Alla borde ha en retsticka

Enda sen jag var liten har jag alltid längtat till den dagen mina syskon flyttade hemifrån. Jag förställde mig hur skönt det skulle vara att bara vara jag, mamma och pappa. Alla sköna resor vi skulle kunna åka på och hur lugnt och skönt det skulle bli i huset när inte Hanna och Jonathan fanns kvar. Men nu när Jonathans flytt är ett faktum och Hannas flytt inte är allt för långt bort ångrar jag den där önskan jag gjorde för 6-7 år sedan. Hässelbys stora vita hus kommer inte vara roligare än en kyrkogård när jag blir lämnad själv. Jag har hela mitt sett det som en fördel att vara "sladd barn". Jag har hela tiden blinkat framåt mot den tiden i mitt liv jag skulle få leva som "det ensamma barnet". Jag har alltid undrat hur personer som inte har några syskon önskar att dom hade det. "Är du dum i huvudet?!" har jag alltid tänkt, hur kan man frivilligt önska sig någon idiot som ska dela föräldrarnas uppmärksamhet och pengar? Hur kan man önska sig någon som alltid irriterar och retas? Men nu inser jag ju faktiskt att det finns inga mer underbara människor än Ota och Hannibanni. Klart att dom retades och klart att jag inte fick vara med dom när dom hade kompisar hemma- för när jag vänder på det hade jag retats minst lika mycket om jag varit den äldre och klart som fan att jag inte velat ha min dryga lillasyster med om jag umgicks med mina vänner. Men jag har alltid sett världen nerifrån och då har dom i mina ögon i princip funnits endast för att göra livet hårt för mig. Men nu, när jag inser hur ensam jag kommer bli så ångrar jag alla kvällar då jag legat och bett till gud att en elak man ska komma och röva bort mina äldre syskon. Nu vill jag istället ha tillbaka dom, jag vill att vi ska bli små igen och att dom ska bo här och vara så där elaka som förut.

Framsteg är dom bästa stegen

Efter en lång tids träning och åter träning. Efter en lång tids tävlingar med sämre och sämre resultat. Efter en lång tid av misslyckande inom ridsport på ren svenska känner jag nu att jag och Bella arbetar oss uppåt. Bella är snart 7 och jag snart 15- vi båda har väl mognat och det här ska bli ett hell of a year! Idag på träningen var det jag som klantade till det 2 gånger, men allt annat bara flöt. Vi rockade! Jag var så nöjd- både över min trogne tjänare men också över mig själv! Såklart att Zanne finns med på en kant, men jag tar henne som en sol som alltid lyser, hon är en självklarhet och därför ödslas mindre tid på att skriva om henne.

Dom ljusa timmarna innan natten till idag hade vår skola arrangerat en liten gullig utedag som om vi var vilka dagisbarn som helst. Jag var inte till 100 % beredd på en utedag när man tittade på min kläder- men vem behöver tyg på kroppen? Allt som behövs är ett leende- Vilket är omöjligt att inte ha om man ska tillbringa dagen med en pulka i en isig backe med Eddie, Isa och Anna B. Men dock var rumpan mindre glad och gick idag ut med en extrem smärta som demonstrations metod.

Nu ska jag nog ta en lång dusch och sen ska jag pratade lite med min Henke och kolla på American pie- låter som vilken kväll som helst?

Förresten- bara "henke", inte "min henke"- vet inte vart det kom från. Sorry 'bout that

Lyckan har satt stop för mina tankeceller

Dagens händelser- Upp- skolan- stressa till lägenheten- köpa tröja- fika med världens bästa kompis- dans- upp till lägenheten- softa.

Dancehallen var lika kul som vanligt! Nästa år ska jag skita i Reaggeton och bara köra på dancehall, för det finns inget bättre! Eftersom mina planer riktar in sig på 3 hästar kommer jag bara kunna dansa en gång i veckan- dancehallen är nummer 1.

Fikat idag med Johanna var toppen- träffade även min syster som var ovanligt munter! Hon var väl peppad och exalterad inför sin pilates träning- vilken jag vill höra ALLT om imorgon! Johanna och jag tog ut våra agritioner mot en viss debatt tant... alla dom känner sig träffade kan räcka upp handen. Jag drack det godaste som min tunga någonsin smakat- en bananchok med kokos istället- alltså en kokoschok! (vad den innehåller har jag inte ork att gå in på)

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om. Jag är så lycklig att jag inte tänker eller reflekterar några problem- och hur kul är det att läsa hur min dag har varit? Noll på skalan.

Jag avslutar med att säga: JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG OCH MITT LIV ÄR FULLÄNDAT JUST NU! (saknas bara en större rumpa och en ponny till- men jag klarar mig utan det.. iaf ett tag)

Snart kanske jag signar ut i ett annat namn

Gårdagen var super. Johanna, Carro och jag käkade sushi i Västerås- som till min stora förvåning var riktigt gott. Alltså jag älskar sushi men av någon oupptäckt anledning har jag varit skeptisk mot sushi i Västerås. Efter det blev det en del kaffe och en del kladdkaka vid ett visst litet köksbord hos Johanna. Jag offrade mig och kilade iväg i den pinande blåsten för att köpa smör- god bless me. Kvällen slutade väl egentligen med att Johanna och Carro got pisst at varandra. Carro tog diskussionen om ödet på fullaste allvar och min och Johannas oseriösa små fniss blev droppen som fick bägaren att rinna över. Sen började det munhuggas om anklagning på andra nivåer- men jag slutade lyssna vid ett tidigt stadium.

Den kommande veckan ser bra ut i min kalender. Jag känner mig ganska peppad!

Vet ni, jag ska faktiskt döpa om mig. Eller jag ska ändra mitt namn. Jag kommer att heta Emma-Maria Ralfsdotter Thalén. Alltså jag kommer att heta ett dubbelnamn! Alla kommer ju kalla mig för Emma iaf, men jag kommer bli en lyckligare människa av att veta att jag heter Emma- Maria och inte bara Emma. Jag hoppas verkligen att det går, alltså så det blir så på riktigt.

Emma-Maria Ralfsdotter Thalén

Pojken med prillan är en ängel!

Gårdagen tillbringades i Västerås. Det skulle blivit bio på kvällen med Anna Dock blev planerna inställda av en försvunnen plånbok á Anna. Men inga sura miner hos mig. Jag startade min jakt efter ett par nya jeans. Jakten startade på News Design men storlekarna på Cheap Monday brallorna lekte med mitt tålamod. Jag gick tomhänt ur affären och kände förtvivlan virvla i mag gropen. Vat skulle jag gå? Carlings var genomsökt men priserna hade fått mamma att rynka på näsan. På JC fanns inte vad jag sökte och jaha, sen var det slut på affärer. Jag ringde i desperation min kära moder som påminde mig om en väldigt underbar affär jag inte besökt- Solo. Jag tassade dit i mina skyhöga korvskinnsjeans, fred perry väskan som tyngde ner axeln och´jag gömde händerna i fickorna på den lilla skinnjackan medans halsduken lekte sitt eget liv i vinden. Jag, den blygaste, kände mig lustig över att be om hjälp, så jag bad om det med hjälp av mitt kroppsspråk. Samtidigt som jag tankspritt bläddrade igenom en hög med jeans hör jag bakom mig; "*kort vissling, på snudd till busvissling* Eyy, snygging!". Såklart vänder jag mig om, och hur fan kunde jag veta att han menade mig? Åååh så typsikt mig, pinsamt! Hur som helst hade killen världens största snusprilla och med ett skönt klang i rösten hjälpte han mig att hitta lite jeans. Han stoppade på mig ett par låga helt otvättade Levis jeans. Jag blev kär i rumpan som uppenbarade sig i spegeln och jeansen hamnade i en påse som fäljde med mig hem.

Det är skönt att vara kär- sen om det är i ett par jeans är en annan sak!

Operation större rumpa har gjort ett stort genombrott!

Rostade kritvita mackor med ett tjockt laget flåttig smält ost på, 4 stycken. Det är vad jag kallar middag efter en hård arbetsdag.
Jag har- efter mycket eftertanke- kommit fram till hur jag ska få större rumpa. (de flesta vet mitt dilemma men för er som inte vet; jag störs av min näst intill oexisterande rumpa) Jag har provat allt från att äta kladdkaka som enda kost till att springa 5 km om dagen. Ridningen har alltid legat som grädden på moset. Men, efter att jag studerat min rumpa under alla dessa metoder har jag kommit fram till att ingen ger något resultat. Men nu har min hjärna gjort ett stort genombrott! Vet ni när vi använder vår största muskel? Jo, när vi hoppar, eller trycker ifrån vår kroppsvikt. Kan ni nämna en situation vi möter dagligen då vi använder våran rumpa? Jo, när man går i trappor såklart! Så där har vi det- jag ska hitta en trappa, en väldigt rak trappa och där ska jag springa upp och ner 1 biljon gånger så ofta jag kan. Erkänn att jag är ett geni?!
Hur som helst så gick båda hästarna ypperligt bra idag på träningen och nu ska jag äta upp mina flåttiga mackor och skriva klart häftet om Ondskan.
Sprid kärlek!

Kort och svettigt inlägg

Jag älskar att dansa, att jobba, att svettas. Idag var jag på reaggeton dansen. Det var så kul att låta kroppen röra sig i det höga tempot och känna musklerna spännas. Magen krampade efter 150 sit ups men det kändes riktigt bra! Dock har jag ätit alldeles för mycket idag, hade jag inte gjort det hade träningen känns bättre. Plus att ponnyn var punkterad så det blev ingen ridning- wuhhu workout imorgon. Jag har även bestämt mig för att börja leva på citrusfrukter, det känns så fräscht att äta.
Nej nu ska jag sova, jag har betett mig som en hamster den senaste tiden. Men även nattdjur behöver sova och eftersom jag är upptagen med att lära mig saker på dagarna har jag en brist som hamster. Så nu ska jag börja återgå till.. jag vet inte, ett kvällsdjur kanske? Hur som helst, nog om djur- mooooot sängen!

Sting av lycka

Jag vet att du är rätt, jag vet att du alltid kommer vara nr 1. Jag vet att jag alltid kommer att älska dig, bara dig. Du kanske slutar älska mig, men jag kommer aldrig klara av att sluta älska dig. Men hur kan jag vara så säker på att du är rätt? Jag har aldrig kunnat titta folk i ögnen, det känns så behagligt. Men i dina ögon kan jag titta i timmar, jag drunknar i dina ögon. Jag vet att du är rätt, att du alltid är först.

Idag drog dansen igång. Vi kommer att ha Nicki som lärare hela året! Jag ler upp till öronen! Nicki är grym, hon är min dansförebild. För övrigt kändes det i hela kroppen att det var ett tag sen sist. Låren orkade inte alls som de brukar och svetten kom allt för tidigt. När jag tittade mig i spegeln under passet såg jag en lång stel kropp. Är jag för lång för att dansa dancehall? I alla fall för smal, det såg inte klokt ut. När jag sedan vandrade upp för västerås gator på väg mot farmor dunkade pulsen vidare i rytmen av Adams Tenstas musik. Jag gick långa steg och borrade ner hakan och drog upp halsduken. Med musiken i kroppen och tankarna som bildspel i huvudet kände jag ett sting av självkänsla. Ett sting av lycka! Mitt liv är ganska bra. Väldigt bra till och med. Riktigt jävla skit bra faktiskt.
Så det så.

Massa tjat om känslor, jag älskar dig, och sånt

Vissa dagar, eller vid vissa tillfällen i våra liv behöver vi någon som förklarar verkligheten för oss. Någon som kan förklara att alla dom där rösterna i huvudet har fel, det här går att ordna. Det är svårt att intala sådant själv. Det är svårt att ta sig själv i kragen, vi behöver andra att göra det åt oss. Verkligheten kan vara så skrämmande ibland att vi inte vet vart vi ska ta vägen. Det är då jag lever mig in i min tanke, där finns den perfekta mannen i mitt liv. Jag kan känna honom hålla mig i sin stora famn och låta sina stora händer hålla mig hårt. Jag kan känna hur han andas in hela mig och jag kan höra hur han viskar i mitt öra: Det finns inget som är starkare än det här. det finns ingen känsla som är större än min kärlek till dig. Jag kan känna hur känslorna bränner i mig och jag känner hur jag blir så där stark. Starkare än allt annat. Jag tror att kärlek är starkare än allting annat. Många säger att kärlek slutar aldrig lyckligt, och det är nog sant. Men finns det något som slutar lyckligt förutom Askungen? Tveksamt. Men när kärlek varar är den starkare än allting annat. Man gråter och det är lika klart som solen, man skrattar och det är också lika klart som solen. När man har kärlekens kraft i tårarna är det ju självklart att tårarna blir fler. När man har kärlekens kraft i leendet är det självklart att det blir bredare. Kärleken fördubblar alla känslorna 5 gånger. Jag tror att det är det som skrämmer många, alla känslor som man inte vet vart man ska göra av! Man blir galen i sitt eget sinne- det är vad som skrämmer.
Men jag vet att livet börjar smaka mer och alla färger blir mycket klarare när mannen i ens liv säger: Jag älskar dig.

Jag vill kräkas

Trots att det här har varit en väldigt väldigt dålig dag tänker jag inte sitta här och bara butter. Fast jag måste få berätta- Skolan sög, som vanligt egentligen då. Tunbo är så himla enformligt, det är gjort för att folk ska tröttna på det. Men eftersom alla dagar i skolan suger så var det inte då min dag började gå utför- det var efter skolan. Jag tog bussen in till Västerås för att hitta jeans. Jag hittade jeansen av mina drömmar, men eftersom min mor helt plötsligt gick från "jag betalar ett par nya jeans bara du slutar använda dina trasiga cheap monday" till "men oj, 1.400 det är ju nästan 2 barnbidrag. Vill du lägga så mycket pengar på ett par jeans?". Stopp, prooooo, halt och spola tillbaka- JAG?! Nej nej, DU! DU sa att DU skulle betala jeansen. Men jag är envisare än en äcklig åsna så jag har bestämt mig för att dom där jeansen ska bli i min ägo, thats it. Så för att få min plan i verket behövs en demonstration and you'll get one!
Vi gick i alla fall på bio, vi såg Changeling. Det var ett mästerverk, en film som berörde så jävla djupt in så inte ens jag kan beskriva det. Den är så sevärd. Jag kunde inte ens gråta, jag satt helt paralyserat. Kanske var det för att jag blev så uppslukad eller så var det helt enkelt den fruktansvärda mensvärken som åt upp mig inifrån? Föresten- Angelina Jolie, tack för att du finns- vad vore film världen utan dig?
Jag känner mig verkligen som en misär. Jag kan knappt stå för jag har så ont i ryggen och i magen, jag är så frustrerad och arg att min hjärnstubstans snart ploppar ut genom öronen och saknaden bränner i bröstet. Jag vill kräkas.

En perfekt dag, jag hittade min syster

Vet du hur en perfekt dag ser ut? Det är när man går till skolan klädd som en sekreterare- fast med typ sin mans byxor (jag hade stora jeans). Man trälar sig igenom skoldagen med några skratt och tragedier- (typ som att mina kompisar berättade för mig att jag hade mens, fint. Vanligt folk märker sådant själva- eller? Föresten imponeras jag av mig själv för att jag snart kommer publicera det där på Internet, men lika bra att stå för det). Efter skolan väntar en träning, som det visar sig gick bra på, bra på riktigt. Allting gick i ett, som en vacker melodi som spelas perfekt. Fast nu när jag vänder på det där menas det med att mina lårmuskler spelade vacker musik- radera.
Hur som helst var det avslutet på dagen som gjorde intrycket. Jag döper det till syster. Enkelt, men eget. Jag och min syster umgicks, på riktigt. Det började nog med att hon skjutsade mig till skolan. Hon är bra min syster, jag märkte det när vi pratade non stop från att vi slog oss ner på café gränden tills dess att bion började. Det var så skönt, jag förstod henne. Jag kan säga till alla där ute att under dom första 14 åren man har sin syster, hela tiden är det ständigt krig och man önskar att hon inte fanns. Men efter 14 år önskar man att tiden med henne aldrig tar slut. Hur olika man än verkar vara från början växer man ikapp, man växer ihop och när det händer inser man vilken underbar människa hon är. Jag kan säga allt till min syster, det är hon och jag nu. Jag kräver inte att vi ständigt ska umgås, bara någon gång ibland. Det räcker, men hon är i alla fall den bästa systern man kan ha.
Filmen vi såg då, ja vad ska man säga. Kanske ska börja med- The spirit. Det var den konstigaste filmen jag sett, men den gav ett intryck på mig ändå. Jag kan inte riktigt släppa den, så jag tror jag gillar den innerst inne. Den var svart, vit och röd och konstiga scener hit o dit. Men vi fick oss några skratt och några "euuuww" och vad mer behövs. Men för att ge ett slutgiltigt utlåtande- "Det var den konstigaste film jag någonsin sett" Citat: Emma Thalén, den 13/1 -09 from the ralfsdotter.blogspot.com.
Sign out please
(and... love ya sis!)

Spring-vänd-tänk- vänd-spring

Låset till toaletten hinner precis klicka till när innan tårarna börjar rinna. Det socker söta ansiktet har hunnit bli randigt innan hon begraver det i händerna. Den späda kroppen hoppar till varje gång hon andas.. varför är det så här?

