maxtempo utan att växla för att slippa tänka. Idag blev jag 2000 kr rikare och på samma gång även 2000 hjärnceller fattigare. De dog av utmattning, jag hade en kvart eller två över. För mycket tankar, för mycket frågor oxh förmycket osäkerhet. Osäker, säkerO. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem kommer jag att bli? Jag kan inte göra mer än ta berocca och köra ännu lite hårdare. Antingen stupar jag eller så kommer jag fram till något. Dagens största önskan var döden.

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.

Och vi suckade i kör "män!"

Jag och en vän som börjar på J delade åsikter, senaste nytt och erfarenheter över en kopp kaffe på Gränden. Vi skrattade, berättade och delade. Vi gjorde sådant som bara bästaste kompisar kan. Vi delade och målade upp våra egentligen små problem och arbetade ut strategier. Vi slickade oss om läpparna och log nästan hela tiden. Vi suckde i kör "män!". Vi drog en runda genom stadens butiker och bara njöt av att vara tillsammans. Min idrott vore ställas in oftare så att vi kan dricka kaffe och sucka "män" i kör oftare. Världens bästa J.

Mamma lagade TV-menyn ikväll. Toppklass på riktigt! Jag har skrytit alldeles för lite om min mamma som nu är TV-kock, skulle man kunna säga. Hon är jävligt bra i alla fall.

Uppsatsen ligger även uppe nu på bloggen för den som har en ledig eftermiddag och vill läsa romanen. Jag insåg nu vilket bra budskap jag hade men som jag totalt sumpade genom att skriva värre än någonsin. Jag skäms nästan för att få pris för den och ännu mer skäms jag över att den ligger öppet här nu. Men egentligen, jag fick ju pris- så jag var inte sämst åtminstone.

Jag blir så dum av dig...

Nyklippt brud

Som kompensation för min egentligen förutspådda död klippte jag av mig håret. Jag hittade en ryggsäck to die for på Bianco som kostade en förmögenhet för en nyklippt skolungdom som dessutom blev pålurad diverse hårvårdsprodukter att smeta mitt barr med. Jag har pratat en kvart eller fler med världens bästa P och imorrn blir det lunch/fika, hur som helst träff vid ett bord med underbara J. Torsdagens outfit står kvar på listan som katastrofala problem och flickan med bläsen måste klippas och friseras. Jooobbigt?

I helgen ska jag och Jackie ha en super FF helg utan varken skåning, mamma eller den gulligaste AvestaBruttan. Vi blir lämnade med en hel armé fina hästar och livet kommer leka. Vi tänkte även ta reda på hur sperma egentligen luktar? Kul.