Vi vann

För första gången på väldigt länge är jag ordlös för att beskriva en känsla. Kärleken till den här hästen är obeskrivbar.
Hon vann. Jag vann. VI VANN!

"Där stod vi under duschens varma vattenstrålar. Vi var nakna, glada och så jävla okära. Allt var så konstigt men förbannat kul.."

Även en idol kan misslyckas

Min stora förebild Arnold Assarsson och världens finaste häst Cautious KIL fick känna på en stolpe instoppad i det perfekta hjulet idag. Den perfekta duetten föll som en pannkaka och det blev 13 fel i första kvalet på unghäst VM och finalen försvann i besvikelsens dimma. Jag tycker så synd om dom, fan dom är utan tvekan bäst där nere och bara för att det råkar vara fel just IDAG så var den fantastiska resan över. Men jag, optimist javisst som jag är, försöker göra det här till en positiv lärdom för mig. Jag kom fram till en slutsats; Även dom bästa failar. Det finns inget som säger att någon är tvärsäker, klockren och självklar i den här sporten. Ena dagen är man så redo att man bara står och hoppar och nästa dag ser man inget annat än strypsnaran locka. Det här ger mig ännu mer styrka i mina spagettiben inför helgen. Jag vet att det är inget fel med att misslyckas, alla kan göra det. Så Arnold, det var dumt att göra det på VM kanske men jag är så egoistiskt så jag säger TACK, nu gav du mig den största supporten du nånsin gett inför den här helgen. Du är min allra största idol och jag tycker att du om någon var värd det där guldet. Men det är som du säger till mig varje gång jag kommit hem med sura miner; "det är bara att bita ihop och komma igen!"
Du är världens bästa för mig

Nervösa vå¨gor i blodomloppet

Helgen med stort H närmar sig. Jag vet inte vart jag ska göra av min nervositet. Den pyser ut genom öronen, försvinner ner i byxorna, kittlar mig mellan tårna och sen straight upp till hjärnan och BAM. (Den som förstod den meningen och dess exakta innebörd lovar jag ska få ett stort pris!)
Jag vill bara hoppa upp och hoppa ner och springa runt och lägga mig på golvet och rulla runt. Varför? Varför ska det bli så mycket känslor i kroppen på grund av en tävling? Lia är i toppform, super taggad och nyklippt. Jag är mentalt instabil, apatiskt av nervositet och iofs hyffsat nyklippt. Det känns sådär att min 5 åriga ponny som inte förstår bättre än att en plastpåse skulle kunna förinta världen är mer redo för denna tillställning. Nu får jag fan skärpa mig. Planer andra saker fram tills dess så jag har något annat att tänka på. Annars kommer jag vara en amöb, förintad och smält av mina nervösa vågor i blodomloppet.
DAMP. Hejdå

Köksbordet och trion

Alla spontana saker som händer i mitt liv gör att jag på något sätt alltid hamnar vid Edvinas köksbord. Det där vanliga köksbordet i trä och hennes mysiga rum på vinden har en dragningskraft som är allt för stark. Jag kan inte stå emot. Jag älskar Eddies närvaro och vår dubblett spetsad med lite Lovisa blir en sådan underbar trio! Skrattanfallen och dom mysiga samtalsämnena är mitt syre. Puss på 2 underbara vänner!

Daughter of the Devil

Är jag född till sur och tråkig? Kan det vara så att jag är född för att alltid vara arg och döda all glädje jag ser? Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är sur fast jag inte vill vara sur. Hur kan det vara så svårt att bara hålla sams med den som jag mest av alla vill hålla sams med? Som jag bara vill hålla om. Jag försöker förstå mig själv, försöker på alla vis få ur ilskan ur mig. Den enda metoden jag har kvar är i princip att kasta tallrikar i väggen, och den metoden tänker jag inte ta till eftersom den både är dyr och det är ett tecken på att jag är sinnessjuk. Eller är det kanske så? Att jag är sinnessjuk, att jag är så arg att jag inte kan eller borde tygla mig själv. Jag kanske bara borde låta det här underliga hatet som finns djupt inom mig få leva ut. Jag kanske är djävulens arvinge? Djävulen kanske bor inuti min smala klena kvinnokropp. Jag är hans dotter och att strypa varenda liten del av glädje och fred är min enda uppgift. Det är jag som är tredje världskriget. Det är på grund av mig det kommer ske. Jag är hatet, och jag har förälskat mig i kärleken. Det är därför det här händer, djävulen eller den där lilla onda rösten inom mig som för allt som är värt något ska ha död på alla kärlek, har tagit till hårdhandskarna. Jag är till för att hata inte älska. En hat och ilska maskin är vad jag är. Jag har haft ett program fel och lyckats bli kär, men nu ska allt rättas till. Det är därför det här händer, det är därför jag sakta men säkert kommer börja hata.
Jag är rädd för mig själv

Kärleken till sporten, kärleken till djuret

Jag har hittat en vän. Jag hittade henne i Växsjö för cirka 5 månader sen. Eller faktum är att jag har köpt en vän. Min pappa står som ägare på min vän. Men det är skönt, för nu kan ingen ta min vän ifrån mig. Min vän heter Jamilia. För mig finns bara hon och ingen annan. Varje gång jag ser den hästen blir jag så lycklig att jag bara vill skrika och hoppa runt i cirklar. Jag trodde inte att man kunde bli så fäst vid ett djur. Jag mår bra av att rida henne, jag mår bra av att vara med henne. Hon är den som får mig att må bra. Lia påminde mig om min kärlek till sporten. Hon påminde mig om varför jag lägger ner alla timmar i ridhuset. Hon påminde mig om hur framgång smakar. Hon har påmint mig om känslan att vilja fortsätta. När jag rider in på banan på min gråa skönhet så drar jag in allas avundsjuka blickar. Jag suger in varenda kommentar hon får och jag är så förbannat lycklig att hon är min. Hon är min luft.

På en brygga, i ett samhälle, en kväll

Det bästa jag vet, är sena kvällar på en brygga i ett litet asfalterad samhälle som Kolbäck. En sån kväll kan bara beskrivas med orden kärlek och gemenskap. För första gången i mitt liv känner jag ett sting av medlidande för dom som inte bor nära Kolbäck.

Omogna

Omogen. Du är så omogen. Det finns nog ingen i den här runda världen som aldrig fått det förklarat för sig. Det har sagts så många gånger och på alla världens språk. Vi har alla varit omogna någon gång. Vi är det någon gång dagligen. Människor är omogna, vi beter oss barnsligt. Vi är dryga, vi grinar och surar för ingenting, vi gör grejer utan att tänka. Vi skapar bråk och tjaffs bara för att vi ska bete oss som 5 åringar. Hur kan vi seriöst tro att något ska lösas om alla springer med näsan i vädret, lipar åt varandra och bara anser att min åsikt är den rätta. Jag är allt för omogen allt för ofta. Jag stör mig på det. Jag vill vara förebilden, inte den som ska titta på en förebild. Jag hatar när andra är omogna och att jag kan gå sur i en dag för att jag tycker någon annan är omogen är ett mirakel. För hur omogen är inte jag då? Det största tecknet på att jag är så hysteriskt omogen måste vara att jag stör mig så jag skakar på folk som är omogna, jag stör mig på folk som är som mig.

Tänk va ironiskt att titta efter sig själv

Jag är en nyfiken person. Allting jag inte provat, men som jag nästan till 99 % kan säga att jag skulle gilla vill jag prova nu nu nu! Faktiskt så har jag en ny etta på listan. Ett nytt område jag inte provat, en ny känsla jag inte känt. Det känns så förbjudet på något sätt, men mest av allt känns det ouppnåeligt. Jag tror att det är det som lockar. Kampen. Jag pressa mig till max för att komma in på det här området. Jag ska prova allt som där finns att erbjuda. Den här gången är ettan mycket finare, mycket mer intressant och jag vet till 110 % att det här är något jag gillar. Den här ettan är inte som andra och har på något sätt hittat min svaga punkt, hittat min dragkraft. Jag dras som en magnet till det här området, till den här ettan.
Det finurliga med mig är att ettan kommer läsa, se sig omkring och kolla efter ettan och området jag skriver om. Tänk va ironiskt att titta efter sig själv.

Här behövs kärlekens Byggare Bob

Jag har murat och snickrat. Jag har kämpat för att bygga upp muren och fasaden mot dig. Jag har lagt ner timmar med jobb för att förtränga dig. Det har varit kämpigt och byggandet, beslutet, har tagit många sömnlösa nätter. Påsarna under ögonen har växt tillsammans med muren. Jag har lagt ner tid och ork. Nu har jag äntligen byggt färdigt, beslutet är fattat och kopierat i flera bilagor för att få in det i mitt huvud. Men så kom du igen. Here you come again, Dolly Partons röst ekade i mitt huvud. Du rev muren med ditt lillfinger och tog alla mina kopior mellan dina sexiga läppar och sänkte sakta ner dom i en pappers strimlare. Allt jag kämpat och offrat för att förtränga och glömma dig rev du med en symbol. Säg inte "gumman" "gulligt", säg vad du vill istället.
Jag tror faktiskt, till min sorg, att det är bara att börja bygga igen. Jag ska öppna dörren för någon annan, någon ljusare. Någon jag inte behöver bygga någon vägg för och någon som inte river det jag bygger upp. Jag ska öppna dörren för den personen som ska få kärlekens klor att omfamna mig igen.
Nej nu ska jag börja bygga.

Jag vill inte krama mig själv

Jag låter min älskade blogg rinna ut i sanden, vad har hänt med mig? Jag älskar att forma och berätta, jag älskar att skriva mina ord och låta mina fingrar jobba sig svettiga över tangentbordet. Men lusten har på något sätt försvunnit ur mig, jag är inte riktigt mig själv. En viss herre har dragit ner mig i kärlekens hopplösa sorg och nervositeten inför championatet och SM äter mig inifrån och ut. I fredags var mina älskade underbara super tjejer här. Det är en verkligen en kväll jag aldrig kommer glömma. Jag skrattade tills jag fick magsår och det var det sjukaste jag någonsin varit med om!
Men idag har glädjen varit ett minne blott. Jag gick upp vid 12, vilket är så olikt mig. Jag tittade på Män som Hatar Kvinnor och bara åt. Jag har gått i ett hela dagen, fräst snor i papper och tyckt synd om mig själv. Träningen gick bra och ponnyn är verkligen allt för mig. Svetten rann och jag tänkte att efter man har ridit 2 hästar så det blev svett pärlor i muschen så borde man fan komma igång. Men efter att ha tagit en lång dusch blandad med vatten från kranen och mina egna tårar som jag inte vet vart dom kom ifrån så återvände kroppen ner i pyjamasen och mitt humör sjönk om möjligt ännu lägre. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vart jag vill. Jag vill skrika, jag vill försvinna ur kärlekens klor, eller i alla fall få dom att omfamna mig istället för skada mig. Men där jag är nu så försvinner jag längre och längre ner i den mörkaste spiralen.
Jag vill krama dig och inte mig själv.

Elda vardagen

Jag har kommit fram till att jag har kommit in i en väldigt äcklig grej- vardagen. Jag går upp, går till skolan, kommer hem, rider, sitter vid datorn, sover. Samma varje dag, ämnen i skolan som bara blir en enda dimmig klump och katastrofala träningar, det är den bittra sanningen om vardagen. Allting i vardagen känns så tungt. Bara som exempel såg jag idag när jag städade rummet att ajg måste sortera min strumplåda eftersom den inte går att stänga längre. Men vem orkar ta sig tiden att sätta sig med en triljard strumpor och bara sortera ut. Vissa strumpor får ta plats på skrivbordet till jag kommit fram till ett svar på den frågan. Det är en konstig grej med vardagen- vi har alltid mindre tid än vad vi behöver och trots det har vi alltid mer grejer att göra. Jag vill bara se Vardagen brinna, långa röda flammor mot skyn, se den försvinna som ett minne blott. Puss på den som eldar upp vardagen!