Upp som en sol och ner som en pannkaka är ett mitt-i-prick uttryck för att beskriva dagen. Åkte och tävlade med den lilla fina ponnyn. Vann första klassen, toppklass blev betyget och ponnyn kändes grym som vanligt. Ännu mer taggad efter en perfekt framhoppning gick jag in i nästa. Eftersom jag är dövöra på riktigt hör jag aldrig vad de säger i speakern, så jag väntar tills kärringen snackat klart och sätter sedan fart. Hinner hoppa två grymma språng innan jag jag får veta att jag tydligen inte fått startsignal. För den gav hon precis när jag korsat starten och inte hoppat första hindret än. Skjut mig. Varsågod Prestationsångesten här får du något att gotta dig i. Att missa starten är förbjudet. Jag hatar mina öron, jag hatar dem. De är stora, står rakt ut och gör inte ens sin uppgift. Tur att jag har en bra ponny i alla fall, att starta verkade vara svårare än jag trodde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt