Genom elände och motgång drömmer vi om lyckan. Man önskar så innerligt att allting bara kunde vara bra och funka. Kampen mot eländet är den värsta av alla kamper kan man tro, man vill tro det då när man är mitt uppe i den. Då intalar man sig själv att det inte kommer bli värre än så här. Sen den där dagen då lyckan slår in förstår man inte, i alla fall inte jag, varför det inte känns bättre? Om det här är lycka, varför känns det inte bäst? Svaret på frågan varför är helt enkelt rädsla. Jag kämpar inte längre mot elände, den kampen som jag trodde var värst, nu kämpar jag mot rädslan för att hamna i eländet igen- och det är utan tvekan den värsta kampen. Hur förklarar man för sin omgivning som ser all lycka att man är livrädd? Drömmarna är tillbaka på nätterna hårdare än någonsin och jag har börjat dra mig tillbaka in i mitt skal igen. Jag gör allt för att skydda mig från rädslan, men hur jag än gör kommer jag inte undan den. Den bor helt enkelt inom mig, långt ner i maggropen ligger den och skaver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt