Frågorna håller mig kvar i mellantinget

Någon sa på radion här om dagen att denne trodde att när en människa dör så hamnar man i ett mellanting. Ett mellanting mellan jorden och himlen respektive helvetet. Där stannar man så länge som folk fortfarande säger personen i frågas namn. Så länge man minns och sitter kvar i väggarna. Jag har för många frågor. Jag vet inte om alla frågor ens är möjliga att svara på i mellantinget. Jag skulle tagit tag i dem när jag fortfarande var levande. Dessa frågor och meningar som saknar slut gör min väg till himlen lång, och soppans väg till helvetet lika så. Det är en lättnad, en guldstjärna i kanten i alla fall, att veta. Veta att jag har en plats i himlen efter alla frågor. Veta att en plats står tom och porten öppen till helvetet för resterna som ligger bakom mig. Men dessa frågor och oklara meningar. Det är bara Gud som kan besvara dem, om ens Gud. Gud är i alla fall utan tvekan den enda kandidaten. Har någon ett svar så har Gud det- men Guds telefon verkar tydligen och tyvärr sakna SMS-tjänst.

Man kan hinna massor på ett ögonblick

Någonstans mellan "lets have a toast for the dougebags, lets have a toast for the assholes" och min hälsoanalys som av misstag skickades in halvfärdig igår eftersom datorn fann det överskattat att spara ner vad jag skrivit fann jag ett leende. En till toppen bra dag trots att veckan ser näst intill omöjlig ut att klara av. En helg i Ljusdal med en jävla stjärna och årets sista tävling med skimmelarmén väntar på mig. Idag har jag frusit ihjäl, ätit vörtbröd och ridit begåvade hästar. Min favorit prins springer fortfarande runt med pyspunka men fick komma ut och busa i isbjörnsinhägnaden idag. Trött efter dagens äventyr på några få kvadratmeter låg han och fes hela eftermiddagen medan de andra fick prestera. Mitt livsljus just nu är min lilla prinsessa med vita ben och 7 cm lång päls. Carly vitstrumpa heter hon med lite mer internationell touch i passet och jag älskar henne. När jag har tävlat klart och kan sluta koncentrera mig fullt på de andra tomtarna ska hon få en helrakning som belöning för att hon bara finns och är toppen. En tomte sprang för en gångs skull snällt, en var spänd och en vred sig som en mask när den insåg att semster halvåret var slut. Men snälla tomtar är de allihop, mina kungar, prinsar och prinsessor. Nu ska jag och min trogna efterföljare Nugur gå till sängs. Den lilla luddbollen är förövrigt nog min bästa kompis just nu, olika barn leka bäst, eller hur var det?

En annan sak på tal om en sak- jävlar vad jag skålade!

Ryggen är död men själen är evigt lycklig.

Min rygg har klappat igen som ett korthus, jag har köldutslag på mina stackars skinkor eftersom jag av okänd anledning vägrar kränga på mig långkalsonger, jag har fått en överdos av tur så jag får bara sitta och rida fin fina hästar hela dagarna och förutom två inte ens halvfärdiga arbeten som har deadline om två timmar är livet faktiskt jävligt bra! Jag har toppfullt schema, är totalt jätte trött men jag är ändå lycklig någonstans längst in. Massa knepiga frågor finns i huvudet, men jag orkar inte dra upp dem till ytan. Orkar inte skapa jobbiga frågeställningar nu. Idioterna är på väg ut i alla fall men framför allt är jag glad på djupet- det är det viktigaste.

Dagar som dessa ska man bara tacka för

Dagar som dessa ska man bara tacka för. De är så få att det är bara att tacka för dem. Jag är en lycklig tjej. jag är faktiskt ganska skit bra, jag kände det idag när den lilla hingsten gång på gång lämnade marken perfekt och sedan flög högt högt. Tack Tack Tack

När livslusten försvinner städar man

Med humöret på topp trots frusna lår gjorde jag mina springare vita och packade fin-skydden för att tillsammans med min tränare åka på träning. Ett konstigt fenomen men jag hela jag var på topp inför det! Dock måste ju såklart Sverige med dess förbannade snöstorm alltid ställa till allt. Inget flyg lyfte och ingen herr Netterqvist anlände och min livslust försvann totalt. Jag och mina vita soldater kom fram till att vi tar en vilodag, så jag gick upp, tömde garderoben på kläder och med mammas hjälp förflyttade vi den en decimeter åt höger. Alldeles lagom för att nya hyllan skulle få plats att mosa in sig i sitt hörn och sedan dess har mitt liv bestått av 4,5 timmars rensning, städning och upptäcksresa bland värdelösa saker. Än är jag inte klar och dammsugaren tittar hungrigt på mig. Imorgon ska jag hinna njuta av mitt nya rum med tända ljus och Sex and the City 2, bara för att jag är så jävla värd det. Jag är faktiskt en toppen tjej!

Bar, bar, bar, bar, bar...

Ingenting har jag aldrig haft en tanke på

Igår vandrade jag runt i Stockholms gråa smutssnö. Jag gick och kollade på julgranar designade av kända namn, åt snittar och fick en Goodiebag. Efter det kollade jag in ett sagohotell som min pappa varit med och skapat. Stålt dotter gick runt och kände att hästnördar inte hör hemma bland snygga designmöblemang och rumsnummer i porslin. Efter det samlades hela familjen runt ett bord på Berns och åt alldeles för mycket mat. Det var gårdagen och idagdagen har egentligen mest gått ut på att göra ingenting mer än att njuta lite åt att le. Livets närmaste höjdpunker ligger utmed den närmsta tidens spelplan, och jag fick ett frikort till alla av dem. Nästa helg skall jag resa till Ljusdal, busa runt med min bästa kompis från norr och berätta patetiska historier om tomtar på min egen hemort. När jag kommer hem kommer en ny era att ha tagit fart i mitt vinterland och då ska jag ladda batterierna för ChristmasShow i svin kalla Greva Gården. Alla är topp nöjda och superglada och jag är inte längre beroende, navelsträngen har klippts och jag står ben jag aldrig haft. Ingenting har jag aldrig haft en tanke på.

En insats för den yngre generationen gjorde dagen värd

Jag hade argumenterande tal som uppvärmning för Gymnasiemässan. I en liten grupp av 8 tjejer tappade en bort sig, en stod med händerna i fickorna, en började gråta och en stammade sig igenom alltet. Men vi lyckades bra och vi hade en otroligt trevlig stund med världens bästa svenska lärare- en jätte tumme upp. Stegen bar som sagt sedan av till Gymnasiemässan för Västerås ALLA 30 GYMNASIUM! Där stod jag, iförd en snygg JENSEN piké och en katalog i handen och försökte förklara för uttråkade, stressade men ändå halvnyfikna gymnasieväljare att JENSEN gymnasium är det enda valet. Med känslan att jag hade lyckats tala vett i nog många gick jag torr i halsen hem. Eller jag åkte bil för att vara exakt. Sedan avslutade jag dagen i stallet och tillsammans med ett gäng nervvrak till kusar försökte jag överleva en storm och nu har jag munnen full av Ben and Jerry. Vad jag försöker komma fram till är att jag har haft en toppen dag!

Jag måste dock erkänna, nu när kommentarsfälten står gapande tomma och den vilda statistiken har normaliserat sig, att jag saknar mina hetsiga känsloorienterande anonyma anhängare som för ett tag tog på sig uppgiften att vara mina livsguider. Vart sitter ni och trycker era livsnjutare? Det måste ju hända något värt att diskutera i mitt liv som jag inte vet om!

Jag har inte tid

Dog på samhällskunskapen, försökte hela dagen att komma på den snabbaste lösningen, sa åt min älskade som ville lösa ett problem skapat av min idioti att jag inte hade tid, hunden stängde in sig och sket på mitt rum, sa åt världens bästa människa att jag inte hade tid, försökte skapa tid, mamma blev arg, jag blev arg, saknade pappa, grät en flod, imorrn är det svenskatal, kommer aldrig få mvg, kommer aldrig klara mvg i kursen, gymnasiemässa imorrn.

Jag har ett problem- jag har ingen tid. Dygnets timmar räcker inte till och det gör mig dum i huvudet. Det gör mig dum mot andra och dum mot mig själv. Imorrn ska jag bara sätta fart. Ta tag i mig själv. Ta tag i timmarna jag har, inte slöa en minut. Jag ska visa att jag faktiskt är ganska okej i alla fall. Jag har inte tid men jag får skapa mig tid. Jag måste hitta en balans mellan sönderstressad och att pilla sig i naveln. Det är lugnt, jag måste bara le lite och skippa tunnelseendet.

Mitt starkaste vapen och mitt svagaste försvar

Du skulle aldrig slå någon, eller man ska aldrig säg aldrig men principen är den samma. Men du kan utan tvekan säga idiot hit och dit och beskriva bättre än någon annan hur dum i hela jävla huvudet man är. För mig är det ofattbart hur folk som har den logiken får ihop det. Jag skulle hellre bli slagen. Det finns inga slag i världen som kan skada mig så mycket som att någon säger åt mig att jag är värdelös, idiotisk och helt jävla dum i huvudet. Blåmärken gör ont men de försvinner efter ett tag. Hjärnspöken och självhat försvinner inte bara av kroppens egenskaper att bekämpa lätta skador. Ett självförtroende som ligger och trycker nere vid fotknölarna tar tid att bygga upp, mycket längre tid än en bruten arm. Mitt psyke är mitt starkaste vapen och mitt svagaste försvar. Det är en dum kombination, och just nu känns det som att just det faktumet blir utnyttjat.

Han hade varit värd att ge upp för

Helgen såg ljus ut precis som vädret luras ibland. Onödiga intriger som blev långsinta på grund av missbruk av makt. Jag gav upp mitt kämp, sket i att städa, sket i att plugga, sket i att ta tag i något. Jag och den insjukna systern hamnade framför trolldom och jävulskap i form av Harry Potter. Jag målade naglarna en gång till och tänkte på vackra Malma Kvarn. Där vi levde så lätt, i en månad. Den bästa månaden. Nätter fulla av bus, timlånga samtal i en sliten våningssäng, hur vi rakade benen och pratade hångeltekniker på de solvarma klipporna om kvällarna. Mysiga känslor till världens finaste pojke. Han som jag så dumt slarvade bort. Nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom. Alla andra ger ju bara upp. Försöker man hjälpa till, finnas där och sätta någons annans bästa i focus, då skapar det världskrig. Försöker man sätta sig själv och motverka sin egen undergång skapar det större världskrig. Försöker man ta till sig och sluta vara långsint utan inse och gå vidare så skapar det störst världskrig. Så nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom, jag inser ju nu att alla andra ger upp. För att världens finaste pojke kan inte ställa till med världskrig.

Lägesenergin förtillfället

I skenet av min datorskärm målar jag mina fingertoppar röda och funderar på örfilen jag fick för att jag försökte bry mig och stoppa något dåligt. Jag kan dock tyvärr inte göra mer än att skita i det och irritera mig på Returpacks nya reklam på Spotify. Daniel Adams-Ray sjunger mina tankar och är huvudkaraktären i mina våta drömmar. Jag är nervös inför min skrivartävling. Ord mot pengar, en hård kamp. I något av alla miljoner klassrum på Carlforskas gymnasium ska jag hitta rätt och skriva den bästa uppsatsen kort och gott. En syster kom hem över helgen, trött och sliten som en annan pappa, men hennes närvaro är alltid uppskattad. Mina naglar är blodröda och helgen ser ljus ut. Fri från suldjur och städpatrullen inom mig ska ta tag i mina två mest använda ytor- Sovrummet och Sadelkammaren. Örfilen ömmar fortfarande, jag som blev arg för din egen skull.

Med ett vingslag

Det sprudlar av lycka, energi och glädje. Det sprudlar av överlägsenhet, självklarhet och luft under vingarna. Jag ska skriva uppsatstävling och göra allt för att vinna pengar, jag bockar och bugar för lovord och MVG betyg. Jag är faktiskt så jävla bra som de sa då när vi satt och pratade om min framtid i grupprummet. Det som är allra bäst med mig just nu är en egenskap jag måste tacka min bästa vän, och inget annat, för. Jag har lärt mig att inse och se skillnad. Se skillnad och inse mycket men framför allt skillnaden på bra och dåligt. Med ett vingslag tog jag mig upp ur träsket och fortsatte upp upp mot himlen. Det är så otroligt skönt att våga vara lycklig och bra.

Stort tack för enormt visat intressese för bloggen, statistiken är helt galen! Trodde aldrig att det skulle spenderas så mycket tid för min blogg som det verkar göra, fantastiskt!

Ett litet tack kan Anonym få

Anonym är en rolig prick. Ingen vet vem denne är eftersom det är ingen. Det är ingen, för det är någon som inte vågar stå för sig själv. Anonym kan inte ha några egna vänner eller nära och kära eftersom denne inte kan ge sig till känna. Anonym måste därför skriva idiotiska påståenden och falska antaganden på olika internetsidor, alltid undertecknat sitt fula meningslösa namn Anonym. Anonym är en jävligt kaxig liten Nils, i skuggan av sig själv och sitt ynkliga värdelösa ego i miniatyr kämpar Anonym genom att försöka trycka ner andra. Förstöra andra liv är något som Anonym tror på, i sin fulla övertygelse om att detta kommer förbättra Anonyms eget värdelösa idiotiska och fullkomligt associala liv. Anonym har trots sin totala brist på bra egenskaper en stor självkänsla, vilket gör att Anonym gärna säger åt folk vad de ska lägga sin energi på- utan att riktigt tänka efter vart Anonyms egen energi hamnar. För det är ju just på andras problem och inte sitt eget! Folk talar gärna illa om Anonym men jag tänkte utbringa ett litet tack. Tack kära Anonym för att du genom att sänka dig själv längre än lägst höjer mig. Du höjer mig genom att göra det mest patetiska som finns- kommentera falska påståenden i ditt eget namn; Anonym. För eftersom Anonym är ingen, är du ingen, det enda du är- är patetisk och så jävla tragisk. Men Tack ska du i alla fall ha för att du ger mitt ego en riktig boost!

Och snälla, eftersom alla vet mer om mig än vad jag själv gör, berätta något mer spännande jag inte vet!

Sluta spekulera och ta tag i den ynkliga ägaren

Anonym pratade med mig om mod. Vilket mod hade nu denne anonym att komma med? En åsikt utan ägare är en betydelselös åsikt. En ägare som inte vågar stå för sin åsikt är en betydelselös ägare. Har man en åsikt som man inte vågar stå för är det inte menat att man ska säga den heller. Alla får tycka vad man vill, alla får säga vad man vill, men ska man kommentera mitt liv och dessutom berätta för mig vad jag känner så vill jag ha åsikter med en ägare. Alla påståenden rakt ut får det vara slut på, livet handlar inte bara om kärlek. Alla realtioner handlar inte om olycklig kärlek. Jag är varken kär eller olyckligt kär i någon och jag är så trött på allas tjat om det. Är det andras uppgift att känna mina känslor som dessutom inte finns? Det gör mig oerhört besviken att hälften av mina bloggare är fega små värdelösa kryp som inte ens kan stå för sin åsikt. Kanske för att den inte är baserad på sanning utan på hat och rykten? Jag blir bara så trött på att bli tillsagd om vem jag är och vad jag känner. Jag är jag och jag vet vem det är. Hon är varken dum, kär eller korkad, och det är min ensak att bedöma. Sluta spekulera och försök att ta tag i den där ynkliga ägaren som inte vågar stå för något istället.

Lösningar kräver mod

När livet ligger på svaj i en ful bukt med dåligt väder hamnar man lätt ätades hjortronsylt direkt ur burken eller fastnar i timtal med biolighten och en ljudbok om folk som har det värre. Jag talar av erfarenhet. Fast mitt liv ligger inte på svaj i en bukt, utan mer ute på öppet hav. Jag kan inte bestämma mig om kapten över mitt livs skepp har kastat ankar i en av Atlantens djuphavsgravar under en kaotisk storm eller om vi helt enkelt ligger löst men inte en enda vindpust har synts till på flera dagar. Jag räknar dagarna nu. Dagarna tills det är slut med en början, eller en början utan slut. Jag orkar inte slå från underläge längre. Jag orkar inte förklara något som bara är ludd. Lösningar kräver mod.

Förstör för mig, men inte för henne

Jag hoppas att du och du och du är nöjd. Jag hoppas att ni allihop är nöjda. Ni fick mig att förstöra helgen jag laddat för hela året. Min fina Madame Grå, nej hon är fan Madame Bäst för så jävla fint som hon har hoppat i helgen är det nästan skamligt hur jag har kunnat rida så dåligt. Jag kom ut från banan och visste inte vilka hinder jag hade rivit. Det är tomt, för att det är så fullt med skit. Man säger att alla är värda en andra chans. Men jag tycker inte att dåliga människor är det och verkligen inte hundra chanser. Jag kommer ihåg Tunbos gula korridorer, golvet på toan vid skolsyster och platsen bakom häcken vid brunnslocket. Alla ställen där jag satt i min ensamhet och undrade varför alltid lögnerna segrar, varför de dåliga segrar och varför de goda straffas för detta. Idag är det inte gula korridorer utan röda stallar. Jag är så trött på att leva i helvetet. Jag trodde att det skulle ta slut på fredag. Men elden spred sig, ända bort härifrån och tillbaka som ett slag i magen på mig. Det försvinner inte på fredag. Och mitt SM är förstört. Jag ska inte skylla ifrån mig, det var jag som förstörde det och ingen annan. Men det är över nu, och Madame Bästa Grå var inte värd det här. Hon var värd blågult och tusen gånger mer.

Vad vill du att jag ska göra?

Hallå, snälla, stanna upp lite. Vad vill du att jag ska göra? Vad ska jag göra för att du ska vara nöjd? Ja, jag är rädd, så jävla rädd. Säg bara vad du vill ha av mig? Det var en tid när jag var en idiot, jag var redo att ge mig själv åt världen. Som ett köttstycke åt hungriga hundar. Då, på den tiden, sket jag i allt. Men nu är vi här, inte där, så vad vill du ha av mig? Vad ska jag göra för att göra rätt? Snälla, ge inte upp, kämpa med mig. Jag ska reda ut allt, jag ska jobba för att göra allting bra. Jag ber dig verkligen, gå inte vidare utan mig. Jag ska aldrig svika dig igen, jag ska verkligen göra allt. Allt är skit, jag måste få en sekund att andas, stanna upp och ta nya tag. Kämpa med mig inte mot mig, för jag fattar inte vad du vill? Vad vill du att jag ska göra? Jag vet att det är en självklarhet att du är perfekt, alla vet och kan se det. Det är mig, som vanligt, jag är en idiot- ett freak- mitt fel alltihop. Men det är fan inte lätt att leva upp till någon som är perfekt, som tycker om mig så perfekt och gör allt perfekt. Då, förut, på den tiden som vi säger nu, var jag redo att låta dig försvinna. Nu skulle jag inte överleva utan dig. Så jag ber dig en sista gång, ge inte upp. Jag ska lösa allt, jag ska bli perfekt, jag ska aldrig mer göra dig besviken. Men jag måste veta, vad vill du ha av mig?

SM går åt helvete. Madame Grå med super snygga knoppar och vackra ögon ska lyftas upp mot skyarna. Ryttaren i för stor kavaj, med dumma ideer och extrem nervositet inne på banan borde dumpas i närmsta soptunna.

Tacka Fan för det som inte var Guds förtjänst

Vi ligger på andra plats. Vi fick fyra förargliga fel med oss i mål och dessutom för ovanlighetensskull ett tidsfel? Fan också.

Förklassen började som en katastrof, kanske inte från läktarn men i sadeln var det en katastrof. Efter bettbyte och omladdning med mycket peppande ord gick vi in på banan till första kvalet. Vi var på topp då. Jag och Madame Grå var redo att rocka, hon var helt perfekt! Nollan var ett faktum! Men medans vi travar runt och ser söta ut bjuder startnummret innan mig på ett redig flygtur över oxer nr 2, och det hela slutar i ett moln av underlag, vita ridbyxor och hästhovar. I väntan på ambulansen tappde både jag och min ängel all den topp motivation vi haft innan. Väl inne på banan hade ambulansen levt fadderittan och fixat till underlaget-not. Sista galoppsprånget innan oxern försvinner och hästen sitter fast i underlaget. Hejja, upp i luften och över- felfritt såklart eftersom hon är bäst. Nästa räcke fick vi i nacken och där sprack nollan. Dagen fortsatte i samma tempo, ponnyn vägrade att åka hem, 5 transporter möttes samtidigt på en snorhal landsväg med knapp plats för en och helvetet fortsatte i samma takt. Jaja, tacka Fan för en 2a i poänglistan- för inte var det Guds förtjänst i alla fall.

Hand i hand med en vän

Inleder med att försöka uttrycka mig i ord hur otroligt stort jag log när jag såg en ökning med 300% i kommentarsdiagrammet! KEEP UP THE GOOD WORK!

En skjuter upp problemen till nästa dag, den andra skjuter upp problemen en evighet och skiter i dem. Jag tror att dessa två kommer få det svårt att komma framåt, stå ut och framför allt njuta och älska varandra på sikt. De vill dock leva i något kaotiskt nu, och det är inte min ensak.

De där dumma frågetecknen jag mumlade något om igår- såklart fick jag skita i dem. Ironiskt. Idag har jag spenderat två och en halv timme hand i hand med en vän. Ví har inte setts på ett tag på grund av tekniska fel men idag blev vi återförenade. Vännen heter Biolight. En smart uppfinning som jag inte vet säkert hur den funkar, bara att den gör allt bättre. Biolight gör livet bättre på något sätt. Jag har inte testat att köra hans super ljusvågor för att ändra efterbliven hjärnkapacitet, men det tar vi senare. Idag påminnde han mig i alla fall om hur otroligt långsamt två och en halv timme går när man har tråkigt. Efteråt kände jag mig inte ett dugg klokare- får hoppas kusarna kände sig som hundra gånger bättre atleter än innan, så att jag lyckades göra någon nytta.

Imorrn... IMorrn... IMOrrn... IMORrn... IMORRn... IMORRN ÄR DET SM!

Ironiskt nog

Typiskt Sverige! Måste det komma en halvmeter på en eftermiddag? Måste det snöa så mycket att 100 metersträckan från stallet till ridhuset förvandlar mig och kuse till snöskulpturer och göra min vanligtvis finsoppade stallgång till en insjö. Tröttsamt- ja?

Förlåt mig Gud ty jag har syndat. Sköt upp och sket i massa saker i stallet idag bara för att busvädret sög lusten ur mig. Det stör mig. Men orken fanns helt inte. Men Madame Grå är fit for fight. Nyfrisserad och framhoppad inför SM, full fart. Att värma upp skuttförmågan var inga problem, enda sättet att få ner henne på marken idag hade varit att skjuta ner henne. Tur att hon valde att landa själv trots allt. Jag har kommit på att jag är jobbig. (Jag vet, nu suckar min knappa skara trogna läsare och säger; "Redan?!") Jag bryr mig. Livet är varken hårt, komplicerat eller jobbigt om man bara inte bryr sig. Om jag bara skulle säga "Jaja, skit samma", till allt som korsade mitt synfält skulle den här bloggen rankas etta i världen över mest lyckliga och ombekymrade ord på en och samma sida. Men tråkigt nog föddes jag inte så smart, eller dum- det beror på hur man ser det. Så jag bryr mig. Om allt som råkar komma till min kännedom. Men jag hoppas kunna reda ut några av mina frågetecken nu, annars får jag- ironiskt nog- skita i dom.

Öronen som måste lyssna har stängt av

Lilla jag försvann i den hektiska vardagen. Jag vet inte hur jag ska få plats. Får jag plats? Aldrig ett svar, aldrig en minut över. Minuter tickar hela tiden, men aldrig finns det något Vi på schemat. Jag tynar bort. Bort i stressen försvinner hela jag. Kvar blir osäkhet och tårar i ögonen. 90 % av min vakna tid har jag den vidriga känslan i kroppen. Orden finns men öronen som måste lyssna har aldrig tid, aldrig tid för mig. Trött, frusen, hungrig och besviken. Alltid. Men du är aldrig. Hur förklarar man något när det bara blir en soppa så fort orden lämnar huvudet? Jag vill bara att du ska lyssna, förstå och ta till dig. Men du kan inte. Du kan mycket- men du kan inget. Öronen som måste lyssna har stängt av mig, de hade helt enkelt inte tid för mig längre.

Jag och mina bruntar

Mina pojkar är världsbäst även om helgen började felfritt och sedan dalade högre i felsummorna. Men jag älskar dom ändå. Jag har så väldigt mycket fina individer i mitt stall just nu. Antagligen kommer ingen av dom vinna något OS eller någon världscup, men de är riktigt fina för att vara i mitt stall, på min nivå. De är alla mina favoriter, mina diamanter. Oslipade eller på topp så är de underbara allihop. Jag vet att jag kan svära åt dem när de tuggar på mig eller inte böjer huvudet tillräckligt mycket åt höger med godtagbart lite motstånd, men innerst inne finns det knappast något som gör mig så glad som deras existens. Kärlek. Nästa helg väntar SM med den minsta bruden.

Tävling är vår grej- även fast vi lyckas bättre hemma där alla har tid att tänka. Tävling är vår grej, men inte de snabba besluten. Men vi kämpar på ändå! Vi är världens bästa lilla team, jag och mina bruntar.

Hellre änglar än halvfalska fittor

Jag är lyckligt lottad. De flesta människor i den här världen hatar mig. I de flestas ögon är jag en skit, en idiot, en sådan man inte lägger energi på. På något sätt ligger det i mitt DNA, den är så jag är. En sådan som är gjord för att folk ska ha något att hata. Du undrar säkert hur jag kan börja det här med att säga att jag är lyckligt lottad? Jag är det för att de människor som jag har runt mig som inte hatar mig, de älskar mig så otroligt istället. Dessa underbara helt fantastiska människor älskar mig och stöttar mig och stannar vid min sid vad som än händer och vad än andra säger. Det är inte alla som har sådana människor runt sig som jag har. Idag kände jag för ett tag att jag kunde ge upp alla. I slutändan skulle ändå alla hata mig så det var bra hopplöst att vänta ut. Men nu förstår jag, att dessa människor är inte människor- de är änglar. De kommer inte lämna mig, de kommer alltid stötta mig. Det är dumt att man inser så sent hur lite antalet själar betyder så länge inte innehållet är rätt.

