På väg. Jag är på väg. Jag sitter på ett nattåg som sträcker sig så långtsom till Luleå och lite till. Halv 10 kommer jag att ta mina väskor och konka mig av tåget och på Ljusdalisk mark kommer jag förhoppningsvis omfamnas av en toppen tjej som väntar där. Idagdagen lyckades inte sluta utan gråt den heller. Dessa förbannade fyrbenta djur och Guds gåva till ridsporten gör mig bara förbannat ledsen. Allt annat gör mig också ledsen. Jag känner mig ensam och ynklig och jag hatar mig själv för det. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte att någon annan försöker heller. Alla som har försökt har bara tröttnat och släckt det hopp de tände. Jag orkar inte bli besviken längre. Jag har inte ork att våga tro att det finns hopp och något lyckligt. Det olyckliga har krupit in i det som var lyckligt i mitt liv. Till kategorin människor som gör mig olycklig hör nu även majoritet av de människor som gjorde mig lycklig. Jag vill vara som förut och bara kämpa, veta att det kommer att löna sig i slutet. Det känns som att min drömmarhjärna skrumpnat och blivit realistisk. Någon lurade i mig någon gång att bra människor kommer alltid att vinna och lyckas i slutet. Denne någon ljög och denne någon vill jag döda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt