I dag satte jag mig på min skruttiga moped för första gången på över ett år. När jag vinglade ut på vägen brände ärret på knät till och minnen som jag glömt så många gånger om kom tillbaka. Hur jag halvsovandes och sönderstressad av min tidsoptimism varje morgon frenetiskt försökte kicka liv i fanskapet. Hur jag på detta fordon tog mig till den plats jag hatade allra mest, men samtidigt tog den mig till alla skratten som klingade mellan gula korridorväggar vars ägare var lika förvirrade och förlorade ungdomar. Hur hemligheter delades och skapades genom röken vid det gamla planket på andra sidan ån. Hur vi ristade våra namn och "fuck off" i betongen på baksidan. Hur vi jäste i soffan under håltimmarna och hur jag tröstades av en av världens finaste människor utanför skolsköterskan så många gånger om. Så när jag åkte där i kvällssolen på min moped, med backspeglarna fortfarande stående åt alla håll efter allas pill för att mobbas med mig, så kom alla dessa minnen tillbaka. Jag hatade den tiden, men för första gången sedan jag lagt allt bakom mig kom alla bra minnen tillbaka. Äntligen kunde jag minnas alla fina människor jag delade så många skratt med. Det högg till i mig och för en sekund var det nära att jag letade efter paketet i innerfickan och var redo att styra moppen mot det gamla planket på andra sidan ån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt