Över en natt blev Sverige nerbäddat under moder naturs vita täcke. Alla människor som varit gråa, nere och sura blev glada, rosiga och fulla med livsglädje efter endast en snabb titt ut genom fönstret med sömndruckna ögon. Jag blev inte det minsta gladare och livsglädjen skönk om den måste röra sig åt något håll på mätaren. Det är bara snö? Det är bara kallt vatten i fastare form? Människors liv är så livlösa och grå, ändlösa minuter och sekunder- bara ett långt lidande. Det måste ju vara så- för om lite vitt blött fluffigt grejs på marken kan göra så många människor gladare så måste det vanliga livet vara helt förjävligt hemskt urtråkigt och meningslöst. Jag känner att min blogg har hamnat på den svarta sidan, den sidan där ingen vill vara. Precis som idag i skolan ligger jag under snön, under täcket. Jag är fasthållen där av en okänd kraft och den är så mycket starkare än min egen styrka att hur mycket jag än letar efter mer, tränar eller sparar min kraft så räcker det inte. Jag är fast under täcket, under snön, fast på andra sidan. Jag tror det är därför jag hatar snön- den påminner mig om känslan att vara nedtryckt och fast, den påminner mig om känslan jag känner varje dag, varje timme, varje minut. Snön bara påminner mig om mitt eget mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt