Det var inte hennes fel. Det var inte hennes fel att hon övertalade mig att gå in dit. Det var inte hennes fel för hon visste inte hur jag skulle vara när jag kom ut igen. Det var inte hennes fel. Ändå skrek jag i hennes ansikte, precis som i hans. "Är du nöjd? Är du nöjd hur det blev?" jag skrek och skrek och skrek. Skrek ut all jävla ilska för alla jävla fel jag gör. Skrek ut all ilska för att det enda jag vill göra inte funkar. Skrek för att jag bara ville göra rätt och att någon skulle se det och tycka det. Någon som stod i mitten. Men det blev som vanligt, och nu vet jag faktiskt inte om jag vill mer. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte känna mig värdelös mer. Jag vill ha samma glädje som när jag är i skolan när jag är i stallet. Jag vill känna samma säkerhet inför varje prov. Jag ville gå dit med samma leende till lektionerna. Men det finns inte där. Jag är bäst på att göra fel, men jag har aldrig krävt att jag ska vara bäst på att göra rätt. Jag ville bara vara bra, duga lite grann och inte vara totalt värdelös. Men jag är tydligen det, han sa det idag igen som alla gånger innan. Jag vill inte mer och jag försöker lova mig själv att aldrig sätta foten i en stigbygeln igen. Men tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen? Ljusdalhelgen med Kantarellponnyn och Guru-Sara får vara panel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt