Gott nytt jävla år med flaggan i topp!

Gott nytt jävla år tänker jag skrika om cirkus sju timmar. Kul jul fast de var nyår. Idag har prinsessan och Coco-knas trimmat i ridhuset och jag steg upp och gjorde stallet som nyårs present till familjen Karlström. Av året återstår nu endast bullätande, utprovning av Pims kvällsutstyrsel, middag med någon trevlig Eva och Tomas där man tydligen ska kunna beté sig hur som helst enligt Pim och efter den tillställningen blir det faktiskt fest för min del. Jag har målat naglarna guldglittriga och ska endast bestämma mig för de gröna eller de blåa byxorna. Pinsamt nog skulle jag vilja pussa på min underbara häst när klockan slår 00.00 men fest är godkänt. Saknar mina föräldrar lite måste jag erkänna, dom är så bra.

Eftersom detta är en blogg, ja det är en faktisk blogg, så måste jag väl följa alla bloggars traditioner. Den trettioförsta december ska man skriva en utvärdering av det gångna året, så lyder traditionen. Jag tänker fatta mig kort; det har varit ett förbannat dåligt år. Dåliga människor, jubelidioter och kassa tävlingsresultat. Bråk inom mig själv, bråk utom mig själv och förbannat mycket svek. Men något jag måste inflika till min generella utvärdering är vilket fantastiskt avslut på året jag har haft. Prinsessan kom till mig, tävlingsavslutningen i Greva Gården var en jävla overklighet och jag var så förbannat glad, jag har umgåtts med snälla människor och jag har skött mig. Så nu känns det skönt att säga Gott nytt jävla år. För jag avslutade detta året med flaggan i topp och jag intar nästa år med flaggan i topp och jag ska göra nästa år till ett flaggår, en förbannat bra år!

Personligt rekord i Bröta

Jag har tagit ett personligt rekord idag. Jag har sovit och sovit och sovit. Jag sov och sov ända till klockan var elva plus en kvart. Otroligt, otroligt för att vara mig och min kropp och det var otroligt skönt. Efter två portioner makaroner och as goda hemma gjorda köttbullar tillbringade busflickorna resterande dag i stallet. Bus i snön på en fläckig bebis och en prinsessa. Med livet som insats la jag mig även framstupa på en snowracer och tolkade/höll mig fast för livet bakom en snäll fux som sprang i fyrans växel på plogade vägar i skogen. Kul, kallt och livsfarligt. Skratt var ordet. Världens jättegodaste fisk fylldes min mage med till middag och nu porrar sig Pim i jakten på nyårsplagg. Fräsch tjej.

Måste inflika att prinsessan får många kärleksord från familjen Karlström. Till och med hästarna i stallet börjar surna ihop på att puss-prinsessan lyckades bli bästa kompis med alla på två ögonblink. Puss på världens bästa får man väl säga!

Bästa prinsessan och alltså jag

Jag och prinsessan har det mer än bäst. Vi har busat på fina vägar i skogen. Där sprang vi i backe upp och sen sprang vi i backe ner och Carly skötte sig bättre än bäst som hon alltid gör. Sedan har busiga flickor duschat i halvkallt vatten, sprutat på parfym och åkt in till huvudstaden i jakt på nyårsplagg. Somliga, alltså jag, provade sig svettiga i trånga omklädningsrum och trummade stressat i sega kassaköer. Hem från staden ut på Runstenslandet igen åkte en flicka tomhänt och en flicka med byxor och annat. Dock lämnade den flickan, alltså jag, sitt telefonfodral i Zaras omklädningsrum som kompensation för de snygga byxorna. Bra gjort! Hon, alltså jag, lyckades få med mig telefonen i alla fall, alltså jag får vara lycklig för det lilla. Hungrig sa magen, undrar hur bebistjejen i stallet mår. Jag mår bra, alltså bara jag mår faktiskt bra.

Det blev inte som det var tänkt, men riktigt genomtänkt är det aldrig

Jag och min begåvade prinsessa med bläs befinner oss hos en toppentjej med en annan prinsessa dock utan bläs. Planen var att skriva ett långt, bra och genomtänkt inlägg om nyårsbestyr och små frusna flickor på busiga hästar men tiden rann iväg för att Pim tränade en mäkta begåvad häst och efter det gjordes höpåsar och snackades skit i sisådär hundra år. Men vem fan bryr sig och nu ska jag sova så det knakar i sänggavlarna. Over and out; direktsänt från Bröta.

Gott är jul

God jul. Jul god. God är faktiskt julen. Jo, för att julen är god. Godast med jule var årets perfekta knäck, dom alltid lika uppskattade skumtomtarna men framför allt dom måttbeställda Parlanti chapsen som jag fick av mina underbara, generösa och helt fantastiska föräldrar. Det är dock inte så bra att jag har dom i min fysiska hand, men jag sitter glatt och pillar på ett smarrigt presentkort som jag ska inhandla när jag dansar in på Top Rider inom en snar framtid. Julgott har det också varit då jag fått hela sammanlagt 6 superschnygga skjortor från världens alla hörn, även Göteborg medräknat. Jag kommer även bli ägare åt en alldeles alldeles underbar Charles Owen AYR8 Leather Black. Fick också för att tillägga lite levebröd i sedelform, ett aktertäcka till Kungen, ett uppskattat presentkort och en trave böcker (mm). Men godast med julen är faktiskt hästdelen som vanligt. Stallet ser ut som 5 bombnedslag, men hästarna är lyckliga och trimmas lagom men stenhårt i ridhuset och gemenskapen skapar mer energi än solen. Mina älsklingar och jag njuter sida vid sida av hingstar i topklass med en skånsk makalöst duktig och underbar tränare i sadeln. Ibland är man lite för lycklig. Det värsta är att lyckligare kommer jag bli när jag står i Runstens utkant om några få dagar.

Allt börjar där din axel blir till hals

Jag är nöjd med vem jag är, men inte hur och när jag blev det. Jag är nöjd med vad jag gör, men inte när och hur jag gör det. Jag är nöjd med vad jag lämnat bakom mig, men inte hur och varför jag gjorde det. Jag är nöjd med vart jag är, men inte när och varför jag är det. Jag skulle vilja vara jag tack vare att jag valde rätt och tog tag i saker på en gång. Jag skulle vilja göra saker steget innan och göra det med eftertanke och perfektion. Jag skulle ha velat lämna saker bakom mig med ett leende och gjort det för att jag själv ansåg det som det bästa. Men framför allt skulle jag vilja vara där din axel blir hals och vara just där för att jag är älskad. Det finns en längtan att ligga i gropen av ditt nyckelben och fundera på mina felsteg och låta tanken göra dem till rätta steg. Jag skulle vilja viska till din örsnibb tills dina nackhår reste sig hur jag skulle lära mig att dansa livets dans och bara göra rätta felsteg på vägen. När jag lät mig själv glida ner för din arm skulle jag skrika så hela världen fick veta hur jag skulle göra alla felsteg som ingen annan gjort och sedan berätta för alla om min upplevelse. Vi skulle samlas runt en lägereld i ditt hjärta och dela med oss av läran om de rätta dansstegen. Jag skulle sitta själv kvar tills värmen hade spridit sig i hela din kropp och tills ditt hjärta slog ett extra slag. Då skulle jag återgå till mitt bord där jag sitter och bara njuta av julsånger.

Varför? Det är så enkelt. Det är så enkelt att njuta när man vet att hjärtat slår den där extra gången just för mig.

Tunghäfta

I huvudet är allting klart och där verkar allting riktigt. Men livets stora prövning är att få tanken att samarbeta med fingrarna. Att få hjärnan att samarbeta med anda hjärnor. Svårast är just det, speciellt när den har svårt att samarbeta med sig själv och den andra hjärnhalvan. I tanken är alla ord klara. De är genomtänkta, välredigerade och på riktigt. I tanken är alla orden redo för strid, eller ett viktigt samtal, man kan kalla det vad man vill. Ingen bryr sig om jag kallar det Groda, men vad det än kallas så är orden i tanken redo. Men tungan, ja tungan.. Hur ska vi göra med den? Bara för att generalen är redo och fullkomligt makalös kommer landet att förlora kriget ändå om inte armén är redo. Min tanke är generalen och tungan är armén. Trots alla utvalda och genomtänkta ord kommer antagligen tungan snubbla och trassla ihop allt till en värdelöst egotrippad fjortis predikan. Jag måste träna tungan, eller förklara för min motkämpe att generalen hade vunnit om han hade fått och kunnat kriga själv.

När man kämpar utan att ha räknat ut resultatet

Jag försökte flera gånger om att skapa elden. Jag tände och jag ändrade veden och jag tände igen. Varje litet hjälpande ting som jag hjälpte mig av började brinna, brann bra men elden tog aldrig fart. Det var då och för en kort stund, men den eviga och levande brasan kom aldrig. Jag kämpade och jag försökte. Men ur ett ögonblick som vilket annat började elden att brinna. Vad jag hade glömt bort i min kamp var min rädsla. Det jag hade kämpat för var nu det som skrämde allra mest. Elden växte sig stor, aggresiv och hotande. Förskräckt av sanningen hur jag kämpat för något jag slutändan inte var kapabel att behärska.

Imorgon är det jullov och prinsessan är världens finaste häst! Jag har sådan julstämning i mig att det nästan känns som att något är fel, för en gångs skull är jag verkligen redo för jul.

Det är i motvind en drake lyfter

Jag är totalt och fullständigt stelopererad. Jag och prinsessan busade i snön som lovat och imrse drabbades jag av en sdan galen glädje och självkärlek tack vare en komplimang från en Gud. Inte den vanliga Guden som brukas nämnas här, utan än mycket större, mycket mäktigare Gud som behärskar ordens kraft. Något som den andra Guden på tal om det inte behärskar alls överhuvudtaget ens på banal dagisnivå. Senare kom denna glädje att bilda storhetsvansinne när jag fick MVG på två arbeten. Det känns så skönt att vara smart ska jag säga, det känns så skönt att jag inte är beroende av en sport som jag är halvtaskig på och som dessutom domnieras av dumskallar. Jag har halva inne i ordens värld, och det är där jag är född att vara och det är är jag är född att stanna.

