Undrar hur många gånger

Undrar hur många gånger jag tryckt Ctrl+A och sen delete? Allt jag skriver blir misär.
Undrar hur många gånger jag tänkt samma tanke om allt? Att; Allt jag gör blir misär.
Undrar hur många gånger jag gått fram och tillbaka för att hämta och lämna min gröna tjocktröja? Varje gång sagt samma sak när jag gått över golvet; Ordningen här är en misär.
Undrar hur många gånger jag tittat på min halvfärdiga stickning av en halsduk? Så är det alltid, alla mina projekt blir en halvfärdig misär.
Undrar hur många gånger jag lyssnat på "En svår och jobbig grej - Lars Winnerbäck"?
Hans ord påminner mig om att mitt känsloliv är en misär.
Undrar hur många gånger jag velat döda spotify? Iden om reklam är en misär.
Undrar hur många gånger jag tänkt rabbla saker- Allt e ju misär?

Värmen ifrån en famn

Idag insåg jag något. Det var en liten gnista som tände tanken, det var på spanskan när vi kollade på film. Det var en man som sa "fågelungarna flyr boets värme". Ingen konstig mening men jag fastnade på ett ord. Värme. Där jag satt ihopkurad med en inre känsla av misär kände jag verkligen min kärlek till värme. Det kan vara en duschs stekheta strålar, eller värmen i jackfickan när fingrarna är nära på att gå av, eller värmen från brasans knäppande flammor. Det kan till och med vara så enkelt som en kram. Förut hatade jag värmen och älskade kylan. Jag kunde aldrig somna i värme och kunde utan problem gå i t-tröja inomhus även på vintern. Men sedan glädjen och lyckan rann av mig har värmen blivit min vän. Men den bästa värmen är fingertopparna på personen vi älskar. För första gången vill jag nära. Jag vill ta del av den värmen. Famnen är öppen, jag måste bara hitta dit och framför allt lyckas stänga den efter mig.Vart du än befinner dig, har du en famn för mig? Du har fått vänta på mig, jag vet, men jag tror att jag är redo. Jag vill ha din famn, men jag måste veta om den kommer vara min när jag hittar dit?

Vännerna finns på botten av oss själva

I dom svåraste tiderna, när världar rasar och tårar forsar, då får vi kvitto på våra äkta kompisar. Dom som bryr sig då, bryr sig alltid. Hos dom finns man i hjärtat och hos dom finns det som behövs för att det ska kunna kallas vänskap. Det är inte alla dagar det visas, men då vet man att det finns där. För när leendet är påklistrat och stegen lätta- då klarar sig dom flesta själva! Men när det är piss, då tar det emot att säga "ensam är starkast". Jag vet. Jag ligger på botten och ändå fortsätter jag falla ner i en grop. Men jag vet, att jag har faktiskt människor runt omkring mig som bryr sig. Och dom vill hjälpa mig. För första gången på länge visade jag mig svag och tog en hjälpande hand. Det var det bästa jag gjort på länge. Jag hittade vännerna på botten av mig själv.

Vem är jag?

kommer du ihåg tiden? det är din keps på bilden. vi var glada och vi var ett "vi". Lät jag allt rinna ut i sanden? Är det från början mitt fel att du sprang iväg? Jag kan inte sluta älta. Jag saknar dig så.

Idag ställde jag mig frågan; Vem är jag? När jag såg världen rasa ihop, falla framför mina ögon. När allting bara blev ett damm moln- då ställde jag mig den frågan. Jag kom egentligen inte fram till så mycket. Jag är en tjej på 15 somrar och född i Stockholm. För det mest krigar jag mot klockan för att hinna med 4 hästar och ett pissigt högstadie. Jag har en fot inne i tävlings eliten inom svensk hästhoppning och kämpar genom med och motgång. Den andra foten har jag i en värld där nätterna lever och rocken och tekopparna härskar. Mina vänner är oslagbara. Jag är en sån tjej som försöker leva på special K för att vara nyttig men i slutändan tar jag lika mycket sylt som fil. Mer för att stilla mitt specialutformade sockerbehov än att göra det godare. Jag är en sån tjej som gillar röran, så länge jag hittar saker i röran. Jag är en sån tjej som vill visa sig stark, som inte vill påverkas. Idag började jag dagen med en munter inställning, jag lovar, jag var stark och jag var glad. Men varje kväll när jag hamnar här vid mitt tangentbord ligger jag i leran igen, då är jag nere på noll. Trots att varje dag startar med en bra nyhet så slutar den lika olyckligt. Jag är en sån tjej som tror att vissa människor inte är skapta för att överleva. Att det är världens plikt att bryta ner dom tills dom inte orkar, bara för att ge mer självförtroende till dom överlevande. Jag är en sån tjej som inte är skapt för att överleva.

Fjortis-Emma skriver hatblogg

Jag ska hålla mig borta från fula ord, jag ska försöka att inte skriva könsord med stora bokstäver och försöka att inte skriva så många svordomar så att hela inlägget i slutändan är massa tecken.
Idag bröt jag ihop. Som en barnunge grinade jag i ridhuset framför min älskade tränare som lyssnade och i alla fall försökte förstå. Jag grinade av ilska och ledsamhet. Jag är så trött på att folk ska slå undan benen på mig hela tiden. Jag hinner inte ens resa på mig innan dom är där och slår och försöker få ner mig på noll igen. Gränsen, droppen, det var fan att bli kallad fjortis. Säg vad ni vill, men jag är faktiskt inte fjortis. Och ännu mindre påverkar jag andra att bli det. Jag börjar bli less på folk som tror att dom äger andra, ska äga andra, ska ta människor, förändra andra människor och förstöra vänskaper vars eld brann starkare än alla andras. Jag är så trött på vissa människors översittande stropp sätt att se på sig själva. Allt är så bra, dom är så coola, har alla coola "kompisar" och fan och hans moster. Men när det väl kommer till kritan kan dom inte ens erkänna att dom kallat någon fjortis? Jag menar, hallå? Vart är staken i folk? Det är inget fel med att hata, vi är inte skapta för att älska alla. Men jisses, stå för vad ni säger åtminstone!
Min älskade tränare sa även en jävligt bra grej till mig; "kompisar är ju dom man inte ska behöva anstränga sig för att behålla. Springer han bort har du fått svar på hur bra kompis han var egentligen..". Så jag tror att jag säger hejdå till min bästa kompis för ett tag. Det är upp till honom, jag finns här. Det var som sagt han som sprang bort.

Allt jag hade att skriva om var en mygga

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vill blogga, skriva, uttrycka mig. Men ide- och ämnes korgen är så tom så jag blir mörkrädd. Det enda jag vet är att jag ville avsluta mitt inlägg med; "Idag smällde jag en mygga på mitt rum, våren är nära nu". Tyvärr blev ju även den lilla iden förstörd eftersom jag inte alls skrev det som sista mening utan skrev det nu istället. Så vad finns det att skriva om? Inget. Jag är lycklig. Eller gladare i alla fall. Jag styr stegen i nya vindar, tar ingen skit och håller hårt om det jag älskar.
För att skriva en annan sista mening istället så skriver jag en nu.
Jag flög idag, högt över marken från ponnyns rygg och landade med ett magplask mitt i ridhussanden, en klockren 10 poängare.

Ord skrivna i en säng utan ben

Jag lägger alla konstiga känslor på hyllan. Alla känslor jag låter vara kvar här hos mig i min säng utan ben är lycka, och ett sting av en tillbaka krypande styrka. "Jag kände också att vi var ett VI". Tänk vad ord kan göra? En mening på msn kan väcka så mycket. John Mayer sjunger ut att min kropp är ett wonderland i mina högtalare och jag ska nu somna med fina tankar i mitt huvud. Jag ska bilda en oas av fina ord och vackra tankar i hörnet där jag har min säng utan ben. I ett virr varv av kuddar och stora täcken av dun ska jag vandra bortåt i tanken, hand i hand med kärleken och lyckan. Jag behövde inte hitta styrkan- jag behövde bara prata med min styrka och säga att jag behövde honom och att jag bryr mig om honom. Nu är jag fylld av hopp. Styrkan och jag är på väg uppåt. Hoppas jag. Men lyckan säger åt mig att inte oroa mig för bekymmer.
Your body is a wonderland

Den som hellre dör stående än lever ett liv på knä

Ikväll kommer dom jag älskar. Ikväll får jag sällskap. Ikväll ska jag prata. Ikväll ska vi prata. Ikväll tänker jag försöka hitta styrkan igen, jag ska försöka hitta en lösning. Inget blir bättre av att jag trevar runt barfota på skärvor av glas. Det är dags att rycka upp sig. Sluta leva otröstligt. Vi måste stå starka. Det var ju jag som alltid sa till mig själv: Emma hellre dör du stående än lever på knä. Vart tog det vägen? Vart tog jag vägen? Något förändrades och allting blev kaos. Det kändes som att automat vapen haglade skott i mina öron och världen rasade. Men ska jag förändras för det? Ingenting blir bättre av förändringar. Det har jag lärt mig nu. Och för att göra kärleken till det den var måste jag alltid stanna och vara den jag är. Och jag är den som hellre dör stående än lever ett liv på knä.

Jag sugs in i en bubbla

Mitt grep hårdnar, men du blir allt halare. För varje nytt grepp jag tar flyter du iväg. Vår båt som vi seglat tillsammans, vi som var så nära land. Hur kunde du slänga mig överbord och hissa segel i motsatt riktning? Varje gång vill jag bara springa, men hjärtat naglar fast stegen. Ilskan över att inte kunna kontrollera, inte kunna bestämma och styra mig själv. Den ilskan går ut, den blommar ut över världen, gör mig till en bitter människa. Jag vill lägga mig ner, gråta, sparka, vraka, dö. Jag vill göra allting lyckligt och bra. Jag vill dra tillbaka tiden, dra tillbaka dig, dra tillbaka allting. Men det enda som dras tillbaka är jag själv. Jag sugs in i en bubbla. Jag vill in i din bubbla. Istället blir jag fast i min kalla ensamhet och som straff klär jag min bubbla med tidningspapper runt om. Jag vill inte se dig, när jag vet att jag inte får ta del. Får ta del av ditt leende, dina ögon, ditt skratt och din närhet. Mitt grepp om dig glider. Är det dags att inse? Bara låta dig flyta iväg? Är det här vi skiljs åt? Fan, jag vill typ gråta.

Aldrig förens nu

Många beskriver mig som glad, social, energisk etc. Vad jag har hört i alla fall. Jag har kommit på att så är inte fallet. Jag är inte alls rolig, glad och social med kompisar som svärmar runt mig som flugor runt ett bananskal. Tvärt om faktiskt. Jag har insett fakta, jag är en mörk, lätt irriterad och tillbakadragen person. Mina kompisar kan jag räkna på min högra hand och dom skulle fortfarande få plats även om någon brutal person högg av 2 fingrar. Jag menar, skulle jag bara lukta ett sting av svett och odla finnar skulle jag vara vad en tonåring definierar som mobboffer. Först tyckte jag synd om mig själv. Men jag har kommit på, efter allt för många sömnlösa nätter, att det är mitt eget fel. Jag kräver mycket och ger lite. Jag är sur och tillbakadragen och tar aldrig det extra steget. Vem ger inte upp om att försöka få kontakt med en betong vägg som mig? Men samtidigt om man ser det från mitt håll- vem orkar ta steget och vem orkar hålla humöret uppe när kalla stela leendet är mötet man får varje gång och aldrig känner gemenskapen någonstans? Att aldrig bli riktigt accepterad och respekterad? Varje ord är i grund och botten menad som en negativ kommentar och varje "hej" är en dörr åt ett gott skratt senare för att jag kunde vara så dum och svara och tro att det var seriöst. Aldrig har jag känt mig så här ensam. Aldrig har jag känt mig så här kraftlös. Aldrig har jag känt mig så här osäker. Aldrig har jag känt mig som ett offer. Förens nu.

Jag vill ha min kaka hel!

Jag vill inte ha det själv, men jag kan inte låta någon annan ta del av det heller. Är det bara jag som känner så ibland? Att det finns ingen dragningskraft att ha det, men svartsjukan kommer springande med stora steg så fort någon annan försöker få en del av det. Troligtvis är det inte bara jag som känner så ibland. Tacka nej till handen när den sträcks ut, men så fort den är på väg tillbaka kommer känslan av att något som är mitt är på väg bort från mig. Att någon annan kommer kunna ta del av det. Jag vill ha hela handen, annars kan det vara. Jag är inte intresserad av att dela det som är mitt och bara sluta med ett lill- och ett ringfinger. Det är så konstigt det där. Speciellt när det i mitt fall handlar om mer än bara en hand och ett lillfinger. Det är med ett lillfinger och ett leende och massor av andra fina saker. Kan inte allt bara vara som det brukade vara? I det kunde jag i alla fall infinna mig att leva. Som det är nu går det inte. Jag klarar inte att förlora men jag kan inte leva med att ha det delat.
Man vill ha sin bit av kakan och man vill äta den med. Nu vill jag ha tillbaka min kaka och jag vill ha den hel!

Jag är mitt eget virusprogram

Känslor är konstiga grejer. Det är som kemiska ämnen. Dom har olika egenskaper och reagerar olika med andra känslor. Jag tror att jag hittat ett nytt grund ämne. Man tror sig veta alla sina grundämnen och även dom flesta kemiska föreningar. Men ibland händer dessa fenomen, ett nytt dyker upp, en ny okänd känsla föds. Jag vet knappt om jag vågar röra mig, vad som helst kan skapa en reaktion jag inte vill ha. Det är spännande men skrämmande med känslor. Det är sällan dom går att förklara så bra att dom kan delas med våra medmänniskor. Dom är för det mesta saker vi får ta tag i själva. Det är svårt, att handla och leva för sitt eget bästa. Fatta dom rätta besluten, tänka bakåt och tänka framåt. Vägleda sig själv utan att egoismen ska ta över, vem kan göra det helt rätt egentligen? Livet är svårt och känslor gör skiten värre. Fan, kan det inte finnas känslokemister? Som kan berätta om min känslas reaktioner och funktioner. Jag är lämnad, problemet bor i mig och ligger i mina trötta händer. Vem vill vara känslokall men vem vill dö av överreaktioner? Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor och alla trådar och virrvarv av skrot och knas som spinner runt i mig. Jag skulle vilja ha som ett antivirus program i min kropp, som rensa och sa till mig vad allt var för något. Men nu är det jag som är mitt eget virusprogram, jag måste forska den här känslan själv för att kunna berätta vad det är för något.
Gud vad jobbigt

En lycklig rövslickare

Uppskattning. Visa att man bryr sig. Att inget är för givet, allt är en gåva. Det är svårt. Att hitta balansen. Skippa likgiltigheten men samtidigt inte slicka någons håriga röv? Vissa människor och vissa varelser är man bara så glad över att dom finns. Jag har en varelse och en människa. Självklart älskar jag alla mina nära o kära och är så jävla glad att dom finns och stöttar så det finns inte ord nog. Men det finns vissa som ger och skänker den där extra glädjen. Min fråga blir alltså, hur tackar man någon nog för att den gör en lycklig? Det borde ju rent logiskt att inte tacka någon nog för det? Man borde bara sitta på en stol och säga tacktacktacktacktacktack och tack igen. Men ändå skulle det inte riktigt räcka. Jag uppskattar nog mest i tysthet- dumma mig. Men vem vill vara en rövslickare? Men kanske hellre det än att förlora någon som gör en lycklig? Kanske bättre att vara en lycklig rövslickare än en olycklig likgiltig jävel, antar jag.
Nu ska man möta världen- men tungan i spetsen!

Uppdatering på hög nivå

Jag är hemma nu. Jag har lämnat den lena sanden och det kiss varma ljusblå vattnet bakom mig. Att vakna upp i svettiga sängkläder i en stel säng och sedan med sömndruckna ögon släpa sig ner till en stor frukost bufe och efter det dra sig vidare ner mot stranden och dom allt för många plus graderna som solen bjöd på är nu ett minne blott. Allt jag har kvar som minne från resan än några t-shirtar, en hyffsat lyckad solbränna och några kilo extra celuliter. Men vad offrar man inte för 2 veckors njutning? Jag kände mig utvilad och redo när jag skuttade ombord på planet hem. Ett dygn hemma var allt som behövdes för att längta tillbaka till friheten och "jagharmassoravtidsåjagharingamåsten!". På måndag jag ska tillbaka till skolan, det är ett av mina måsten som jag helst av allt skulle vilja spola ner och aldrig ens fundera på att ångra att jag gjort mig av med. Att ens göra ett försök att få ner min 2 storlekar större rumpa i ett par tajts skulle både bryta mot min bestämda klädkodex som jag noga följer samt att synen av den mastodont röven i ett tajt plagg skulle göra total flopp av uttrycket "va fräsch du ser ut efter lite semester!". Jag ska hitta dom största jeans jag har och gömma mig i tills jag återgått till normalt tillstånd. Jag måste även upplysa alla om att det finns verkligen inget som är så underskattat som den underbara känslan av att sova i sin egen säng. Som jag har längtat och som jag njöt när jag kröp ner under dom randiga duntäckena efter 1 timmes "minbrorvaldeattställabilenpåenannanparkeringänavtalatochvägrardessutomattsvaraitelefonen" jakt på arlanda.
Ja jävlar, nej men vad sägs som att utnyttja min nya leksak- VODDLER!