Sig själv och sitt sönderstyckade liv

Jag famlar i mörker. Det är som att någon släckt lampan och förvandlat hela min insida till sten. Det är som en stor klump i magen, i bröstet och i hjärtat framför allt. Det är som dom säger; A big fat empty. Jag kan inte känna vad det är, jag kan inte förklara känslan så det måste vara tomt eller sten. Jag famlar med armarna framför mig, fäktas med dom för att hitta trygghet eller lysknappen i det här mörkret. Jag hittar ingen trygghet, det är bara kallt. Jag famlar vidare och när jag hittar lyset önskar jag att jag aldrig tänt. Det jag ser i det som jag trodde var det räddande ljuset är mitt liv. Mitt liv är blodigt och sönder styckat av en man. Han står där och hugger och hugger, sinneslöst och hejdlöst. Det är för sent. Allt är förstört och inget av det som ligger i dom blodiga massorna på golvet är värt att försöka limma ihop. "Varför är du så nere? - Jag är arg på mig själv, för att jag bara förstör allt jag älskar. - Man kan inte ändra det som varit, man kan bara ändra framtiden." Vad gör man då när det inte finns någon framtid? Morgonen började med en ljus och lycklig framtid. Nu står jag här och ser det röda lysa, ser det förstörda och det jag trodde aldrig skulle hända. När den enda människan som verkligen ärligt älskar en vänder och går, vad har man då kvar?
Sig själv och sitt sönderstyckade liv. Det enda jag kan göra för att svälja tårarna är städa upp resterna av mitt en gång lyckliga liv.