Det rasar nu. Allting faller ihop. Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hästarna trampar och står oskyldiga och blir utsatta. Prov, prov, prov och mer prov. Dom tar inte slut och bombar mitt huvud. Gymnasiet, det måste bli rätt. Jag vill ha det klart. Bara veta. Ansvaret, hästarna, skolan, tiden, kompisarna! Hur hinner folk? Tiden försvinner framför mina ögon, minuterna tickar utan att jag blir varnad. Kvällar blir nätter, nätter blir dagar. Tröttheten har ätit upp mig levande och nu är jag död. Kraften är slut, ångan är släkt och borta. Tåget har stannat. Jag har stannat. Allt som fanns kvar var tårar. Dom kom som en fors. Det fanns inget stop, ändlösa tårar. Alla hållen drar. Stressen stiger som värmen i en bastu. Jag är så stressad, jag är så trött. Jag vill hinna med allt, göra allt, vara allt. Vara en stjärna i allas ögon. Men jag måste inse, ingen är en hjälte, ingen är övernaturlig. Inte ens jag, hur mycket jag än försöker så är jag bara mänsklig. Skolan, hästarna, kompisarna, ansvaret. Allting drar och tär.
Och mitt i allting så ska man räcka till..
Jo du ÄR en superhjälte! Till och med spindelmannen har svackor, I promise.
SvaraRaderaJag tkr du verkar ha kommit in i kunskapstänket ;)
SvaraRadera