Mitt liv, min resa, mitt flygplan

Jag känner mig stark! Riktigt stark. Jag är bra. Riktigt bra. Jag har blivit ass kicking på att rida. Min krönika till skolan är rak, bra och jävligt provocerande och lagom överdriven- precis som det ska vara. Jag har världens underbaraste väninnor som står bakom min rygg i alla lägen och aldrig sviker mig. Dom är bäst. Jag ser fram emot gymnasiet och dom 3 åren på JENSEN så mycket att jag räknar nästan dagarna. It maybe raining outside but in my heart its sunshine. Jag är glad, stark och klockren. Jag ser ingen anledning varför inte alla bara vill vara mig! Det är mitt liv, det är min resa, det är mitt flygplan. Jag bestämmer. Säg vad ni vill, gör vad ni vill- jag kommer inte vika ner mig och gå med svansen mellan benen. Framtiden är ljus för min del, är den det för dig? Nu fick du tänka. Ni kan säga vad ni vill, i will still stand my ground!
Mitt i alltihop- Sprid kärlek

En ändring

Ibland kanske det enda som behövs är en ändring. Det kanske inte håller på länge, men mungiporna får en ny start. De får en chans att mjuka upp gångjärnen och börja böjas uppåt igen. Ändringen behöver inte vara stor men vi behöver den för att börja om på nytt. Ändringen kan vara lite U2 på spotify för en omväxling och dra sängen tvärs över rummet och städa bort heltäckningsmattan av kläder. Det är mörkt, det är kallt, det är tråkigt just nu. Vi måste acceptera det och göra det bästa av situationen. Alla blir sura och griniga och deprimerade och beter sig som äckliga gnällspikar. Istället för att sjunka längre ner i det stökiga och tråkiga måste man städa bort skiten och börja om. Det gjorde jag idag. Alla hemska minnen och alla dödande känslor jag gått in med i det stökiga rummet är nu glömda. Dom försvann ut med smutstvätten och dammråttorna som nu ruvar i dammsugarpåsen. Jag har börjat på en ny sida och nu ska jag se till att den inte blir nerkladdad med skit. Den här ska vara honest, successful and ass kicking på ren engelska.
In the name of love, its a beautiful day, peace on earth. Jag går i U2's namn!

Bakom masken gömmer sig hemskheter

Jag vill intala mig att allt är faktiskt ganska bra. Vinden har vänt, Gud håller sin hand på min axel, allt kommer att lösa sig. Men inom mig råder en strid. Det är hjärnan, hjärtat och viljan som hänger dom stora krigsherrarna hack o häl och håller på att starta ett Första Emma Krig. Det är nu allting löser sig ju, det ser ljust ut. Det finns hopp om en överlevnad för min del i Kolbäck, trots allt. Och det finns hopp om en framtid för mig inom hästsporten, trots allt. Det finns hopp helt enkelt, trots allt. Men tankarna vandrar iväg. Tillbaka hem... Till den förort där jag gick och sparkade höstlöv i färgglada overaller på hösten och där jag cyklade på gatan i söta linnen om somrarna. Var det inte egentligen där jag skulle växt upp? Var det i den parken med trapporna och fyllebänken jag skulle gått och funderat i nu? Var det där jag skulle haft min första fylla och min första kyss i regnet? Jag kan inte låta bli att splittras. Vart vill jag? Vart hör jag hemma? Jag vill ha bort dom här tankarna, jag klarar inte av dom just nu. Jag måste fokusera på att intala mig att allt är bra- jag har inte tid att kämpa mot tankarna att allting är förjävligt. Jag har som en mask på mig, en mask som jag varje morgon intalar att allting är bra. Men det som gömmer sig under masken går inte att intala något, där finns sanningen. Där finns hemskheterna.

Tvinga mig inte, jag är för bra för det

Efter ett ganska dåligt avsnitt Greys Anatomy, 3 st alldeles för stora koppar grönt te och en dusch senare sitter jag här med ett tomt huvud. Imorgon ska jag skriva en krönika i skolan... Jag ska sätta mig med papper och penna framför mig och tvingas skriva ner något fyndigt. Hur kan dom göra så? Jag är en konstnär, en artist i ordens värld- men en konstnär kan inte tvinga fram sin begåvning! Det kommer bara av sig själv! Men jag har pressat mig själv till knivens egg så nu har jag i alla fall 2 olika ämnen att skriva om, det gäller bara att välja rätt. Jämställdheten som inte funkar eller hatet till midsommar? Det är ett för svårt val, jag är för fyndig som kommer på så bra grejer. Jag är för bra för det här, jag måste få go with the flow och bara skriva ner när jag kommer på något. Det är så min talang funkar. Jag är bäst men ingen kan tvinga fram det- det bara kommer som ett sjätte sinne.
Åh herre gud jag måste sluta skriva blogg efter jag druckit mitt kvälls te. Jag är så kaxig så snart kopplar tangent bordet ur sig så jag inte kan skryta mer.. jag måste bara få avsluta med; Fy fan va bra jag är!

Jag är svag, svagare, svagast

Idag fick jag smaka på att kroppen inte är gjord av järn, sten, stål och dessutom kromat med guld så att det ska hålla i all evigheters evighet. Det räckte med att smacka in handleden i pannbenet på den gråa ponnyn så visade sig en stor vacker knöl med vacker blå färg. Att jag är svag och klen är ingen nyhet, men att jag kan skada mig när jag slår till något som inte ens slår tillbaka säger ganska mycket om min svaghet. Andra spelar rugby, hockey och andra mördar sporter. Jag behöver bara smälla till lite in i något hårt så går allting sönder. Jag vet inte vad som gömmer sig under den där söta knölen, men det kommer jag få veta tids nog. Men en sak är säkert och det är att de knakande som hörs varje gång jag rör handen och det faktum att den snart inte går att röra gör mig inte mindre orolig. Jag är svag, svagare, svagast.
Is, va fan, jag behöver is!

Det beror ju på hur man väljer

När vi inte vet vart livet kommer att ta oss kanske det är bäst att stå still? När vi kommit till en sådant vägskäl att vi inte längre vet den rätta vägen kanske vi borde stanna. Bara sätta oss vid vägkanten och invänta bättre tider eller ett råd. Jag står där, eller sitter där. Beror på hur man väljer att göra. Jag vet inte vart jag ska gå längre och jag har kommit fram till att jag kan inte sitta där i vägkanten heller. Jag flyr istället. Varje chans jag får så vänder jag på klacken och lägger benen på ryggen och flyr dit jag vill vara. Och vet att jag alltid kommer vilja vara. Jag vet att därifrån kommer jag aldrig behöva välja väg, det finns bara en. Eller ingen. Det beror på hur man väljer att säga det. Imorgon kommer jag vilja fly för imorgon tvingas jag tillbaka till vägskälet. Det känns som att livet vill att jag ska stå där och se på horisonten dit de båda vägarna leder. Det känns som att livet vill att jag ska ha beslutsångest och mörka tankar om livet och allt jag gör. Så fly eller plågas. Det beror ju på hur man väljer att välja.

Jag älskar hästar, punkt

Jag lever i min egen värld. När jag kommer in genom den svarta dörren, lager på lager av kläder och mössan nerdragen över ögonbrynen, och hör deras sköna hälsningar så känner jag mig hemma. Trots regnet, kylan och depressionen så blir jag lycklig, alla bekymmer är bortblåsta. Dom 4 benta vännerna accepterar och respekterar mig. Dom har alltid en öppen famn för mig och mina bekymmer. Stora, varma och trygga. Jag har varit i min egen värld hela den här helgen. Jag har inte tänkt på några idioter eller platser där jag inte vill vara. Jag har fokuserat på mina 4 benta vänner och allt som där hör till. Men imorgon väntar verkligheten. Min mardröm. Ångest. Jag vill inte, jag vill stanna i min värld med dom håriga mysiga halsarna som alltid finns som tröst och aldrig gör något som sårar. Vem kom på måsten? Jag vill inte ha några.. ta mig bort!
jag älskar hästar, punkt.

Enda gången man får slå någon är för någon

I svåra och mörka stunder är det skönt att ha en hand på axeln. En hand som ligger där, stadigt. Den säger att den ställer upp, när som helst. Det är bara att säga till. Jag har en hand. Genom den här mörka tiden kommer jag att klara mig för jag vet att jag har min hand. Den ligger på min axel, den håller mitt huvud högt när jag inte själv orkar. Jag vet inte om jag kommer använda handen till något mer än det, men jag vet att det är den som får mig att överleva. Det skulle aldrig funka utan den. Stödet och värmen ifrån den. Dom tröstande orden och den varma famnen. Bara för mig, så att jag ska må bra. Ta vara på dina händer, en dag måste du rädda en vän genom en mörk tid.
Enda gången man får slå någon är för någon- man värderar

Hur patetiska kan människor bli?

Jag bryr mig inte längre. Jag har gett upp. Jag blickar framåt, räknar dagarna. Bort. Jag vill bort. JENSEN är målet. Stad är inte bestämt. Det återstår att se. Men jag ska bort, långt bort. Här finns ingen framtid. Det finns inget hopp i den här hålan. Jag är tom, allt mitt hopp försvann ner i Kolbäcks svarta hål. Hur patetiska kan människor bli?

all kraft är borta, dom tog den. jag kan inte ens skriva längre..

Ska Simba återvända till lejonklippan?

Är det så att alla har en plats i livet där man bara hör hemma? Som fisken i vattnet och som handen i handsken. Det finns inga tvivel, allt är bara så rätt. Om det är så, vad fan gör jag här? Varför lämnade jag villan och dom långa slappa helg dagarna utan måsten? Jag är nog innerst inne inte den ridtjej jag låtsas vara. Jag hör hemma i storstadens och texternas värld. Skriva, skapa och uppleva. Men det kanske inte är meningen att man ska vara där man hör hemma. Men jag har funderat mycket på det här. Visualiserat mig själv i den vackra, öppna ljusa lägenheten och bara sitta och blogga. Bara blogga. Leva i min blogg och i mina texter. Satsa på karriären där. För vad har jag att hämta i ridsporten? Jag råkar vara bra nu, jag har haft tur med ekonomiska lösningar på hästar etc. Men nu då? Det är övergångsperiod. Storhäst? Ponny? Både och? Ingenting alls? Stockholm lockar mig tillbaka för första gången. Det känns som att Simba måste återvända till lejonklippan. Eller borde han inse hur bra han har det med Timon och Pumba i djungeln? Att det är dumt att röra upp saker och att försöka börja om inte alltid är en lösning. Men tänk om det är lösningen? Alla dessa frågor. Timon och Pumba, tell me what to do.

Men det är inte synd om mig

När jag var liten så brukade jag sätta på stora takduschen, sätta mig där under, liten, naken och ihop kurad till en liten boll. Jag brukade låtsas att jag var världens ensamaste. Ett litet barn i Amazonas regnskog, ensam. Utlämnad och helt ensam. Idag satt jag där igen. 10 år senare, men idag låtsades jag ingenting. Idag var allt äkta förutom att det inte var någon regnskog. Jag är utlämnad, sårbar. jag står med mitt hjärta i handen och från alla håll kastar folk knivar. De flesta träffar hjärtat. Nästan alla. Men bara en kan ha sönder hjärtat. Nu är det trasigt. Som man bäddar får man ligga och jag ligger oskönt. Kommer jag någonsin ligga skönt igen? Det är bara jag som kan limma ihop bitarna, limma ihop det som är trasigt. Men jag har förstört bitarna som fanns kvar. Nu står jag på noll, om jag ens har så mycket. Knivarna kommer, dom slutar inte. Ett andetag och sen in med huvudet. Jag måste ta alla krafter jag har, även om det bara är reservlagret som finns kvar. Jag måste vara stark, i alla fall låtsas vara det. Eftersom allting är nere på noll så spelar ingenting någon roll.
Men det är inte synd om mig

Kanin eller ej!

Att vara rak. Stå bredbent och bara ta emot. Men inte flytta på sig. Stå för vad man gör. Allting som görs av mig är gjort av mig. Det är bara att ta emot och ta det med ett garv. Vi måste lära oss att älska oss själva och allt vi gör. Vi måste kunna garva åt oss själva precis som vi skrattar åt andra. Livet är en fest och alla är bjudna. Gå rak i ryggen vad man än åstadkommer! Älska och garva åt sig själv- kanin eller ej.
Jag ska lätt satsa på en karriär som kanin!

Och mitt i allting ska man räcka till

Det rasar nu. Allting faller ihop. Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hästarna trampar och står oskyldiga och blir utsatta. Prov, prov, prov och mer prov. Dom tar inte slut och bombar mitt huvud. Gymnasiet, det måste bli rätt. Jag vill ha det klart. Bara veta. Ansvaret, hästarna, skolan, tiden, kompisarna! Hur hinner folk? Tiden försvinner framför mina ögon, minuterna tickar utan att jag blir varnad. Kvällar blir nätter, nätter blir dagar. Tröttheten har ätit upp mig levande och nu är jag död. Kraften är slut, ångan är släkt och borta. Tåget har stannat. Jag har stannat. Allt som fanns kvar var tårar. Dom kom som en fors. Det fanns inget stop, ändlösa tårar. Alla hållen drar. Stressen stiger som värmen i en bastu. Jag är så stressad, jag är så trött. Jag vill hinna med allt, göra allt, vara allt. Vara en stjärna i allas ögon. Men jag måste inse, ingen är en hjälte, ingen är övernaturlig. Inte ens jag, hur mycket jag än försöker så är jag bara mänsklig. Skolan, hästarna, kompisarna, ansvaret. Allting drar och tär.
Och mitt i allting så ska man räcka till..

Detaljer är till för att iakttas

Om vi kollar omkring oss så finns det så mycket detaljer som vi varje sekund missar. Vi lever i sådan snabb takt så att vi sällan hinner stanna upp och bara iaktta. Idag i skolan till exempel. När jag skulle ta mina böcker och spatsera iväg mot en alldeles för lång matte lektion så tog jag en minut och bara tittade på mina jämnåriga huliganer som virvlade runt i skåphallen. Just i det ögonblicket kommer en för övrigt väldigt snygg pojke och drar ner en annan busig pojkes mjukisbyxor. Den busiga pojken står i någon 100 dels sekund innan han liksom hinner reagera på att han har sina byxor vid anklarna och står där i tröja och kalsonger. Jag skrattade mig verkligen lycklig. Eller som senare på kvällen när jag satt och red gråa häst så började låten Lost Children med Michael Jackson att spelas i öronen på mig. När Michael och hela barnkören klämde i på "this is for all the lost children.." så rös jag. Det var så mäktigt. Det här var bara 2 små detaljer som hände i mitt liv idag. Men jag försöker ta vara på dom alla. Jag kommer med säkerhet inte ihåg alla men jag vet hur mycket dom påverkar mig. Dom kan få mina ledsna mungipor att skratta och mitt leende att slockna. Men för mig är dom viktiga. Jag tror att vi måste leva långsammare, få tid att iaktta och uppskatta det som händer runt omkring oss.

Stora glasögon, Afrika eller sportfåne? Gymnasiet påminner oss om vilka vi verkligen är

Gymnasieval. Jag är i det, under det, runt det. Jag kommer inte undan. Dom bombar nu. Kunskap? Fria? Jensen? Kopparlunden? Ska jag stoppa näsan i dom höga betygen och pluggandets värld och välja kunskap? Nej. Jag tror faktiskt inte det. Det är inte mig, jag vill inte hamna där nere. Jag hör inte hemma i stressens lokaler. Trots att stressens lokaler var dom vackraste mest underbara trivsamma lokaler jag någonsin besökt (förutom studio REX under praoveckan men det räknas inte hit, nu snackar vi skolor). Men trots att det var nära på att Kunskap lockade mig in i sitt järn grep med sina underbara lokaler så är dom nedröstade. Tyvärr. Men nu återstår frågan- ska jag sätta på mig dom stora glasögon bågarna och klä mig som regnbågen själv, är det Kopparlunden som vore något för mig? Eller borde jag kanske satsa på att göra livet en gnutta lättare för dom fattiga i Afrika. Är det Fria och bistånd jag ska säga hej till? Eller borde jag helt enkelt välja JENSEN och ta mig för den sportfåne jag verkligen är? Gymnasiet påminner oss verkligen om vilka vi är. Det finns för många fördelar och för många nackdelar. Alla väger tungt och alla borde kastas bort. Hur ska man kunna välja? Ska man helt enkelt köra gammal hederlig "ole dole doff" eller ska man skriva ner en lista på för och nackdelar? Det ekar, jag blir galen. Jag vill bli liten igen, bara springa och gömma mig och sen låta mamma bestämma. Kan vi inte göra det nu också?

Slåss mot min fiende och tiden

Tröttheten är ett mysterium för mig. Om jag sover 12 timmar så är jag super seg och lever i en enda mosig röra i 2 dagar av trötthet. Sover jag 2 timmar så är det som att kroppen skriker efter vila, efter en lång skönt paus. Helt ärligt så om jag sover normal länge alltså cirka 7-8 timmar så är jag trött i alla fall! Mitt största hot och min största krigsfiende är min egen trötthet. Jag är på något sätt konstant trött. Idag har jag hjälpt en (snygg) vän i nöd och för det kommer jag få högkonsumera foundation för att dölja mina absurt stora påsar under ögonen. Alltid svaret på frågan "allt bra?" "- ja, men trött". Det är en rutin att svara så! För jag är alltid trött. Det är så mycket att tänka på hela tiden och varken tid eller pengar räcker till. Det känns som att jag måste vara vaken 20 timmar om dygnet för att hinna allt. Varför ska man sova så mycket? Tänk allt vi missar för att vi somnar! Vi ligger där med hjärnan i parkeringsläge och är lyckligt ovetande om allt kul som händer där ute i världen! Jag vill bara i driveläge hela tiden. Men varje morgon så blir jag påmind om att jag kört sönder motorn och att den vill vila.
Men jag vill inte vila, jag har dessutom verkligen inte tid att vila

Lär av superhjältarna- lev ett dubbelliv!

Alla lever vi nog någon sorts dubbelliv. Vi ändrar oss efter situation, inte ytligt utan alla har nog helt enkelt bara 2 personligheter. Inte så att man ska ändra hela sig bara för att man träffat en ny kille, eller beter sig annorlunda för att verka as cool. Det är inte det jag pratar. Men man lever 2 liv. Olika och det ena är på andra sidan skalan av liv. Se på våra stora superhjältar! Ena sekunden är dom vanliga människor och ibland så bryter dom sig loss och blir onaturliga och vilda ut i fingerspetsarna! Jag är en superhjälte. Jag tror att vi måste ha ett dubbelliv för att uppskatta det underbara med att leva. Vi behöver bryta oss loss och för en sekund leva ett annat liv. Jag tror inte att jag skulle orka genom vardagen om jag bara levde ett liv. Jag behöver andrummet att gå in och ta en paus i innan jag går ut och fullbordar livet. Jag tror att det är det som dubbelliv handlar om. Det handlar bara om ett litet rum där man kan andas och stanna kvar ett tag. Det handlar om att hantera rummet och inte öppna fler dörrar. Ett dubbelliv är hälsosamt, ett trippel eller fyrtal liv är inget annat än katastrof. Vi människor måste lära oss att kontrollera våra liv. Hitta gränsen och veta när det blivit för mycket.
Jag måste öva på det.

Svåraste människan med grejer på hyllan

Vi snöar in oss i våra problem och svåra stunder. Jag, framför allt, snöar in mig i mina svåra stunder. När jag vill ha något blir jag besatt. Jag vill och vill och vill. Jag spenderar minuter, timmar, dagar till att fundera på hur jag ska få det jag vill ha. Jag vrider och vänder upp och ner på mitt liv för att planera och passa in det nya jag vill ha. Men det blir sällan som jag vill. Jag får det sällan som jag vill. Idag kom jag på en sak. För idag valde jag att lägga en sak som jag ville ha på hyllan. Jag la det på den där hyllan i mitt huvud där allt ligger som man sakta men säkert måste förtränga eftersom det var en engångsgrej som aldrig kommer hända igen. Men det var som att så fort jag la den här grejen på hyllan så skrek den att den bara ville därifrån! Direkt så hände grejer i rätt färd riktning igen. Är det så att vi måste spela svåra? Att när vi vill ha något så ska vi låtsas och spela teater att vi har noll intresse? Att det på något sätt får Gud och folk i vår omgivning att ge oss det vi vill ha? Är det verkligen så enkelt? Jag ska bli den svåraste människan inom 10 mil om det är så landet ligger! Jag undrar hur många saker som kommer trilla ner från hyllan då?

Silver blir guld

En vän att lita på i stormiga tider. Du finns oftast där för mig. När vi har en stund så är det som att allt annat försvinner. Du fyller mina lungor. Du fyller hela mig! Din lukt, din existens, hela du! Vår relation är så enkel. Inga krav finns, inga frågor ställs. Vi bara finns där för varandra. Du får mig alltid så lugn, du gör dom dåliga dagarna till dom bästa igen! Jag har lärt mig älska, njuta och fullkomligt fyllas av dig! Jag behöver dig för att må bra, du är som en drog. Jag önskar att jag bara hade ett rum, dig och all tid i världen. Ingen annan behövs, med dig är allt bara så enkelt! Alla mänskliga problem försvinner och bara nuet existerar. Så vill jag ha det varje minut.
För mig är du inte Silver, du är Guld.

Mänskliga magneter

Magneter. Vi är mänskliga magneter. Gårdagen bjöd på hur det kan gå när plus och minus pol vänds mot varandra. När dom möts och bara dras till varandra av naturens lagar. Det är menat att vara så, det är så här det ska vara liksom. Ingen behövde tänka eller agera, det var logiskt och hände av sig själv. Dagens timmar visade konsekvenserna av vad som händer när plus pol vänds mot plus pol. Kropparna rörde sig i onaturliga vinklar och rörelser för att inte stöta ihop. Blinkar sökte svaren i golvet och undvek för allt i världen att möta en annan pupill. Att möta det där svarta hålet i hornhinnan som var vägen rätt in i hjärnan, vägen rätt in till svaren. Ingen ville titta dit. 1 dm avstånd var för mycket för att få polerna att vändas rätt. Alla avstånd var för stora, polerna skulle inte ändra sig hur mycket som än togs till. Som vanligt måste jag fråga mig varför? Vad kommer morgondagen att bjuda på? Vad kommer framtiden att bjuda på? Vad betydde det att polerna råkade peka rätt? Kommer dom någonsin göra det igen? Vågar jag försöka göra ett försök att vända dom rätt eller kommer det att stänga av dom helt? Av magnetisera dom?
Gör din tolkning, öppna mig och häll mig full med svar

Min favorit känsla är tillbaka

Livet är fyllt av överraskningar. Bakom varje hörn finns något nytt, en ny känsla, en ny händelse. Idag gick jag bakom, jag gick dit där överraskningarna lurar. Det var en ny känsla. Men när jag senare fick en stund att låta tankarna vandra iväg så kom jag på att det var ingen ny känsla, det var en återfödd känsla. Sommarens bilder från den vackra svenska skärgården blixtrade förbi ögonen. Mitt bland alla känslorna jag känner för dom 3 veckorna så hittade jag den här. Den kommer också ifrån när jag stod där på tunnelbaneperrongen och väskan var så tung att axelbenet knakade. När jag fick den varma kramen och sen lämnade den där vita t-shirten och dom där underbara mjukisbyxorna. Jag älskade allt. Känslan åter upplivades idag. Allting var detsamma. Till om med varelserna liknade varandra som knoll och todd. Känslan blev så lustig men jag blev ännu lyckligare. Min favorit känsla är tillbaka.

Jag vill sluta leva i rädsla

Rädslor, alla har dom. Vi är rädda för så mycket i vår vardag och jag tror att det förstör mycket för oss. Vissa vågar inte gå ut en lördag kväll för dom KAN bli våldtagna. Vissa vågar inte göra saker som att hoppa fallskärm och sånt för dom KAN ju dö. Många vågar sig inte ut på nya vatten för det KAN gå dåligt. Vi vet så lite om framtiden och ändå tror vi att vi kan förebygga den. Jag tror på ödet, ska det ske så kommer det att ske för det är skrivet i stjärnorna. Om det står skrivet att jag ska bli våldtagen och mördad så kommer jag bli det en vacker dag. Vart, när och hur kan vi aldrig veta och vi kan inte heller förebygga det. Förhindra ödet kan ingen. Så rädslorna förstör bara vår vardag. De tvingar oss att sluta göra saker vi vill, för det KAN hända något. Rädslor gör om människor vi älskar till människor vi bara vill slå gula o blå. Det är hemskt att en noja inne i någons huvud kan förstöra så mycket. Förhållanden, liv, självförtroenden och människor bryts samman och sönder av dom här rädslorna. En sak till som blir ologiskt är ju att om vi är rädda redan innan, vilken känsla är det då som skapas när det här verkligen händer? Är vi fortfarande rädda då?
Jag vill sluta leva i rädsla. Jag orkar och vill inte det.