Jag vill intala mig att allt är faktiskt ganska bra. Vinden har vänt, Gud håller sin hand på min axel, allt kommer att lösa sig. Men inom mig råder en strid. Det är hjärnan, hjärtat och viljan som hänger dom stora krigsherrarna hack o häl och håller på att starta ett Första Emma Krig. Det är nu allting löser sig ju, det ser ljust ut. Det finns hopp om en överlevnad för min del i Kolbäck, trots allt. Och det finns hopp om en framtid för mig inom hästsporten, trots allt. Det finns hopp helt enkelt, trots allt. Men tankarna vandrar iväg. Tillbaka hem... Till den förort där jag gick och sparkade höstlöv i färgglada overaller på hösten och där jag cyklade på gatan i söta linnen om somrarna. Var det inte egentligen där jag skulle växt upp? Var det i den parken med trapporna och fyllebänken jag skulle gått och funderat i nu? Var det där jag skulle haft min första fylla och min första kyss i regnet? Jag kan inte låta bli att splittras. Vart vill jag? Vart hör jag hemma? Jag vill ha bort dom här tankarna, jag klarar inte av dom just nu. Jag måste fokusera på att intala mig att allt är bra- jag har inte tid att kämpa mot tankarna att allting är förjävligt. Jag har som en mask på mig, en mask som jag varje morgon intalar att allting är bra. Men det som gömmer sig under masken går inte att intala något, där finns sanningen. Där finns hemskheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt