Jag är som jag är och jag uppfattar mig själv på ett visst sätt. Något jag börjat fundera över nu efter att flera gånger blivit erbjuden hjälp att räddas är hur folk egentligen uppfattar mig? Om jag skulle leva som någon annan på sidan av mig själv skulle jag nog se mig själv som ganska stark, tyvärr bortskämd och målmedveten. Men på något underligt vänster verkar jag ge ett intryck av att jag är svag och i akut nöd att räddas? Kan inte för mitt liv förstå vad det är min uppsyn som säger Hjälp? För vad bekommer mitt liv som helhet är jag toknöjd. Jag har mina taggar och törnar jag med, men min generella syn på livet är 110 % överlycklig. Jag vet faktiskt vad jag vill med mitt liv vilket är en insikt jag förstått vara sällsynt för många andra. Jag kan trolla med ord och jag kan faktiskt rida hästar hyfsat bra. Vad mer krävs för att dö lycklig? jag har i princip fri tillgång på hjälp med både ord och hästar och dessutom kan jag både skriva och rida hur mycket jag vill. Jag bara väntar på att vakna upp? Är det kanske därför det står hjälp i pannan på mig? För att jag är så rädd att någon ska ta denna eviga lycka ifrån mig? Människor som orkar lägga energi på att rädda andra människor borde inte fokusera på mig. Jag är den sista som behöver räddas, jag äter lycka till frukost och glädje till middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt