Jag överlevde en natt bland träden trots alla om och inga män i mitt tält. Med ont i ryggen och lika ensam som vanligt och som jag inte vill vara åkte jag hem. Jag förstår inte hur jag lyckas så bra med att aldrig passa in någonstans? Jag ville börja om från början och lägga den ensamma halvmobbade utstängda hästnörden kvar i Tunbos korridorer och bli någon jag faktiskt är på riktigt. När jag väl kom hem och lämnade eländet bakom mig återfann jag en häst utan skinn i karlederna och kvar var en gul/rosa gegga. Hans nya joggingskor han skulle ha tills vidare var för små och jag känner inte något som helst hopp. Värdelöst. Världens finaste brun som verkar vara den enda som är på min sida i kampen mot allt fick agera barnvakt och skritta runt med lyckligt skrattande kusinbarn till mig på ryggen. Imorgon ska vi tävla hade vi tänkt. Vi ska ladda upp med en mitt-i-mellan-höjderna som lite tränings för att debutera höjdrekordet hitills på tävlingsbanorna nästa helg. Inget gör som jag vill och allt gör som jag inte vill. Kul?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt