Igår kväll seglade jag fram med ett fånigt leende i ett av Strömsholms ridhus. Känslan var otrolig, det var en orgasmupplevelse att känna hur det stora djuret och jag hittade alla knappar rätt och allting bara flöt och funkade.
Idag, ikväll, satt jag på ett annat djur. Det varken flög, seglade eller funkade. Det var bara spänt, hårt och oharmoniskt. Minsta finger fel eller minsta ljudknäpp räckte för att allting skulle gå förlorat. Jag ville bara ge upp och inse mitt nederlag.
Hästen igår var skåningens finfina storhoppade sjuåring som jag fick världsäran att låna. Hästen idag var min egen spink som jag råkar älska över allt annat. Jag kan inte räkna gångerna jag har gråtit över min vackra fyrbenta herre. Jag blir så frustrerad när jag sitter timme efter timme och svettas utan resultat. Mamma har tjatat håll i mitt huvud så många gånger att det snart inte finns något kvar att göra hål i längre. "sälj den" "byt bort ben" "gör dig av med den". Saken är den att jag älskar hästfan, djupt, innerligt och fullständigt råälskar honom. Det enda problemet är att jag hatar honom, samtidigt och lika mycket. SNart inser jag väl att mamma har rätt, att jag kommer få göra mig av med honom, för att jag kort och gott inte klarar av honom. Men jag älskar honom och därför kommer jag antagligen aldrig att bli något stort inom den här sporten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt