Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda

Människor växer. Människor mognar. Människor går skilda vägar. Jag har en kompis, eller hade. Jag vet inte vilken tempus han är längre. Han är bäst. Han har varit min klippa så länge. Alla garv, alla kramar, alla stunder han funnits för mig. Jag vill inte ens tänka tanken att dom kan vara slut. Han förändrades, men förstörde det gjorde vi båda. Han var den killen som stack ut, som var det lilla extra och som förstod mig. Jag saknar honom. Jag saknar den enda människan på min ruttna skola som inte var dum i huvudet. Tyvärr blir man som man umgås antar jag, och han blev som dom. Framtiden efter nian har alltid varit ett suddigt kapitel i vår vänskap men jag trodde aldrig att framtiden efter halva nian skulle vara något annat än kristall klar. Jag ångrar alla gånger jag tvivlat på honom och jag ångrar alla gånger jag gjort fel. Kanske var det mitt fel att han förändrades. Kanske var det jag som inte fanns där för honom som han alltid funnits för mig. Jag vill bara ha tillbaka allting som det var, när han och jag hade roligt. När vi inte bråkade och alltid litade på varandra. Den här vänskapen har varit så mycket starkare än jag förstått innan. Men nu är allt så självklart. Det senaste halvåret och den senaste terminen har jag varit ensam, ledsen och sårbar. Nu går det upp för mig vad jag har saknat, nu förstår jag vad det är som ska vara i det där tomma rummet inom mig. Men nu är det för sent att se allting klart, i verkligheten spelar det ingen roll att vara efterklok. Jag saknar min klippa, jag saknar min bästa vän.