Lilla jag försvann i den hektiska vardagen. Jag vet inte hur jag ska få plats. Får jag plats? Aldrig ett svar, aldrig en minut över. Minuter tickar hela tiden, men aldrig finns det något Vi på schemat. Jag tynar bort. Bort i stressen försvinner hela jag. Kvar blir osäkhet och tårar i ögonen. 90 % av min vakna tid har jag den vidriga känslan i kroppen. Orden finns men öronen som måste lyssna har aldrig tid, aldrig tid för mig. Trött, frusen, hungrig och besviken. Alltid. Men du är aldrig. Hur förklarar man något när det bara blir en soppa så fort orden lämnar huvudet? Jag vill bara att du ska lyssna, förstå och ta till dig. Men du kan inte. Du kan mycket- men du kan inget. Öronen som måste lyssna har stängt av mig, de hade helt enkelt inte tid för mig längre.
DU E BÄST
SvaraRadera