"Du är bäst"

Skolan funkar. Jag har folk att skratta med. Jag har ätit mat med mitt matkort för första gången och dessutom blivit bestulen på mn tallrik. Killen gav mig ju i alla fall en inofficiell lektion i hur man gör när man glömt matkortet. Hemma kände jag samma hopplöshet igen. Som alltid när den röda bilen kommer och jag vill nå ett bra resultat för en gångs skull med lika lite framgång varje gång. Jag fick en sten av P på posten idag. Det stod graverat "Du är Bäst" på den. Den var alldeles len och jag håller den i handen nu. Puss

Kanon!

En helg i småland är avklarad. Jag har uppnått mycket och haft roligt och lyckats och haft ett leende på läpparna nästan konstant! Jag har klarat av ett derby, på 2 olika ponnyer, och fått pris. Jag har överlevt min första 120 på världens bästa häst, och dessutom nästan nollat en! Jag har klarat av att bo i princip på min mamma i världens minsta bodel i bussen och fakiskt tyckt om det. Men jag har framför allt lyckats vara en glad chej. Det betyder mest. Ännu gladare var ju svårt att bli men när jag kom hem och snodde in mig och stora vit i galon kläder för en skritt tur- som slutade med en galoppvända och flera flygresor med Charli Airline högt uppe i luften tack vare, måste jag säga, hans överskotts energi blev jag om möjligt ännu gladare. Han är så taggad nu. Jag också! Jag vill att han ska bli frille. Så vi kan komma igång någon gång nu... Just nu ser jag ljust på livet. Jag har till och med fått en rosett i landets färger, ett täcke och blommor! Nu ska jag sova och ladda om för att tidigt imorrnbitti spänna säkerhetsbältet och våga mig ut på en ny flygresa runt byggden. Sen väntar JENSEN education på mig och mina snart nya kunskaper! Kanon!

Samma mörker och mardröm i min grotta

Samma volt i ridhuset. Samma långsida alltid. Samma runda i skogen. Samma musik på telefonen samtidigt. Samma skrubbande av brännsår. Samma insmetande med salva. Samma försök 100 gånger att pricka hindret. Samma försök att göra det bättre. Samma misstag varje dag. Samma böja höger och samma böja vänster. Samma mardröm varje natt. Samma mardröm varje dag. Samma mardröm som jag lever i. Samma insikt om hopplösheten. Samma försök att vara glad trots. Samma argument. Jag skulle bara vilja ha en framgång att bryta det här samma med. Jag skulle bara vilja ha ett litet ljus i den här grottan, en enda liten tändsticka. För med tändstickan kan man göra en eld och en eld kan man kämpa för att hålla vid liv. Men det är samma mörker och samma mardröm alltid nu mera. Samma runda i skogen. Samma trasig. Jag vill göra helt och eld av samma. Men hur? Alltid detta samma...

Fy fan vad du har tagit hand om mig älskade

Ingeting fungerar ju. Varje gång testas något nytt och varje gång stryker samma mörker av hopplöshet och besvikelse in över mitt liv varje gång jag inser hur lite framgång som görs. Han har vart min ängel på jorden och mitt ljus i vardagen under hela tiden vi vart tillsammans. Hans stora snälla nyfikan ögon har alltid tröstat mig och hans stora famn har alltid varit öppen och värmt. Inget av det kommer att förändras. Det enda som kommer att förändras är att vi kommer inte få slåss mot världen som vi vill. Vi kommer aldrig vara så koncentrerade så att vi nästan biter av oss tungan tillsammans igen. Vi kommer aldrig uppnå dom målen vi tillsammans hade satt. Men varje dag kommer vi njuta av varandra. Vi får överlåta resten till den yngre friska ligan. Men han kommer alltid att vara min etta och min stjärna och min jävla hjälte. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen jag red dig. Fy fan vad du har tagit hand om mig älskade.

Stå stadigt

Det är inte alltid lätt när det är svårt. När man är ledsen och ingenting funkar önskar man bara att man hade en platå att stå på. Något som var stadigt, tryggt och som fungerar. Men sen när man väl kommit fram till vad det är som är så där tryggt och underbar och när man funnit platån att stå på, då kommer en ännu värre magkänsla än innan. Tänk om jag ramlar ner här ifrån? Tänk om jag misslyckas med något som börjar falla igen och det trygga, varma och det där bra som fanns försvinner och då sitter man med den gamla hemska känslan igen. I den här oron för att förlora det underbara igen när man just fått det, så säger man gärna dumma saker och tänker dumma tankar. Sen gör dom i sin tu att det går åt helvete. Det är en spiral. Har man väl tappat fotfästet en gång är det så jävla förbannat svårt att sluta trilla.

Min älskade häst var felfri idag igen. Han är ljus för mig. Han räddar mig.

Livet fortsätter att vara hopplöst

Jag överlevde en natt bland träden trots alla om och inga män i mitt tält. Med ont i ryggen och lika ensam som vanligt och som jag inte vill vara åkte jag hem. Jag förstår inte hur jag lyckas så bra med att aldrig passa in någonstans? Jag ville börja om från början och lägga den ensamma halvmobbade utstängda hästnörden kvar i Tunbos korridorer och bli någon jag faktiskt är på riktigt. När jag väl kom hem och lämnade eländet bakom mig återfann jag en häst utan skinn i karlederna och kvar var en gul/rosa gegga. Hans nya joggingskor han skulle ha tills vidare var för små och jag känner inte något som helst hopp. Värdelöst. Världens finaste brun som verkar vara den enda som är på min sida i kampen mot allt fick agera barnvakt och skritta runt med lyckligt skrattande kusinbarn till mig på ryggen. Imorgon ska vi tävla hade vi tänkt. Vi ska ladda upp med en mitt-i-mellan-höjderna som lite tränings för att debutera höjdrekordet hitills på tävlingsbanorna nästa helg. Inget gör som jag vill och allt gör som jag inte vill. Kul?

JENSEN känns som bra skit

Första skoldagen är avklarad och överlevd. SPS10 är samlad i sal 33. Imorgon väntar en natt under ett vindskydd i skogen för en drös 16 åringar där dom flesta är totalt okända för varandra. Jag borde börja packa inför det. Kanske duscha först. Jag träffade en väldigt gammal vänskap idag. Både vänskapen och även vännen min börjar bli gamla nu. Det var skönt att tala om det som hände och var med förakt. Det var skönt att fästa blicken på framtiden tillsammans och sammansvetsa fingrar och hjärtan igen. Hon är för jävla bra den ragatan. JENSEN känns som bra skit, det mesta känns som bra skit. Stor vit har nya sockerplast nu och även hans framtid ljusnar var minut. En sån där som jag älskar hade rätt om allt igen och fixade världens sår som vanligt. Jag har tur jag. Jag har all kompensation som behövs för att täppa igen dom hål som finns i min något efterblivna hjärna. Med risk för att vara tjatig vill jag säga att JENSEN känns som bra skit.

Screw it

Dom senaste dagarna skulle lätt ha varit värda att skriva om. Så mycket som hänt, så mycket känslor som bubblat i min lilla kropp. Min stora vita ängel har varit punka igen. Men nu sover han med sockerplast i 3 dagar framöver. Om detta lyckas är jag typ super glad. Jag har döpt min katt efter min veterinär. Jag har gråtit massor och plockat bär och frukter som terapi. Jag ska nog fortsätta med det. Jag har min sista sommarlovs dag idag. Sorgligt men sant men skönt. Tänk att få ett perspektiv av cvilisation igen. Grymt. Jag orkar inte svamla. Mitt huvudet är föt fullt och för tomt på tankar. Screw it.

Fler borde faktiskt läsa den

Nyduschad som jag är för att gå och lyssna till Winnerbäcks vackra röst vid Strömsholms slott så skummade jag igenom raderna på min blogg. Det är egentligen ganska synd att inte fler läser den. Alltså jag vill inte inte vara kaig och självkär på något sätt, men den är ganska mysig min blogg. Inget inlägg är särskilt likt något annat och det känns personligt, det känns som mig. Kanske just därför är det ingen som orkar läsa kanske? Vem orkar lyssna på mina innersta snurriga tankar och vem orkar lägga ner tid på att veta vad jag gör om dagarna? Men det är egentligen synd att inte fler läser den. Även om det är grekiska som skrivs här 6 dagar av 7, så är den faktiskt ganska bra. Man lär hantera den och man lär sig gilla och läsa den. Det är egentligen synd om min mysiga blogg att den ska ha mig som ägare. Tänk om den hade varit känd annars. Det är inte lätt. Men fler borde faktiskt läsa den, för den är värd det.

Nirvana nästa?

Jag kom hem och i samma veva slutade allt fungera som vanligt. Jag skulle starta datorn för att lyssna på lite musik samtidigt som jag skulle göra ett försök i att fixa till röran som befinner sig i mitt rum. Det slutade med att inget av något blev gjort. När jag startade datorn märker jag att en blå knapp har hakat upp sig och det blir siffror och inte vackra bokstäver när jag skriver om jag inte mosar ner den blåa knappen. Hysterisk som jag blir(/är?) dampar jag först ur totalt när problemet är olösligt och oförklarligt. Någonstans i hysterin lossnar den blåa knappen och efter många försök med tejp, super klister och våld sitter jag här med knappen fastklistrad på plutten som förstör allt och förbannat trycker ner den för att kunna skriva. Under en så kort tidsperiod så att jag inte ens kommer ihåg den funderade jag på hur jag skulle hinna med mina egna 4 djur och mitt femte gråa fosterbarn och skolan samtidigt. Det "stora" problemet löstes med hjälp av sjukdomen schzofreni. Ägaren till sjukdomen är även orsaken till min tillfälliga raseri. Jag har en huvudvärk som är helt unik och borde klassas som högt prioriteringsämne för forskarna. Nirvana nästa?

Ett jävla svammel om skimmlar

E vi inte framme snart? E vi inte framme snart? E vi inte framme, framme, framme, framme, e vi inte framme snart? Den gråa Assarsson bilen med det snygga matchade släpet bakom har rullat in i Sverige. Sofia-den-söta sover gott, Arnolds telefon har börjat gå som en ångvissla igen och jag är glad att facebook och SMS tjänsten är tillgänglig igen då jag i slutet av Danmark avslutade min spännande bok. Wooah. I bilen har vi även fått med oss 2 stycken fina gråa pojkar hem. Jag såg min stora kärlek springa runt på sandbanan hemma hos Matilda. Jag stod där i öppningen på det pampiga tegelstallet och såg ut över stallplanen i kullersten. Där i den stunden blev jag förälskad när jag vände blicken mot ridbanan och såg mitt skimmelsto, min silverflicka dansa runt lekande lätt. Jag överväger att ta en walkabout, traska ner till Tyskland för att mitt i natten helt enkelt rakt upp och ner stjäla hästen för att rida hem till Sverige och leva lycklig med min silverflicka i alla mina dagar. Suck, vad är en bal på slottet? Eller så får jag jobba på min fjäskiga sida, tjata lite för att ta skåningen i armen och åka ner och hämta min prinsessa, och då på samma gång köra en sån här drömresa igen- en slapp eftermiddag i en fin liten lånad lägenhet, ett stopp hemma hos Jan Tops och dessutom springa runt i stallen och höra när lilla Matilda rapar stammar som inte är av denna värld. Jag är i trans, det är underbart.

På färd- med Emma-Maria Thalén

Jag är på väg till Tyskland. Sen ska jag åka till Holland. Klockan är en absurd tidpunkt och jag försöker hålla mig vid liv för att hjälpa en lång, för tillfället också väldigt stel, skåning att också hålla sig vaken även han. Sova, sova sova.. Nej- Nej- NEJ! Vi ska kolla på fina hästar och besöka ett av hästvärldens stora namn. Spännande- den som överlever får se. Jag skulle vilja ha med mig en fin liten fyrbent till mig själv också. Men så är det alltid- och det händer aldrig. Nu ska jag bara koncentrera mig på att vara vaken, skita i att liten brun inte vill vara såld och skita i att stora vit inte vill vara frisk. Bajs, vill ha en ny egen idiot att mysa med. Jag skulle kunna svamla här hur länge som helst. Göra en programpunkt som vackraste sexigaste Jonathan Unge. "På färd med Emma och Jonathan Unge"?. Vi ska bara gifta oss först!
Blogga var bra, jag har aldrig blinkat längre än sådär jätte kort under hela inlägget- grymt? En bulle nu. Over and Out

En illusion av ett hopp

I natt funderade jag på att hoppa. På två olika sorters hopp. Att sitta och dingla med benen utanför i mitt fönster, för att sedan släppa taget och bara hoppa, falla genom luften för att landa som en mess av knäckta ben och trasiga saker i en hög på marken. Sen tänkte jag på den underbara känslan när hästen med all sin kraft tar av från marken och flyger upp i luften för att klara hindret och rida mot ett pris. Det första hoppet provade jag inte. Men det andra hoppet provade jag flera gånger idag och alla gick bra. Jag är nöjd och livet travar på i en oengagerad och avslappnad trav bara. Det är så grått. Fast egentligen så känner jag att det är så jävla svart eller så jävla vitt. Det där gråa är nog en illusion som jag vill få uppleva. Samma sak med hoppet nummer 1.

En del av TV spelet

Det är så svårt att bara vara nöjd. Trots att hästarna springer snällt och det har gått en hel dag utan varken tårar eller slagsmål är det fortfarande så svårt att vara nöjd. En söt tjej som jag tycker väldigt mycket om gav mig ett förslag om att ge hästarna dissen och mysa med henne i huvudstaden. Jag vet ingenting. Det är inte lätt att hålla ett löfte som alla andra envisas med att vilja få mig att bryta. Det är svårt att göra andra nöjda, men framför allt mig själv nöjd. Det går liksom inte. Jag kan liksom inte göra mig själv nöjd. Kräftskiva med några glada nissar var nog bra. Imorrn blir det tävling UTAN knoppar hur nu detta ska gå. Livet förändras var det en smart tjej som sa, jag kanske inte alls förstör det- det kanske bara är så här det blir. En del av TV spelet.

Jag behöver det, jag behöver kontakt

Jag satt på en sten och lyssnade till Melissa Horns vackra poetiska ord som hon sjöng ut från en scen bara några 10-tal meter ifrån mig. Mitt i allt det vackra och det sorgligt fina ville jag ha kontakt. Kontakt med någon, med något. Hon är faktiskt den enda som ärligt frågar hur jag mår. Hon är även den enda jag vågar svara ärligt till. Ingen annan bryr sig på riktigt, precis som hon sa hade hon velat att fler brydde sig. Hon är en sån som gottgör och gör så att andra får det bättre än hon själv upplevde det. Det finns dom som gör tvärt om och ger samma straff till alla andra. Jag vill ha kontakt med henne. Närmare, djupare. Om henne. Just nu finns det ju bara en som förstår. Alla andra låtsas som ingenting och skickar smileysar i smsen som vilken solig sommardag som helst. Det ger mig ingen kontakt. Jag är förvirrad och jag behöver någon sorts kontakt för att inte ramla och kolapsa totalt. Jag behöver det.

Torka

Torka. Vem är glad i torka? Vem är glad när allting är torrt och för varmt och för jobbigt. Det finns olika sorters torka. Männsklig torka finns också. När då människor har det grönt och underbart helt plötsligt förvandlas till något gult, torrt och negativt. Inget av det gröna, fuktiga och levande finns kvar. Jag vet inte hur man tar sig ur något sånt. Jag vet inte hur man vattnar en blomma som tackar nej till vatten. Jag vet inte hur man förvandlar något gult och torrt till något grönt och fint som det var förut, när vattnet man ger bara andunstas. Det är som när man häller olja i vatten. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Blomman kommer inte komma till mig och be om vatten. Ingenting funkar. Jag kan inte ge vatten och den kommer inte be om vatten. Det är upp till mig att göra det grönt igen, men inte ens den som begär det vet hur.

Intressesmurfarna hoppar nu, men vilka e dom?

Jag kollar på A Knights Tale för hundrade kvällen i rad känns det som. Heath Ledger är snyggast i hela världen och jag blir så inspirerad av hans envishet och totala brist på rädsla i sin kamp att få följa sin dröm och ändra sitt öde. Jag vill också? Livet känns med ens ganska hopplöst. Om drygt 2 veckor början skolan. Hästarna funkar inte som jag vill och antagligen är jag en bortskämd snorunge som deppar över det. Men jag har gått ner 3 kg i helgen tack vare dextro-vitamindryck-fil dieten. Stor vit är väldigt vild och mindre halt och stor grå är fortfarande kvar. Jag vet att jag egentligen inte får bli glad över der, utan borde snarare vilja att den ska säljas för hans skull, men jag kan inte låta bli att vilja att den ska stanna. Men så är det. Nu ska jag njuta av min 3 kg lättare kropp och tagga för en ny morgondag som kanske kan funka bättre än dagen idag. Gud vilket värdelöst inlägg, intressesmurfarna hoppar nu liksom.

Idag kläckde mormor bästa kommentaren; "-ja men intressesmurfarna hoppar nu. -vilka är dom?"