Jag låste mig själv ute på baksidan

Chanser. En chans. Hur många chanser får man? Vad är en chans och vad är det som säger att den aldrig kommer igen? Dessa tillfällen fulla av guld som vi inte kan styra över. Någon sa att dessa var viktiga att ta vara på och jag var dum nog att inte lyssna. Få saker är en fysiskt omöjlighet, så varför överväger vi ens ett nej utan ratt se över våra möjligheter? Dessa tankar har förföljt mitt liv under en tid, snart en vecka nu. Jag kan inte styra över chanserna, jag kan bara styra över mina möjligheter att ta vara på varenda en av dessa chanser. Chanserna är ödets kusiner, och vem vill inte styra ödet? Men för varje chans måste vi göra ett val, antingen förlita oss på den fysiska omöjligheten att det inte skulle vara möjligt eller svara ett kort nej. Jag hatar att välja, jag vill ha det bestämt från början. Jag vill vara planerad och klar. Dessa förbaskade och överraskande chanser överlever jag knappt. Jag vill styra mitt öde, jag vill sätta mig ner och ändra mitt livsmanus i skrift till det jag vill uppleva, men jag vill slippa välja.