Alla borde ha en retsticka

Enda sen jag var liten har jag alltid längtat till den dagen mina syskon flyttade hemifrån. Jag förställde mig hur skönt det skulle vara att bara vara jag, mamma och pappa. Alla sköna resor vi skulle kunna åka på och hur lugnt och skönt det skulle bli i huset när inte Hanna och Jonathan fanns kvar. Men nu när Jonathans flytt är ett faktum och Hannas flytt inte är allt för långt bort ångrar jag den där önskan jag gjorde för 6-7 år sedan. Hässelbys stora vita hus kommer inte vara roligare än en kyrkogård när jag blir lämnad själv. Jag har hela mitt sett det som en fördel att vara "sladd barn". Jag har hela tiden blinkat framåt mot den tiden i mitt liv jag skulle få leva som "det ensamma barnet". Jag har alltid undrat hur personer som inte har några syskon önskar att dom hade det. "Är du dum i huvudet?!" har jag alltid tänkt, hur kan man frivilligt önska sig någon idiot som ska dela föräldrarnas uppmärksamhet och pengar? Hur kan man önska sig någon som alltid irriterar och retas? Men nu inser jag ju faktiskt att det finns inga mer underbara människor än Ota och Hannibanni. Klart att dom retades och klart att jag inte fick vara med dom när dom hade kompisar hemma- för när jag vänder på det hade jag retats minst lika mycket om jag varit den äldre och klart som fan att jag inte velat ha min dryga lillasyster med om jag umgicks med mina vänner. Men jag har alltid sett världen nerifrån och då har dom i mina ögon i princip funnits endast för att göra livet hårt för mig. Men nu, när jag inser hur ensam jag kommer bli så ångrar jag alla kvällar då jag legat och bett till gud att en elak man ska komma och röva bort mina äldre syskon. Nu vill jag istället ha tillbaka dom, jag vill att vi ska bli små igen och att dom ska bo här och vara så där elaka som förut.