Suttit fast i en hiss i en halvtimme, fått tidsplaneringen raserad av kolikföl, veterinären hamnade i bilolycka och min motivationen till liv försvann ut i ett andetag. I övermorgon åker jag mot Ljusdal. Jag kan inte vänta. Jag är så besviken på alla jävla människor- det är ingen idé att skriva idioter. För vad är skillnaden på människor och idioter? Alla är idioter, så även jag. Det enda undantaget som bekräftar regeln är hon som väntar i Ljusdal. Hon är för evigt underbar och jag har sagt alldeles för få gånger att jag älskar henne. Jag vill bara bryta upp från grunden. Det finns ingen motivation och bara besvikelse finns kvar. Jag vill ta min Kung-häst och min Prins-häst och fly. Jag har alltid klarat mig, jag har alltid bara fokuserat på det viktiga. Men efter en tid går det inte att skydda sig längre när man bor i en infekterad böld. De vidriga parasiterna infekterade mig också.
Jag saknar mina vänner. Min galna vänner som alltid skrattade fast världen rämnade. Jag saknar dem jag blev tvingad att lämna, bara för att någon sa det och jag lyssnade. Och nu lämnade någon mig också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt