Men det är inte synd om mig

När jag var liten så brukade jag sätta på stora takduschen, sätta mig där under, liten, naken och ihop kurad till en liten boll. Jag brukade låtsas att jag var världens ensamaste. Ett litet barn i Amazonas regnskog, ensam. Utlämnad och helt ensam. Idag satt jag där igen. 10 år senare, men idag låtsades jag ingenting. Idag var allt äkta förutom att det inte var någon regnskog. Jag är utlämnad, sårbar. jag står med mitt hjärta i handen och från alla håll kastar folk knivar. De flesta träffar hjärtat. Nästan alla. Men bara en kan ha sönder hjärtat. Nu är det trasigt. Som man bäddar får man ligga och jag ligger oskönt. Kommer jag någonsin ligga skönt igen? Det är bara jag som kan limma ihop bitarna, limma ihop det som är trasigt. Men jag har förstört bitarna som fanns kvar. Nu står jag på noll, om jag ens har så mycket. Knivarna kommer, dom slutar inte. Ett andetag och sen in med huvudet. Jag måste ta alla krafter jag har, även om det bara är reservlagret som finns kvar. Jag måste vara stark, i alla fall låtsas vara det. Eftersom allting är nere på noll så spelar ingenting någon roll.
Men det är inte synd om mig