En sån där bra dag, du vet

En sån där bra dag. När man vaknar tidigt och är pigg även om man fick sova, så att man kan vara stolt över sig själv när man går upp och tar vara på tiden. Får bra saker uträttat. Alla lektioner går som smort, flyter fram utan friktion. Världens snyggaste stövlar anländer från Italien. Alla hästarna springer snällt. Världens bästa Pim har tid att prata i massa minuter. Världens bästa Hannah kom och pratade och lånade kamera. Allting har bara funkat. Jag har vart så där som jag ska vara alla dagar. Allt har vart som det ska vara alla dagar. Jag är lycklig, innerst inne är jag det. Även helvetes dagarna innehåller lyckan, för den finns så djupt in och den är så fastsydd. Men allt är lätt att sprätta bort. Jag måste sköta mig och hålla sprättaren långt bort. Jag måste ta vara på min lycka, inget är för givet.

Jag skrev tills tårarna gjorde att jag inte såg tangenterna

Jag är så trött. trött på att försöka men fortfarande bli ner tryckt och ständigt höra hur dålig man är- försöken syns aldrig. Slitet läggs aldrig märke till. Varje kväll likadant, tårar. Varje gång likadant, "kan du inte bara svara och försöka lite du med?". Men det är hos mig felet ligger. Och eftersom jag gjort fel måste jag ta reda på det själv, straffa mig själv. Jag kan inte bara ta folk för givet och att dom ska berätta för mig om allt jag gör fel. Jag bara förstör. Jag vill ju, varför går det aldrig?! Jag vill ju, varför räcker det aldrig för dig? Är inte ånger värt en förlåtelse? Är inte försöken värda att ses? Och är inte din älskade värd att bli älskad och satt i centrum? Jag är förvirrad. Jag.. jag.. jag ser inte tangenterna längre..

Dom sitter och skriker på min axel- ser du?

"Var arg, du har rätt till det. Du ska inte bli behandlad så här!" "Sluta Emma, det var ditt eget fel att det blev så här, då kan man inte vara arg på andra." "Säg till om saker du tycker är fel, acceptera inte skiten. Gör uppror!" "Bara le och va tyst. Du är inte värd att få igenom det du vill i alla fall."
Jag tror jag är schizo. Eller så lider jag av TPL; tomtar på loftet. Det känns som att jag har en tomte på varje axel. En liten djävul med svans och treudd. Den andra ser ut som en ängel med gloria och nattlinne. Dom snackar oavbrutet om den andres motsatser och skriker i mina öron. Inte konstigt att jag har nedsatt hörsel. Det är så svårt att välja. Det är så svårt att förstå vem man ska lyssna på. Jag ger nästan upp. Efter ett tag slår jag rytmiskt på öronen och skriker BLABLABLABALABALABAAAA jätte högt för att inte höra vad någon säger. Huvudvärk minst sagt. Dumma tomtar. Dumma Emma. Dumma TPL. Dumma schizofreni. Åh, nu ska jag sova för att få tyst på dom här två..!

Jag har accepterat, nu passar jag bollen

Allting är inte som vanligt, men ändå är alla tusen gånger gladare när man läser deras bloggar. Jag kan se helg planerna på facebook, jag kan se hur oberoende man kunde vara av någon man trodde var viktig. Jag känner ett stig av ensamhet när planerna planeras utan mig. Och att allt är som vanligt, fast utan mig. Men när jag tänker efter valde jag det här. Jag sa inget eller en liten del, den delen jag kunde hantera. Men svaret blev allt eller inget- jag valde inget. Men när jag tänker på hur glad jag är också så måste jag erkänna mig själv lyckligare- jag också. Tänk vad fel det här låter, men jag vill faktiskt komma någonstans. Tiden förändrar, människorna, årstiderna och miljön. Vi har förändrats. Ni sköts iväg och jag stod kvar. Inte ledsen över det, men det där stinget av ensamhet kom när jag påmindes om allt. Men jag är nöjd med mitt liv. Det blir bäst så. Dit jag ville komma var att jag har accepterat att vi ändrats och att vi inte är dom samma längre. Bollen går över till dig, till er, till dom. Är det lika accepterat där?

Det är svårt att utvecklas när omgivningen står still

Det är svårt att utvecklas när omgivningen står still. Det är svårt att svälja frustrationen att hur redo man än är går det inte. Det är svårt det här med ridsport. Det är svårt att förklara. Förklara att min egna vilja faktiskt också vill gå över till storhäst på heltid nu. Jag har nått min topp på ponnysarna, det kommer inte komma längre. Är det inte dags då? Att byta? För att komma längre? Och är det fel att vilja utvecklas när man harvat runt tillräckligt? När en höjd sitter som en yxa i ryggen och det känns varken högt, svårt eller som ett problem är det enligt mig dags att testa något nytt. Den andra höjden finns kvar, den kan vinnas många gånger om i alla fall. Men jag är redo för nästa steg nu, på många nivåer. Jag får myror i huvudet när det helt plötsligt är fel att vilja mer. Jag kommer ihåg tiden då jag kändes spjutet i ryggen och stressen i maggropen att nu måste jag bli bättre, nu är jag för långsam. Och helt plötsligt blev man för snabb, eller jag vet inte?

Fuck off!

Fuck off bara. Kan alla bara fuck off? Lämna mig i fred. Låt mig ta skolan med en klacksprak och låt mig få skita i att få mvg i alla ämnen och jobba 200 %. Varför inte bara låta mig vara ifred om det ändå bara ska klagas. Man ska offra allt, men man får inte ge upp något. Men hur ska det gå ihop logiskt? Jag har alltid resnonerat att jag inte vill bli förälder. Men det kanske vore rätt nice. Att ha en liten människa som var helt styrd av mig och när den gjorde något som opassade mig kunde jag skälla ut den. Egentligen måste den inte ha gjort något fel, man har ändå en osynlig skriven rätt att skälla i alla fall. Jag blir så trött. Så trött på allt tjat. Så trött på mig själv. Så trött på alla idioter. Så trött på all jävla press. Låt mig rida och lämna mig ifred. Fuck off bara, fuck off!!

Men det här är ju mitt liv?

Det känns så meningslöst. Jag vill bara skrika. Stel, stum, okänsla, svag, så jävla värdelös. Det här är hur man kan beskriva min stil på vad jag håller på med dagarna i ända. Jag rider så här. Jag vill bara skrika. Jag tränar och tränar, men resultatet kommer aldrig. Dom säger att man kan bara man vill. Men viljan kan bara besegra talangen till en viss gräns. Nu ger jag nästan upp. Jag blir bara så less, och ledsen. Jag orkar inte gråta mer över den här skiten. Faan, jag bara vill inte. Men det här är ju mitt liv?

Lycka är färskvara

Det gäller att aldrig vara lycklig. Eller aldrig tänka att man är lycklig. Problemen man kände att dom kommer lösa sig kommer upp och slår till en hårt i magen. Så fort man vågar tänka tanken på det lyckliga slutet försvinner marken och det lyckliga slutet är och förblir en dröm. Jag blir galen. Förvirrad. Dum i huvudet, mer än jag redan är. Lycka är färskvara, så färsk att den inte ens hinner existera innan den nått sitt bäst före datum. Jag blir tokig. Jag vill bara vara lycklig, och jag vill bara kunna göra mig själv lycklig. Men jag är så värdelös att jag klarar inte ens av det. Fan fan fan

Jag ligger i gräset och är älskad

För ett tag sen sprattlade jag på botten. Jag lyckades resa på mig. Då, på toppen och på den ljusa vägen uppåt verkade det omöjligt att ta sig tillbaka till leran och skiten. Men sen har ju livet sin uppgift, att överaska och låta det otänkbara hända. Och mitt liv tar sin uppgift på fullaste allvar. Tillbaka på noll var inte så svårt som det verkade när man stod i sitt eget rampljus. Men nu simmar jag runt i smutsen igen. Påminner mig själv endast om hur värdelös jag är. Gråter för minsta tilltal. Lyssnar på inget förutom det dåliga. VARFÖR? Jävla emma. Jävla pucko. Men det finns folk som vill väl. Som säger allt som är bra, som pratar med lugn, trygg, älskande röst. Det är så lätt att glömma dom, eller bara anta att dom också anser att min värdelöshet är oundviklig. Jag är faktiskt älskad och faktiskt ganska bra om jag bara vill. Jag måste förstå att även om jag ligger långt ner, ligger jag inte där ensam. Jag är faktiskt älskad, även när jag ligger i leran. Och jag ligger aldrig där ensam. Därför kan jag aldrig påstå att jag ligger i leran, för där ligger alla ensamma. Jag ligger i gräset, och är älskad. Faktiskt. Bara jag själv vill inse det.
Klanta inte till det nu emma, gör det bara inte. För din skull och för alla andras skull.