Djupt andetag. Benen börjar röra sig i en elegant rörelse framåt mot konen. Vart kommer känslorna ifrån? Varför vill jag bara skrika rakt ut tills jag inte kan andas? Ett kort steg, foten ut och tryck till- i samma sekund, handen på konen, bra vändning. Pappa säger att jag måste leta reda på problemet och reda upp det, men om problemet ligger så långt under ytan att jag inte vill gräva fram det? Hur ska jag någonsin bli glad igen då? Shit, ligger fel. Två korta steg, avtrycket för tidigt. Ouff precis så jag nuddade konen. Jag vill bara vara själv, varför? Jag har aldrig tyckt om att vara själv och helt plötsligt tål jag inte att umgås med människor. Hur ska jag lyckas lösa ett problem som jag inte ens vet vad det är, om jag dessutom måste göra det helt själv? Ligger perfekt, ut med foten- avstamp, handen på konen. Tryck till! Perfekt vändning, öka takten. "Bryta vanor", ja kanske. Göra något nytt, hitta på äventyr. Såklart skulle jag göra det själv, men tillräckligt mycket tid för mig själv kanske får mig att sakna mina medmänniskor? Håll håll håll, kort steg. Det här går faktiskt bra. Men såklart, hästarna. Allt detta ansvar, man kan aldrig ta ledigt. Jag kanske tär ut på mig själv med min egen vardag. Men ändå kan jag inte ändra den? Shit halka till, träffade konen. Rumpmusklerna fick jobba den där vändningen. Jag kanske kan be om hjälp? En hel vecka, eller 2? Nej, jag hinner inte med en massa pay back. Men en dag? Möjligt, inte säkert, men möjligt. Bra, stort steg, kämpa, ta i, spring. Fortsätt Emma. På onsdag kanske? Jag borde åka dit. Bara jag, helt själv. Med honom är jag alltid lugnt, det blir som ett vakum i mitt liv. Jag känner mig så trygg och alla andra tankar försvinner för ett slag. Han är kanske på något konstigt sätt min bästa vän? Sakta in, vänd. Kämpa rövjävel! Bra, öka nu då, rusha! Puh, nästa kon, ta i den, stampa ifrån och spring! Det kanske är precis vad jag behöver? Att bara sitta där, inte göra någonting. Känna lugnet, glömma verkligeheten för en stund. 3 längder avklarade, 10 kvar. Jobba jobba! Ta i kon, tryck ifrån. Bra. Läng stegen, korta sista. Så där ja, perfekt, där fick jag till det. Men jag har så svårt att lämna bort ansvaret, det är mina ponnysar, det är jag som vill ha dom. Då kan jag ju inte lämna över dom på alla andra för att jag är känslomässigt rubbad? Nästa 5 längderna under tanke vila. Jobba jobba. Fast alla mår sämre ibland, och... det skulle kännas skönt att åka dit. Kanske skulle det i alla fall ge en knuff åt rätt håll? Lungorna protesterar nu, kämpa för fan! 4 längder kvar, jag orkar jag orkar! Slapp vändning, kämpa nu då! 3 kvar.. Jag kan inte tänka mer. Jag får göra det sen under sit ups;en. Men onsdag är en bra idé faktiskt. 2 längder till, puh- andas in andas ut, har min lunga punkterats? Inte en chans! 1 kvar, SPRRING! Ta i konen, och vila. Hämta andan. 420 meter, men vändningar i djupt grus- bra kämpat.

What a night!

Jag vill bara springa och kasta mig i dina armar, alltid vara med dig. Kan man älska någon så mycket att all kärlek och alla känslor inte får plats inom en? Att det samlas som en klump inom en, en lycklig klump som är för stor för att vara där men man håller den instängd. Kommer den ut förstör den allt. Den är så lycklig att man bara vill låta den spruta ut genom öronen och överallt och bara kastas över alla andra. När man bara vill uttrycka alla känslorna, men man får inte. Man måste hålla klumpen inom sig och bara dela den med en enda person. Den personen är ens enda räddning eftersom klumpen nästan gör en galen. Men vad gör man då när man inte ens kan dela klumpen med den personen längre? När det har blivit ett stort gap mellan dom två individerna. Den ena stretar och vill tillbaka till hur det var medans den andra blundar för vad som händer. Om du älskar mig så mycket som du säger måste det vara starkare än allt annat. Du är rädd för dina egna känslor, du är rädd för att älska mig. Även fast du har svårt att lita på mig måste du lita på din kärlek till mig. Är den sann vinner den allt. Men så länge du inte gör det kommer jag gräva i mig och försöker hitta en liten del som kan överväga kärleken till dig. Jag kan inte leva som det är nu. Om jag inte älskade dig mer än allt annat så skulle jag vänt på klacken och gått nu. Lämna rädslan eller lämna mig, men du kan inte få båda.

What a night! Johanna och jag kom hem och gjorde om mitt rum till... ett madrass rum men massa täcken. Vi bakade och bakade och hux flux fick vi sällskap av Anna. Minuterna tickade iväg och in genom dörren kom födelsedags barnet Eddie! Hon var följd av Anna B och Isa. Vi lagade mat, pratade och fixade. Det blev en skafferietpasta- alltså när man gör en pasta med en pasta sås av bara sådant som man råkar ha hemma i kylskåpet. Det blev skit gott och efter middagen följde en perfekt kladdkaka alá Emma. Den var toppad med ljus och bokstäver i chokladsås- GRATTIS EDDIS! När den var slut dukades cheesecaken in och efter det plockades tesilarna fram. Tiden rann in på småtimmarna och efter mycket prat gick Isa och Johanna och knoppade runt 3. Vi andra njöt av eldiga diskussioner tills vi tassade upp runt 5 på morgonen. Jag och Anna låg och fnittrade till halv 6 då även vi föll i djup sömn. Jag älskar er tjejer, verkligen. Ni är guld.
Jag vaknade runt 12 av att- håll i er nu- CICCI OCH AIDA KOM IN! Jag låg och dreglades halvt död men fan va glad jag blev! Dagen fortsatte framåt utan vidare detaljer.
Smile like you meen it.

Kärleks ord, finns det vackrare ord?

När du smeker med din tumme över min hand, jag känner mig så speciell. När du säger ord så vackra att bara kära öron kan höra dom. Sättet du ler när du kollar på mig, jag har aldrig sett dig le mot någon annan förut. Jag står alltid först i kön för dig och jag är din älskling. "Jag älskar dig", hur kan livet smaka något utan att man fått höra dom orden på riktigt? Det finns inget finare än att höra någon säga dom orden. Då menar jag inte mamma eller pappa, det är en självklarhet på något sätt. Utan när man får höra det av sin kompis fast först och främst från den man älskar. Då börjar livet på riktigt, allting tar ny form. Jag hoppas alla får uppleva äkta kärlek.

Nu tror säkert alla att det här inlägget kommer riktas mot hur hemskt det var att stiga upp i morse och hur otroligt tråkigt det var att trampa sig igenom den här skoldagen (visserligen var allt det där sant, men jag tänker inte lägga energi på att skriva mina klagorop.) Jag tänker skriva om Edvina. Idag fick jag ett brev på posten där det stod dom mest kärleks fulla orden jag någonsitt fått från en vän. Jag log ända ner till lilltårna och min själ sprang runt på gröna ängar. Jag blev så himla glad! Jag blev liksom varm och lycklig när jag stod där i pyjamas shorts i vårt kök. Alla bekymmer blev för några minuter bortblåsta och jag var tvungen att läsa det om och om igen. Var det möjligt att någon hade tagit sig tiden att skriva ner det här och posta det till mig bara för att hon älskade mig så mycket att hon ville att jag skulle veta det? Eddie lyste upp hela min dag och jag kan säga att hade jag läst det där i morse hade hela Tunbo fått en egen sunshine!
Tack Eddie för att du är en sådan otrolig vän och jag älskar dig med allt jag är. (Jag behöver min whiteboard om jag ska kunna förklara mer)

Skolan, gymnasiet, livet- snälla döda mig

Jag vill bara ge allt. Om jag kunde ge hela mig och allt jag har och lite till skulle jag det. Men varför är det så svårt att ge till någon som bara stänger av? Det är som att hur jag än intalar mig själv att not try so hard så går det inte. Något inom mig börjar gnaga och jag måste, jag måste. Jag vill vara perfekt och lite till, jag vill alltid finnas där och jag vill alltid vara bästa möjliga. Jag har så svårt att bara intala mig själv att "det löser sig, du är älskad för den du är och du behöver inte anstränga dig för att betyda allt." Varför ska det vara så svårt?

Jahapp, imorgon startar vårterminen för Emma Thalén. Hur jag känner för det? Jag känner trötthet, likgiltighet och absolut ingen pepp. Jag ska lägga fram förslag om hemskolning för mamma, vad tror ni? Jag vet liksom inte vad jag vill med mitt liv längre. Journalist, javisst- men det känns för långt bort. Alla säger att jag inte behöver oroa mig för sådant nu men hallå- jag går i 8an. Nästa år ska jag söka in på gymnasium. Jag måste ta den tanken redan nu, vad vill jag. Tänk om jag inte ens vill gå gymnasiet? Det finns folk som klarar sig genom livet i alla fall. Jag kan leva på mina egenskaper, jobba mig uppåt. Jag är stark dam med rak rygg, jag skulle klara mig. Men är det vad jag vill? Knappast. Men gymnasiet, klarar jag det? Kommer jag klara allting utan att springa rakt in i en hård vägg? Jag är så orolig och alla dessa frågor är ingen tillfredsställande hjärngymnastik. Jag måste börja nu med att tänka, annars vet jag inte hur det ska gå. Jag kan inte planera så att jag bara ska ha mvg i allt, det funkar inte så. Grundskolan är en walk in the park jämnfört med allting annat! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, jag vill bara krypa ner under täcket..
Den här bloggen kommer från och med den 11/1 kl 21.00 ändra adress. ralfsdotter.blogspot.com. Jag vill gå ut i tid så att alla hinder omställa sig.
1271 dagar kvar..

Ingen balans, jag har hamnat i trans

När två människor känner varandra riktigt riktigt bra behöver man inte alltid prata ut om saker, man förstår varandra än då. Det blir som en kemi mellan personerna och båda vet vad som måste bli sagt och båda vet vad den andra kommer säga men framför allt vet båda vad som måste göras för att lösa problemet. Det är skönt, för vissa problem har man inte styrkan att prata om högt. Så Anna, jag tror inte vi behöver prata så mycket- vi båda vet ändå.

Mitt humör sjunker i takt med att termometern stiger. I övermorgon börjar min sista termin i åttan. Då kommer nästa milstolpe vara sommarlovet- bara genom att titta ut känns det hysteriskt långt bort just nu. Inte nog med att jag måste släpa mig igenom Tunbos gula korridorer, eftersom mitt mål är att höja i princip alla betygen ett snäpp så måste jag få ändan ur vagnen. Det kommer bli ett pluggigt år, minst sagt. Klart att det låter överdrivet- "höja alla ämnen"- NÖÖRD! Men alltså när jag sätter upp ett mål så vet jag att jag alltid bara lyckas 95 %, så jag kommer inte höja mig i allt. Jag har kommit in i någon trans, jag vill bara krypa ner under mitt täcke och ligga där för alltid. Jag vill knappt ens äta längre, även fast jag är hungrig har jag ingen matlust. Jag vet inte vad det är som är fel, jag älskar ju mat? Jag orkar inte rida och jag orkar ingenting. Jag måste leta efter min livsgläjde igen, hörs senare.

Föresten är det 1272 dagar kvar tills jag fyller 18, wihu

Åt helvete med alla mirakelkrämer som äter upp ryggar

Idag är det 1274 dagar tills jag fyller 18 år.. lets count
Av någon anledning jag för mitt liv inte kan förstå har Sveriges moder natur tagit upp kampen om världens kallaste land. Med en temperatur runt 20 minus grader, som dessutom sjunker med jämna mellan rum, har vi nog en chans till en andra eller tredje plats, wiho! Nej men seriöst, jag har aldrig under hela min tävlingskarriär ställt in en tävling p.g.a. vädret! Men idag, den 4 januari 2009 är det officiellt brutet, jag ställde in Stockholm. Njut av dom här orden för det kommer dröja innan dom visar sig här igen- JAG SKITER I ATT ÅKA PÅ TÄVLING TILL STOCKHOLM. Alltså, bara så ni vet. Inte nog med att hela Sveriges befolkning får sina tår förfrusna så kommer jag nu klaga på att jag är för varm. Denna morgon vaknade jag upp med hysteriskt ont i axlarna- troligtvis drömt något underligt. Jag berättade för mamma som glatt kom skuttande med någon mirakelkräm med alovera och hej o hå. Den skulle börja bränna och sen skulle man vara som en ny människa. Efter att med Arnold hämtat 7 hästar kände jag fortfarande ingen skillnad, så jag- under middagen- klagade på krämen. Min mor smetade då på ett mirakel liniment. Jo visst, det var ett mirakel, helt ärligt- Om man gillar känslan av att få sin rygg- och nackmuskulatur sveddad och uppäten på samma gång. 3 timmar senare och fortfarande känns det som om min rygg brinner, på tänd av olja. Jag tänkte, nog precis som många andra, "jag får stå ut, när det här har gått över kommer ryggen vara som ny igen", tyvärr har jag ett svart regnmoln över mitt huvud och jag för med mig otur. När jag rullar på mina axlar känns det som om man har skurit ut mina nackmuskler, lagt dom som kyckling filéer på ett bord, sedan knutit alla som dubbelknutar och sen stoppat tillbaka i mig. Men vad vet jag- det är säkert en del av mirakellinimentets healing.
Nu ska jag gå upp och sätta på en film, somna efter ett tag och sedan hoppas på att det aldrig blir morgon så jag måste sätta fart med mitt liv i 20 minus grader.
Så nu tycker jag att alla ska gråta en skvätt för mig och sen gå vidare som ingenting.

Skrivet från ett nytt tangentbord

Jag vill börja inlägget med att jag sitter vid min alldeles enga stationära dator! Den är svart och näst intill 4kantig men GOD I LOVE IT! Dock kommer datamusen och jag inte riktigt överens men det löser sig med tiden, vi kommer att läsa oss leva med varandra.
Idag har jag och mina bruna springare lekt ute i snön! Vi har rejsat fram och tillbaka borta på crossvallen i snöstormen och jag har smilat upp till öronen bakom min sjal jag hade för ansiktet. Jag hade skidglasögon också, hästarna hade boots och lindor och gramaner och grejer hit och dit för att jag skulle få stop på dom små yrvädren. Jag var lycklig ända ut i svanskotan.
Jag är fantasilös och hungrig så jag tänker inte skriva mer idag.
Sprid kärlek

Erkännande av idioti och svävande på moln

Anna, båda har varit as. Jag vet själv att jag varit en idiot jag med som bara dragit täcket över mig och tyckt synd om mig själv. Fan för mig och fan för dig. Så säg en kväll du har ledigt från ditt fansy life så vi kan dricka litervis med te och prata igenom allt, och gråta- eller jag iaf. Jag trodde faktiskt att du sket i att allt hade skitit sig men när jag läste att du faktiskt ville, visste jag att det var sant. Du skrev på ett sätt som kom från hjärtat. Klart jag älskar dig anna, du är ju min ängel.

Idag var jag inne i Västerås med Emma. Höjdpunkten var att fylla magen med Spicy. Äckligt mätta gick vi runt en sväng på stan. Jag träffade Jeremy. Att han kom fram till mig och kramade mig fick mig att le upp till öronen. Han kom ihåg mig! Jag fick till och med 2 kramar, puh jag höll ju på att svimma där inne på H&M. Sen träffade vi Linda och Bonnie. Emma lyckades få mig att nästan lägga upp all min Spicy på gatan och Bonnie var jätte fin i vågit hår. Nu ska jag ner och rida. Kommer förmodligen le hela kvällen tack vare Jeremys kramar. Jag svävar på moln eller nått. Rosa moln, viktigt att tillägga.

Happy face everyone

Varför känner jag ingen förändring? Är ni säkra på att det är nytt år?

Nytt år, so what? Det händer egentligen inte mer än att det kommer stå 2009 på min mobilskärm i 365 dagar. Nyårslöften är inget för mig, men ska det vara någt får det väl bli mer synliga ben och mellanrum mellan låren (humor tack). Det var super mysigt hos Emma, och jag firade 12 slaget med Marcus Westerbergs föräldrar- det trodde jag aldrig, haha.
Så anna, du är säkert hungrig efter en förklaring på varför jag ska "radera dig"- vilket 1. är fel, jag sa att jag funderat på det. Du har lite tid kvar. (humor tack) och 2. faktiskt anna så är det lite ditt fel. Jag har suttit i fönstret och sett din transport gått fram och tillbaka dom senaste dagarna och hur kunde jag vara så dum att jag trodde att du skulle höra av dig och fråga om vi skulle rida eller bara hitta på ngt? Uppenbarligen hände det aldrig, och att sen gå och läsa hur kul du har i ditt fansy life där jag inte ens omnämns- it is like taking a bullet. Så att döma enligt min åsikt så har jag faktiskt inte raderat dig- du har raderat mig. Du skaffade nya kompisar och jag bestämde mig för att rida så mycket jag kunde för att inte tänka på att jag stod ensam kvar. Vi lever 2 skilda världar nu. Föresten skulle pappa fixa hotell till melodifestivalen. Puss love ya! (cold, hard, shiny plastic)
Fan, jag tror jag ska isolera mig från allt humant umgänge.