Jag är sällan den som ger upp, men min spända nacke visar annan kaliber. Framåtlutad, hasande och sne är jag när jag försöker förflytta mig efter ett träningspass med den nyrakade prinsessan. Om ryggraden tänker visa lite mer stake imorrn ska jag och prinsessan rida på ridbanan och busa i djupsnön. Jag har lite för mycket plugg, men jag känner att jag kommer ta ett eget personbästa i grymma julklappar i år. Jag vill i alla fall tacka min nacke för att den inte klagar i framstupa sidoläge åt höger, för därifrån går det faktiskt ganska utmärkt att göra det bästa som finns. I det läget kan jag drunkna i poesin djup ord direkt skriva ur ett drömmande tillstånd och jag kan drunkna i den perfekta formen av surrealistisk poesi.
Kanske vaknar du just till
och lägger ansiktet tätt tätt
mot hans hår som luktar honung
och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst
över dina djup, och när han
vaknar gör han det i dina ögons
värme. Det gör mig vanmäktigt
rasande att känna hur varje
rörelse i tiden motsvaras
av din rörelse i samma tid.
Mina timmar följer dina timmar
så nära att jag hör dig andas.
Kanske vaknar du just till, förnära
honom och för långt från mig.
(Skriven av M William-Olsson, ur boken "Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt