Helgen såg ljus ut precis som vädret luras ibland. Onödiga intriger som blev långsinta på grund av missbruk av makt. Jag gav upp mitt kämp, sket i att städa, sket i att plugga, sket i att ta tag i något. Jag och den insjukna systern hamnade framför trolldom och jävulskap i form av Harry Potter. Jag målade naglarna en gång till och tänkte på vackra Malma Kvarn. Där vi levde så lätt, i en månad. Den bästa månaden. Nätter fulla av bus, timlånga samtal i en sliten våningssäng, hur vi rakade benen och pratade hångeltekniker på de solvarma klipporna om kvällarna. Mysiga känslor till världens finaste pojke. Han som jag så dumt slarvade bort. Nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom. Alla andra ger ju bara upp. Försöker man hjälpa till, finnas där och sätta någons annans bästa i focus, då skapar det världskrig. Försöker man sätta sig själv och motverka sin egen undergång skapar det större världskrig. Försöker man ta till sig och sluta vara långsint utan inse och gå vidare så skapar det störst världskrig. Så nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom, jag inser ju nu att alla andra ger upp. För att världens finaste pojke kan inte ställa till med världskrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt