Idag fick jag smaka på att kroppen inte är gjord av järn, sten, stål och dessutom kromat med guld så att det ska hålla i all evigheters evighet. Det räckte med att smacka in handleden i pannbenet på den gråa ponnyn så visade sig en stor vacker knöl med vacker blå färg. Att jag är svag och klen är ingen nyhet, men att jag kan skada mig när jag slår till något som inte ens slår tillbaka säger ganska mycket om min svaghet. Andra spelar rugby, hockey och andra mördar sporter. Jag behöver bara smälla till lite in i något hårt så går allting sönder. Jag vet inte vad som gömmer sig under den där söta knölen, men det kommer jag få veta tids nog. Men en sak är säkert och det är att de knakande som hörs varje gång jag rör handen och det faktum att den snart inte går att röra gör mig inte mindre orolig. Jag är svag, svagare, svagast.
Is, va fan, jag behöver is!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt