Låset till toaletten hinner precis klicka till när innan tårarna börjar rinna. Det socker söta ansiktet har hunnit bli randigt innan hon begraver det i händerna. Den späda kroppen hoppar till varje gång hon andas.. varför är det så här?
Djupt andetag. Benen börjar röra sig i en elegant rörelse framåt mot konen. Vart kommer känslorna ifrån? Varför vill jag bara skrika rakt ut tills jag inte kan andas? Ett kort steg, foten ut och tryck till- i samma sekund, handen på konen, bra vändning. Pappa säger att jag måste leta reda på problemet och reda upp det, men om problemet ligger så långt under ytan att jag inte vill gräva fram det? Hur ska jag någonsin bli glad igen då? Shit, ligger fel. Två korta steg, avtrycket för tidigt. Ouff precis så jag nuddade konen. Jag vill bara vara själv, varför? Jag har aldrig tyckt om att vara själv och helt plötsligt tål jag inte att umgås med människor. Hur ska jag lyckas lösa ett problem som jag inte ens vet vad det är, om jag dessutom måste göra det helt själv? Ligger perfekt, ut med foten- avstamp, handen på konen. Tryck till! Perfekt vändning, öka takten. "Bryta vanor", ja kanske. Göra något nytt, hitta på äventyr. Såklart skulle jag göra det själv, men tillräckligt mycket tid för mig själv kanske får mig att sakna mina medmänniskor? Håll håll håll, kort steg. Det här går faktiskt bra. Men såklart, hästarna. Allt detta ansvar, man kan aldrig ta ledigt. Jag kanske tär ut på mig själv med min egen vardag. Men ändå kan jag inte ändra den? Shit halka till, träffade konen. Rumpmusklerna fick jobba den där vändningen. Jag kanske kan be om hjälp? En hel vecka, eller 2? Nej, jag hinner inte med en massa pay back. Men en dag? Möjligt, inte säkert, men möjligt. Bra, stort steg, kämpa, ta i, spring. Fortsätt Emma. På onsdag kanske? Jag borde åka dit. Bara jag, helt själv. Med honom är jag alltid lugnt, det blir som ett vakum i mitt liv. Jag känner mig så trygg och alla andra tankar försvinner för ett slag. Han är kanske på något konstigt sätt min bästa vän? Sakta in, vänd. Kämpa rövjävel! Bra, öka nu då, rusha! Puh, nästa kon, ta i den, stampa ifrån och spring! Det kanske är precis vad jag behöver? Att bara sitta där, inte göra någonting. Känna lugnet, glömma verkligeheten för en stund. 3 längder avklarade, 10 kvar. Jobba jobba! Ta i kon, tryck ifrån. Bra. Läng stegen, korta sista. Så där ja, perfekt, där fick jag till det. Men jag har så svårt att lämna bort ansvaret, det är mina ponnysar, det är jag som vill ha dom. Då kan jag ju inte lämna över dom på alla andra för att jag är känslomässigt rubbad? Nästa 5 längderna under tanke vila. Jobba jobba. Fast alla mår sämre ibland, och... det skulle kännas skönt att åka dit. Kanske skulle det i alla fall ge en knuff åt rätt håll? Lungorna protesterar nu, kämpa för fan! 4 längder kvar, jag orkar jag orkar! Slapp vändning, kämpa nu då! 3 kvar.. Jag kan inte tänka mer. Jag får göra det sen under sit ups;en. Men onsdag är en bra idé faktiskt. 2 längder till, puh- andas in andas ut, har min lunga punkterats? Inte en chans! 1 kvar, SPRRING! Ta i konen, och vila. Hämta andan. 420 meter, men vändningar i djupt grus- bra kämpat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt