Ett recept på friskhet brukar lyda att den som säger att den är galen är aldrig galen. Den har insikt i att den inte beter sig normalt, är man galen har man allt annat än den insikten. Det här påståendet har jag kommit underfund med att det gäller i flera situationer. Nämnligen när man talar om ärlighet. Folk som inte går in för att vara falska på något sätt men som ändå är medvetna om att de kan synda med lögn någon gång ibland, de säger aldrig att de är ärligheten själv. De har en insikt i att de faktiskt inte är 120 % ärliga rakt igenom i alla möjliga tänkbara situationer. Det betyder inte att de ljuger, men de har förstått att det inte är möjligt i denna värld att försöka leva med en inbyggd lögndetektor. Men det finns människor som anser sig vara detta, ärligheten själv ska tydligen bo i dem. Galenskapspåståendet fick mig att inse att det är människorna som rakt ut säger att de är 120 % ärliga och har inte ens ett litet avhugget finger i garderoben som är falska. Människor som bräker på för andra normala småljugande själar att just DE fick gåvan att vara rena mjölpåsar allihop. Det är dessa människor som i slutändan sviker ben och hjärtan i tusen bitar. De rena mjölpåsarna var så rena att de glömde vad som var sant och så svek de. De ljög och de svek. Jag skulle bara vilja ta dessa mjölpåsar och vända upp och ner på dem, så att alla fick se de avhuggna fingrarna och massgravarna med skelett som finns i deras garderober. Men vem skulle tro mig, en vanlig halvärlig själ, när jag sa att ärligheten själv vänsterprasslar med lögnernas härskare? De må vara vita i påsen allihop, men om vi kollade noga när vi vänder ryggen till skulle vi se deras svarta tungor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt