Jag ska hålla mig borta från fula ord, jag ska försöka att inte skriva könsord med stora bokstäver och försöka att inte skriva så många svordomar så att hela inlägget i slutändan är massa tecken.
Idag bröt jag ihop. Som en barnunge grinade jag i ridhuset framför min älskade tränare som lyssnade och i alla fall försökte förstå. Jag grinade av ilska och ledsamhet. Jag är så trött på att folk ska slå undan benen på mig hela tiden. Jag hinner inte ens resa på mig innan dom är där och slår och försöker få ner mig på noll igen. Gränsen, droppen, det var fan att bli kallad fjortis. Säg vad ni vill, men jag är faktiskt inte fjortis. Och ännu mindre påverkar jag andra att bli det. Jag börjar bli less på folk som tror att dom äger andra, ska äga andra, ska ta människor, förändra andra människor och förstöra vänskaper vars eld brann starkare än alla andras. Jag är så trött på vissa människors översittande stropp sätt att se på sig själva. Allt är så bra, dom är så coola, har alla coola "kompisar" och fan och hans moster. Men när det väl kommer till kritan kan dom inte ens erkänna att dom kallat någon fjortis? Jag menar, hallå? Vart är staken i folk? Det är inget fel med att hata, vi är inte skapta för att älska alla. Men jisses, stå för vad ni säger åtminstone!
Min älskade tränare sa även en jävligt bra grej till mig; "kompisar är ju dom man inte ska behöva anstränga sig för att behålla. Springer han bort har du fått svar på hur bra kompis han var egentligen..". Så jag tror att jag säger hejdå till min bästa kompis för ett tag. Det är upp till honom, jag finns här. Det var som sagt han som sprang bort.
Fan va bra skriver Emma!
SvaraRadera