Varför jag kan kalla mig själv lyckligt lottad är för att jag har ett antal helt enastående änglar och resten vänner ifrån helvetet- är inte det bättre än en omgivningen full att halvfalska fittor?

Vidrigt, så jävla vidrigt

Det är fö mycket intryck, det är för mycket som händer och det är framför allt för mycket som inte händer. Jag vet liksom inte. Det är något som kryper, eller rycker. Va fan jag vet inte, okej?! Åh jag vill bara slå mig själv i huvudet, försöka klargöra och läsa mina tankar. Allting bara funkar inte. Det är total kortslutning. Bon Iver kommer väl till pass nu. Jag har tävling hela helgen, jag har en felfri känsla. Det är ju bra i alla fall. Men fan, verkligen fan, jag måste komma på något. Komma på vad att göra för att ändra. För att förbättra. För att bli det där bra och lyckliga igen. Det kryper, river, gnager, rycker. Det är vidrigt, så jävla vidrigt. Jag är vidrig- men egentligen är det ju du?

Kaffekvinnans åsikt om tåg

Jag kommer antagligen rapa sushi i en livstid, men det behövs hemma i leran när hästarna försöker äta upp mig, sparka ner mig eller bara döda mig genom envishet. Stockholm visade sin entusiasm för min vistelse genom spöregn och iskall vind. Mums. När jag senare, åter igen, hade lyckats köpa en biljett och ta mig på tåget fick jag uppleva intressanta saker. Tåg är intressanta. Biljett-tanten bad mig surt om legitimation och blev ännu surare när hon insåg att hon inte skulle kunna skälla ut mig för att ha köpt ungdomsbiljett när jag egentligen är vuxen! Stackars.. Sedan såg jag även ett par bomber. Alltså mänskliga sådana, atombomber, really. Problemet var ett faktum; Hur täcker man sig med en handduk? Det finns inte ett badlakarn i världen stort nog att klara knyta sig runt hennes omfång kan jag lova! Knasiga idéer. Jag inser nu efter en påse smörpopcorn att min Kost- och Träningsdagbok kommer lysa röd lampa idag. Kaffekvinnan lämpar in.

Betyder detta att jag måste plugga till journalist i ridbyxor?

Det är något med Stockholm som gör att jag klipper sönder mina klädesplagg för att göra det bättre men i slutändan åker jag ändå iväg iklädd något helt. Varje gång blir alla lika oroliga. Den lilla flickan- hälften häst hälften människa- ska klä sig civilt och befinna sig på en offentlig plats, i en stor stad dessutom. Jag vet inte varför, men det verkar som att min omgivning tror att mitt IQ försvinner med hästkläderna och med ett par chinos på är jag så gott som förlorad. Nu är jag i alla fall på tåget, på väg mot min far i den stora staden. Vi ska äta rå fisk, sushi med ett finare ord, och bara prata om saker jag inte vet ännu. Trevligt? Jo. Det här får mig att fundera över- Betyder detta att jag måste plugga till journalist i ridbyxor?

Men frågan just nu- kommer min hästhalva springa mig till norrmalmstorg dit jag hoppas att min mänskliga halva kommer hitta?

Jag är en sån som såna som jag hatar

Jag är patetisk. Jag tycker själv att jag egentligen är så jävla bra, smart och stark. Men vad fan är jag egentligen om inte en bortskämd liten snorunge som letar fel på andra, överdriver, skyller på mig själv för att få något sorts medlidande och sen i slutändan en mesig idiot som bara grinar åt allt. Det, DET och inget annat är vad jag är. Jag har inte ens en kärleksrelation seriösare än den jag har med min mamma och ändra känns som det som att jag varit olyckligt gift och nu vid 67 års ålder bråkar vi, mest jag, om exakt allt. Mig själv skrämmer jag. Jag skrämmer mig själv. Jag är en yngling. En förvirrad idiot som aldrig vill eller kan vara nöjd. En sån jävla yngling. Jag är en sån som såna som jag hatar.