Det är i motvind en drake lyfter

Kanske vaknar du just till av poesin

Jag är sällan den som ger upp, men min spända nacke visar annan kaliber. Framåtlutad, hasande och sne är jag när jag försöker förflytta mig efter ett träningspass med den nyrakade prinsessan. Om ryggraden tänker visa lite mer stake imorrn ska jag och prinsessan rida på ridbanan och busa i djupsnön. Jag har lite för mycket plugg, men jag känner att jag kommer ta ett eget personbästa i grymma julklappar i år. Jag vill i alla fall tacka min nacke för att den inte klagar i framstupa sidoläge åt höger, för därifrån går det faktiskt ganska utmärkt att göra det bästa som finns. I det läget kan jag drunkna i poesin djup ord direkt skriva ur ett drömmande tillstånd och jag kan drunkna i den perfekta formen av surrealistisk poesi.

Kanske vaknar du just till

och lägger ansiktet tätt tätt

mot hans hår som luktar honung

och sömn. Han drömmer, gungar ljudlöst

över dina djup, och när han

vaknar gör han det i dina ögons

värme. Det gör mig vanmäktigt

rasande att känna hur varje

rörelse i tiden motsvaras

av din rörelse i samma tid.

Mina timmar följer dina timmar

så nära att jag hör dig andas.

Kanske vaknar du just till, förnära

honom och för långt från mig.

(Skriven av M William-Olsson, ur boken "Ögonblicket är för Pindaros ett litet rum i tiden")

Det där med värderingar

Det var jag som hakade. Hakade fast och vägrade gå vidare, släppa och göra andra olika saker. Jag må ha hakat, men jag följer ett spår. Jag är utbränd av alla slalomsvängar nu. Idag tycker vi på detta viset och imorgon kan ni förbereda er på att tycka tvärt om, sedan kommer det dröja fyra dagar innan vi byter inställning igen. Den perfekta slogan skulle vara; "Vi jobbar aldrig lika". Alla kör fast, bara att vissa gör det för att de har en sliten och gammal strategi, andra för att de inte kan bestämma sig för någon alls. Jag må haka, jag har även hakat på den lärdom jag fick om att alltid skapa sig generella värderingar. För att genom att byta strategi och tankesätt inför varje situation gör att man i slutändan sviker de man har runt omkring sig. Jag har svikit många och för att få det faktumet att stanna i "då-tid" tänker jag inte svika mina värderingar. Det finns gott om folk utan värderingar så att det räcker och blir över ändå.

Jamilia Airlines fick mig att le igen

Det är galet, ja det är faktiskt helt galet. I mars 2009 fick jag hem ett litet grått monster. Idag var det lilla gråa monstret ögongodis när hon gjorde en favorit i repris från gårdagens 120 men var idag om möjligt ännu felfriare. Jag har skrubbat mitt sorgsna skinn med alla fantastiska komplimanger om min fina häst och våra perfekta rundor. Även en större modell vit häst hoppade felfritt idag som en avslutning på en helg med super rundor och han fick en morot han också. Jävla stjärnhästar. Fy fan så glad jag är! Imorrn väntas jag närvara i stallet klockan 7 för att starta klippmaskinen och göra häst av min bruna prinsessa. Hagvecka och navelpill väntar för mina vita stjärnor, jullov blir min nya vardag om 5 dagar, min vackraste prins som blivit långhårig och fin får en vecka till i sin fantasivärld och sen ska det undersökas hur den känner för en sakta igångsättning. Den här veckan kommer jag ta ut semstern i förväg. Jag har endast ridplikt på en prinsessa, sedan ska det pluggas en hel del och även inhandlas julklappar. Det känns skönt att få le ett litet tag igen!

Kort och gott

Låt schizofrenin flöda och vi ber om ursäkt för gårdagens överdrift. Idag pratar vi bara tvärtomspråket och det har vart förskräckligt fina hästar och fantastiskt dåligt väder. Det blev en rosett för bästa bebis när liten grå hoppade felfritt över 1-meter-och-20-centimeters hinder. Stor vit sladdade lite i hörnet och piloten får ta på sig dagens fel. Nu väntar kvällspromenad med morotsgnagarna och sen julbord där jag ska äta mig fet och fin. Jag tycker om Greva gården!

Det är som vanligt när jag tävlar

Fina hästar blir värdelösa hästar av värdelösa piloter.

Full av poesi

Jag värmde upp med brännande varmt kaffe och lusläsning av metro. Efter några timmar i skolan som handlade om trafficking och ekvationer var jag redo för min bibloteksdebut. Jag gick till bibloteket och gick därifrån med famnen full av poesi. Jag ska läsa och älska poesin men även använda den i min jämnförelse i min svenska fördjupning. Stagnelius, Birro, Sheakspeare och Moodysson ska bli några av mina äkta män och sova i min säng. Jag ska självklart bli poet tror jag. Ja, jag tror faktiskt att jag ska det. Jag har allt som krävs- jag är olycklig, har ett annorlunda i alla fall mellannamn och vissa säger även att jag behärskar konsten att skriva. Poet, ja varför inte? En knepig olycklig människa som alla hatar i verkligheten men som älskas på pappret. Jag ska bli Strindberg i kvinnlig form. Spännande, om inte annat är det något att fördriva tiden med. Jag har även tävlat idag. Inte i den vanliga formen hästhoppning utan i den ovanliga formen uppsatsskrivning. Jag skrev 11 sidor för hand om vilken värld jag ville leva. Jag skrev något om en gemensam värld men nu efter världskriget i köket önskar jag att pappren som blev inlämnade innehöll önskan om att det bara var jag och mina fyrbenta kungabarn som fanns kvar i hela världen. Nu skriker min olyckliga själ och mitt konstiga mellannamn efter lite Viktor Rydberg.

Jag kom på ett till krav jag uppfyller- alla poeter är fula, antagligen därför de är olyckliga.

Vem kunde tro det om ärligheten?

Ett recept på friskhet brukar lyda att den som säger att den är galen är aldrig galen. Den har insikt i att den inte beter sig normalt, är man galen har man allt annat än den insikten. Det här påståendet har jag kommit underfund med att det gäller i flera situationer. Nämnligen när man talar om ärlighet. Folk som inte går in för att vara falska på något sätt men som ändå är medvetna om att de kan synda med lögn någon gång ibland, de säger aldrig att de är ärligheten själv. De har en insikt i att de faktiskt inte är 120 % ärliga rakt igenom i alla möjliga tänkbara situationer. Det betyder inte att de ljuger, men de har förstått att det inte är möjligt i denna värld att försöka leva med en inbyggd lögndetektor. Men det finns människor som anser sig vara detta, ärligheten själv ska tydligen bo i dem. Galenskapspåståendet fick mig att inse att det är människorna som rakt ut säger att de är 120 % ärliga och har inte ens ett litet avhugget finger i garderoben som är falska. Människor som bräker på för andra normala småljugande själar att just DE fick gåvan att vara rena mjölpåsar allihop. Det är dessa människor som i slutändan sviker ben och hjärtan i tusen bitar. De rena mjölpåsarna var så rena att de glömde vad som var sant och så svek de. De ljög och de svek. Jag skulle bara vilja ta dessa mjölpåsar och vända upp och ner på dem, så att alla fick se de avhuggna fingrarna och massgravarna med skelett som finns i deras garderober. Men vem skulle tro mig, en vanlig halvärlig själ, när jag sa att ärligheten själv vänsterprasslar med lögnernas härskare? De må vara vita i påsen allihop, men om vi kollade noga när vi vänder ryggen till skulle vi se deras svarta tungor.

När kroppar blir lyckligare än de är vana vid får man huvudvärk

Plikten tvingar mig att lämna oasen i sagoland och bege mig hem mot kaos och olust. Jag har haft fullt upp med att uppleva och njuta så kameran glömdes bort. Jag mår så otroligt bra att jag har ont i huvudet- min kropp är inte van vid livslust och så här många leenden under en och samma helg. Kantarellponnyer och deras obalanserade småbröder har bärt två lyckliga tjejer med röda näsor runt i galopp i ett alldeles för fantastiskt vinterlandskap. En stor svart och vit hund, eller om det var en kalv, har fisit när det var sängsdags, ätit ostbågar och lagt svansen i middagens beasås. Galna katter har hälsat Välkommen genom rabiata attacker och sagt God Morgon genom att försöka äta upp en tå. De två lyckliga flickorna har pratat ut om kaos och schizofrena människor och kollat katastrofala ritter och fina hästar på youtube. I vintermörkret har de grillat korv vid en frusen sjö och räknat stjärnor. Med tekoppar i handen och munnar fulla av godis har de sett när pandor lär sig Kung-Fu och hur Alaska kan få en bittra chefer att gifta sig med sina assistenter- på riktigt. Jag var en av dessa flickor och jag vill inte sluta vara det. Men hemma väntar förstörda hästar och Guds gåvor till ridsporten på att få göra mig ledsen och värdelös igen. Nu finns inget att se fram emot längre, nästa helg skulle vara en sådan sak men eftersom den saken kräver goda ridkunskaper så krossades min lycka inför detta i torsdags. Men nu vet jag att jag har en tillflyktsort i vackra Ljusdal. Dit vill jag fly oftare än jag är hemma.

Den skrumpna drömmarhjärnan är i alla fall på väg

På väg. Jag är på väg. Jag sitter på ett nattåg som sträcker sig så långtsom till Luleå och lite till. Halv 10 kommer jag att ta mina väskor och konka mig av tåget och på Ljusdalisk mark kommer jag förhoppningsvis omfamnas av en toppen tjej som väntar där. Idagdagen lyckades inte sluta utan gråt den heller. Dessa förbannade fyrbenta djur och Guds gåva till ridsporten gör mig bara förbannat ledsen. Allt annat gör mig också ledsen. Jag känner mig ensam och ynklig och jag hatar mig själv för det. Jag vill inte försöka längre, jag vill inte att någon annan försöker heller. Alla som har försökt har bara tröttnat och släckt det hopp de tände. Jag orkar inte bli besviken längre. Jag har inte ork att våga tro att det finns hopp och något lyckligt. Det olyckliga har krupit in i det som var lyckligt i mitt liv. Till kategorin människor som gör mig olycklig hör nu även majoritet av de människor som gjorde mig lycklig. Jag vill vara som förut och bara kämpa, veta att det kommer att löna sig i slutet. Det känns som att min drömmarhjärna skrumpnat och blivit realistisk. Någon lurade i mig någon gång att bra människor kommer alltid att vinna och lyckas i slutet. Denne någon ljög och denne någon vill jag döda.

Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen?

Det var inte hennes fel. Det var inte hennes fel att hon övertalade mig att gå in dit. Det var inte hennes fel för hon visste inte hur jag skulle vara när jag kom ut igen. Det var inte hennes fel. Ändå skrek jag i hennes ansikte, precis som i hans. "Är du nöjd? Är du nöjd hur det blev?" jag skrek och skrek och skrek. Skrek ut all jävla ilska för alla jävla fel jag gör. Skrek ut all ilska för att det enda jag vill göra inte funkar. Skrek för att jag bara ville göra rätt och att någon skulle se det och tycka det. Någon som stod i mitten. Men det blev som vanligt, och nu vet jag faktiskt inte om jag vill mer. Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte känna mig värdelös mer. Jag vill ha samma glädje som när jag är i skolan när jag är i stallet. Jag vill känna samma säkerhet inför varje prov. Jag ville gå dit med samma leende till lektionerna. Men det finns inte där. Jag är bäst på att göra fel, men jag har aldrig krävt att jag ska vara bäst på att göra rätt. Jag ville bara vara bra, duga lite grann och inte vara totalt värdelös. Men jag är tydligen det, han sa det idag igen som alla gånger innan. Jag vill inte mer och jag försöker lova mig själv att aldrig sätta foten i en stigbygeln igen. Men tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen? Ljusdalhelgen med Kantarellponnyn och Guru-Sara får vara panel.

Det är inte skär besvikelse, den är utspedd med förvirring

Suttit fast i en hiss i en halvtimme, fått tidsplaneringen raserad av kolikföl, veterinären hamnade i bilolycka och min motivationen till liv försvann ut i ett andetag. I övermorgon åker jag mot Ljusdal. Jag kan inte vänta. Jag är så besviken på alla jävla människor- det är ingen idé att skriva idioter. För vad är skillnaden på människor och idioter? Alla är idioter, så även jag. Det enda undantaget som bekräftar regeln är hon som väntar i Ljusdal. Hon är för evigt underbar och jag har sagt alldeles för få gånger att jag älskar henne. Jag vill bara bryta upp från grunden. Det finns ingen motivation och bara besvikelse finns kvar. Jag vill ta min Kung-häst och min Prins-häst och fly. Jag har alltid klarat mig, jag har alltid bara fokuserat på det viktiga. Men efter en tid går det inte att skydda sig längre när man bor i en infekterad böld. De vidriga parasiterna infekterade mig också.

Jag saknar mina vänner. Min galna vänner som alltid skrattade fast världen rämnade. Jag saknar dem jag blev tvingad att lämna, bara för att någon sa det och jag lyssnade. Och nu lämnade någon mig också.

Frågorna håller mig kvar i mellantinget

Någon sa på radion här om dagen att denne trodde att när en människa dör så hamnar man i ett mellanting. Ett mellanting mellan jorden och himlen respektive helvetet. Där stannar man så länge som folk fortfarande säger personen i frågas namn. Så länge man minns och sitter kvar i väggarna. Jag har för många frågor. Jag vet inte om alla frågor ens är möjliga att svara på i mellantinget. Jag skulle tagit tag i dem när jag fortfarande var levande. Dessa frågor och meningar som saknar slut gör min väg till himlen lång, och soppans väg till helvetet lika så. Det är en lättnad, en guldstjärna i kanten i alla fall, att veta. Veta att jag har en plats i himlen efter alla frågor. Veta att en plats står tom och porten öppen till helvetet för resterna som ligger bakom mig. Men dessa frågor och oklara meningar. Det är bara Gud som kan besvara dem, om ens Gud. Gud är i alla fall utan tvekan den enda kandidaten. Har någon ett svar så har Gud det- men Guds telefon verkar tydligen och tyvärr sakna SMS-tjänst.

Man kan hinna massor på ett ögonblick

Någonstans mellan "lets have a toast for the dougebags, lets have a toast for the assholes" och min hälsoanalys som av misstag skickades in halvfärdig igår eftersom datorn fann det överskattat att spara ner vad jag skrivit fann jag ett leende. En till toppen bra dag trots att veckan ser näst intill omöjlig ut att klara av. En helg i Ljusdal med en jävla stjärna och årets sista tävling med skimmelarmén väntar på mig. Idag har jag frusit ihjäl, ätit vörtbröd och ridit begåvade hästar. Min favorit prins springer fortfarande runt med pyspunka men fick komma ut och busa i isbjörnsinhägnaden idag. Trött efter dagens äventyr på några få kvadratmeter låg han och fes hela eftermiddagen medan de andra fick prestera. Mitt livsljus just nu är min lilla prinsessa med vita ben och 7 cm lång päls. Carly vitstrumpa heter hon med lite mer internationell touch i passet och jag älskar henne. När jag har tävlat klart och kan sluta koncentrera mig fullt på de andra tomtarna ska hon få en helrakning som belöning för att hon bara finns och är toppen. En tomte sprang för en gångs skull snällt, en var spänd och en vred sig som en mask när den insåg att semster halvåret var slut. Men snälla tomtar är de allihop, mina kungar, prinsar och prinsessor. Nu ska jag och min trogna efterföljare Nugur gå till sängs. Den lilla luddbollen är förövrigt nog min bästa kompis just nu, olika barn leka bäst, eller hur var det?

En annan sak på tal om en sak- jävlar vad jag skålade!

Ryggen är död men själen är evigt lycklig.

Min rygg har klappat igen som ett korthus, jag har köldutslag på mina stackars skinkor eftersom jag av okänd anledning vägrar kränga på mig långkalsonger, jag har fått en överdos av tur så jag får bara sitta och rida fin fina hästar hela dagarna och förutom två inte ens halvfärdiga arbeten som har deadline om två timmar är livet faktiskt jävligt bra! Jag har toppfullt schema, är totalt jätte trött men jag är ändå lycklig någonstans längst in. Massa knepiga frågor finns i huvudet, men jag orkar inte dra upp dem till ytan. Orkar inte skapa jobbiga frågeställningar nu. Idioterna är på väg ut i alla fall men framför allt är jag glad på djupet- det är det viktigaste.

Dagar som dessa ska man bara tacka för

Dagar som dessa ska man bara tacka för. De är så få att det är bara att tacka för dem. Jag är en lycklig tjej. jag är faktiskt ganska skit bra, jag kände det idag när den lilla hingsten gång på gång lämnade marken perfekt och sedan flög högt högt. Tack Tack Tack

När livslusten försvinner städar man

Med humöret på topp trots frusna lår gjorde jag mina springare vita och packade fin-skydden för att tillsammans med min tränare åka på träning. Ett konstigt fenomen men jag hela jag var på topp inför det! Dock måste ju såklart Sverige med dess förbannade snöstorm alltid ställa till allt. Inget flyg lyfte och ingen herr Netterqvist anlände och min livslust försvann totalt. Jag och mina vita soldater kom fram till att vi tar en vilodag, så jag gick upp, tömde garderoben på kläder och med mammas hjälp förflyttade vi den en decimeter åt höger. Alldeles lagom för att nya hyllan skulle få plats att mosa in sig i sitt hörn och sedan dess har mitt liv bestått av 4,5 timmars rensning, städning och upptäcksresa bland värdelösa saker. Än är jag inte klar och dammsugaren tittar hungrigt på mig. Imorgon ska jag hinna njuta av mitt nya rum med tända ljus och Sex and the City 2, bara för att jag är så jävla värd det. Jag är faktiskt en toppen tjej!

Bar, bar, bar, bar, bar...

Ingenting har jag aldrig haft en tanke på

Igår vandrade jag runt i Stockholms gråa smutssnö. Jag gick och kollade på julgranar designade av kända namn, åt snittar och fick en Goodiebag. Efter det kollade jag in ett sagohotell som min pappa varit med och skapat. Stålt dotter gick runt och kände att hästnördar inte hör hemma bland snygga designmöblemang och rumsnummer i porslin. Efter det samlades hela familjen runt ett bord på Berns och åt alldeles för mycket mat. Det var gårdagen och idagdagen har egentligen mest gått ut på att göra ingenting mer än att njuta lite åt att le. Livets närmaste höjdpunker ligger utmed den närmsta tidens spelplan, och jag fick ett frikort till alla av dem. Nästa helg skall jag resa till Ljusdal, busa runt med min bästa kompis från norr och berätta patetiska historier om tomtar på min egen hemort. När jag kommer hem kommer en ny era att ha tagit fart i mitt vinterland och då ska jag ladda batterierna för ChristmasShow i svin kalla Greva Gården. Alla är topp nöjda och superglada och jag är inte längre beroende, navelsträngen har klippts och jag står ben jag aldrig haft. Ingenting har jag aldrig haft en tanke på.

En insats för den yngre generationen gjorde dagen värd

Jag hade argumenterande tal som uppvärmning för Gymnasiemässan. I en liten grupp av 8 tjejer tappade en bort sig, en stod med händerna i fickorna, en började gråta och en stammade sig igenom alltet. Men vi lyckades bra och vi hade en otroligt trevlig stund med världens bästa svenska lärare- en jätte tumme upp. Stegen bar som sagt sedan av till Gymnasiemässan för Västerås ALLA 30 GYMNASIUM! Där stod jag, iförd en snygg JENSEN piké och en katalog i handen och försökte förklara för uttråkade, stressade men ändå halvnyfikna gymnasieväljare att JENSEN gymnasium är det enda valet. Med känslan att jag hade lyckats tala vett i nog många gick jag torr i halsen hem. Eller jag åkte bil för att vara exakt. Sedan avslutade jag dagen i stallet och tillsammans med ett gäng nervvrak till kusar försökte jag överleva en storm och nu har jag munnen full av Ben and Jerry. Vad jag försöker komma fram till är att jag har haft en toppen dag!

Jag måste dock erkänna, nu när kommentarsfälten står gapande tomma och den vilda statistiken har normaliserat sig, att jag saknar mina hetsiga känsloorienterande anonyma anhängare som för ett tag tog på sig uppgiften att vara mina livsguider. Vart sitter ni och trycker era livsnjutare? Det måste ju hända något värt att diskutera i mitt liv som jag inte vet om!

Jag har inte tid

Dog på samhällskunskapen, försökte hela dagen att komma på den snabbaste lösningen, sa åt min älskade som ville lösa ett problem skapat av min idioti att jag inte hade tid, hunden stängde in sig och sket på mitt rum, sa åt världens bästa människa att jag inte hade tid, försökte skapa tid, mamma blev arg, jag blev arg, saknade pappa, grät en flod, imorrn är det svenskatal, kommer aldrig få mvg, kommer aldrig klara mvg i kursen, gymnasiemässa imorrn.

Jag har ett problem- jag har ingen tid. Dygnets timmar räcker inte till och det gör mig dum i huvudet. Det gör mig dum mot andra och dum mot mig själv. Imorrn ska jag bara sätta fart. Ta tag i mig själv. Ta tag i timmarna jag har, inte slöa en minut. Jag ska visa att jag faktiskt är ganska okej i alla fall. Jag har inte tid men jag får skapa mig tid. Jag måste hitta en balans mellan sönderstressad och att pilla sig i naveln. Det är lugnt, jag måste bara le lite och skippa tunnelseendet.

Mitt starkaste vapen och mitt svagaste försvar

Du skulle aldrig slå någon, eller man ska aldrig säg aldrig men principen är den samma. Men du kan utan tvekan säga idiot hit och dit och beskriva bättre än någon annan hur dum i hela jävla huvudet man är. För mig är det ofattbart hur folk som har den logiken får ihop det. Jag skulle hellre bli slagen. Det finns inga slag i världen som kan skada mig så mycket som att någon säger åt mig att jag är värdelös, idiotisk och helt jävla dum i huvudet. Blåmärken gör ont men de försvinner efter ett tag. Hjärnspöken och självhat försvinner inte bara av kroppens egenskaper att bekämpa lätta skador. Ett självförtroende som ligger och trycker nere vid fotknölarna tar tid att bygga upp, mycket längre tid än en bruten arm. Mitt psyke är mitt starkaste vapen och mitt svagaste försvar. Det är en dum kombination, och just nu känns det som att just det faktumet blir utnyttjat.

Han hade varit värd att ge upp för

Helgen såg ljus ut precis som vädret luras ibland. Onödiga intriger som blev långsinta på grund av missbruk av makt. Jag gav upp mitt kämp, sket i att städa, sket i att plugga, sket i att ta tag i något. Jag och den insjukna systern hamnade framför trolldom och jävulskap i form av Harry Potter. Jag målade naglarna en gång till och tänkte på vackra Malma Kvarn. Där vi levde så lätt, i en månad. Den bästa månaden. Nätter fulla av bus, timlånga samtal i en sliten våningssäng, hur vi rakade benen och pratade hångeltekniker på de solvarma klipporna om kvällarna. Mysiga känslor till världens finaste pojke. Han som jag så dumt slarvade bort. Nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom. Alla andra ger ju bara upp. Försöker man hjälpa till, finnas där och sätta någons annans bästa i focus, då skapar det världskrig. Försöker man sätta sig själv och motverka sin egen undergång skapar det större världskrig. Försöker man ta till sig och sluta vara långsint utan inse och gå vidare så skapar det störst världskrig. Så nu i efterhand hade det varit värt att ge upp för honom, jag inser ju nu att alla andra ger upp. För att världens finaste pojke kan inte ställa till med världskrig.

Lägesenergin förtillfället

I skenet av min datorskärm målar jag mina fingertoppar röda och funderar på örfilen jag fick för att jag försökte bry mig och stoppa något dåligt. Jag kan dock tyvärr inte göra mer än att skita i det och irritera mig på Returpacks nya reklam på Spotify. Daniel Adams-Ray sjunger mina tankar och är huvudkaraktären i mina våta drömmar. Jag är nervös inför min skrivartävling. Ord mot pengar, en hård kamp. I något av alla miljoner klassrum på Carlforskas gymnasium ska jag hitta rätt och skriva den bästa uppsatsen kort och gott. En syster kom hem över helgen, trött och sliten som en annan pappa, men hennes närvaro är alltid uppskattad. Mina naglar är blodröda och helgen ser ljus ut. Fri från suldjur och städpatrullen inom mig ska ta tag i mina två mest använda ytor- Sovrummet och Sadelkammaren. Örfilen ömmar fortfarande, jag som blev arg för din egen skull.

Med ett vingslag

Det sprudlar av lycka, energi och glädje. Det sprudlar av överlägsenhet, självklarhet och luft under vingarna. Jag ska skriva uppsatstävling och göra allt för att vinna pengar, jag bockar och bugar för lovord och MVG betyg. Jag är faktiskt så jävla bra som de sa då när vi satt och pratade om min framtid i grupprummet. Det som är allra bäst med mig just nu är en egenskap jag måste tacka min bästa vän, och inget annat, för. Jag har lärt mig att inse och se skillnad. Se skillnad och inse mycket men framför allt skillnaden på bra och dåligt. Med ett vingslag tog jag mig upp ur träsket och fortsatte upp upp mot himlen. Det är så otroligt skönt att våga vara lycklig och bra.

Stort tack för enormt visat intressese för bloggen, statistiken är helt galen! Trodde aldrig att det skulle spenderas så mycket tid för min blogg som det verkar göra, fantastiskt!

Ett litet tack kan Anonym få

Anonym är en rolig prick. Ingen vet vem denne är eftersom det är ingen. Det är ingen, för det är någon som inte vågar stå för sig själv. Anonym kan inte ha några egna vänner eller nära och kära eftersom denne inte kan ge sig till känna. Anonym måste därför skriva idiotiska påståenden och falska antaganden på olika internetsidor, alltid undertecknat sitt fula meningslösa namn Anonym. Anonym är en jävligt kaxig liten Nils, i skuggan av sig själv och sitt ynkliga värdelösa ego i miniatyr kämpar Anonym genom att försöka trycka ner andra. Förstöra andra liv är något som Anonym tror på, i sin fulla övertygelse om att detta kommer förbättra Anonyms eget värdelösa idiotiska och fullkomligt associala liv. Anonym har trots sin totala brist på bra egenskaper en stor självkänsla, vilket gör att Anonym gärna säger åt folk vad de ska lägga sin energi på- utan att riktigt tänka efter vart Anonyms egen energi hamnar. För det är ju just på andras problem och inte sitt eget! Folk talar gärna illa om Anonym men jag tänkte utbringa ett litet tack. Tack kära Anonym för att du genom att sänka dig själv längre än lägst höjer mig. Du höjer mig genom att göra det mest patetiska som finns- kommentera falska påståenden i ditt eget namn; Anonym. För eftersom Anonym är ingen, är du ingen, det enda du är- är patetisk och så jävla tragisk. Men Tack ska du i alla fall ha för att du ger mitt ego en riktig boost!

Och snälla, eftersom alla vet mer om mig än vad jag själv gör, berätta något mer spännande jag inte vet!

Sluta spekulera och ta tag i den ynkliga ägaren

Anonym pratade med mig om mod. Vilket mod hade nu denne anonym att komma med? En åsikt utan ägare är en betydelselös åsikt. En ägare som inte vågar stå för sin åsikt är en betydelselös ägare. Har man en åsikt som man inte vågar stå för är det inte menat att man ska säga den heller. Alla får tycka vad man vill, alla får säga vad man vill, men ska man kommentera mitt liv och dessutom berätta för mig vad jag känner så vill jag ha åsikter med en ägare. Alla påståenden rakt ut får det vara slut på, livet handlar inte bara om kärlek. Alla realtioner handlar inte om olycklig kärlek. Jag är varken kär eller olyckligt kär i någon och jag är så trött på allas tjat om det. Är det andras uppgift att känna mina känslor som dessutom inte finns? Det gör mig oerhört besviken att hälften av mina bloggare är fega små värdelösa kryp som inte ens kan stå för sin åsikt. Kanske för att den inte är baserad på sanning utan på hat och rykten? Jag blir bara så trött på att bli tillsagd om vem jag är och vad jag känner. Jag är jag och jag vet vem det är. Hon är varken dum, kär eller korkad, och det är min ensak att bedöma. Sluta spekulera och försök att ta tag i den där ynkliga ägaren som inte vågar stå för något istället.

Lösningar kräver mod

När livet ligger på svaj i en ful bukt med dåligt väder hamnar man lätt ätades hjortronsylt direkt ur burken eller fastnar i timtal med biolighten och en ljudbok om folk som har det värre. Jag talar av erfarenhet. Fast mitt liv ligger inte på svaj i en bukt, utan mer ute på öppet hav. Jag kan inte bestämma mig om kapten över mitt livs skepp har kastat ankar i en av Atlantens djuphavsgravar under en kaotisk storm eller om vi helt enkelt ligger löst men inte en enda vindpust har synts till på flera dagar. Jag räknar dagarna nu. Dagarna tills det är slut med en början, eller en början utan slut. Jag orkar inte slå från underläge längre. Jag orkar inte förklara något som bara är ludd. Lösningar kräver mod.

Förstör för mig, men inte för henne

Jag hoppas att du och du och du är nöjd. Jag hoppas att ni allihop är nöjda. Ni fick mig att förstöra helgen jag laddat för hela året. Min fina Madame Grå, nej hon är fan Madame Bäst för så jävla fint som hon har hoppat i helgen är det nästan skamligt hur jag har kunnat rida så dåligt. Jag kom ut från banan och visste inte vilka hinder jag hade rivit. Det är tomt, för att det är så fullt med skit. Man säger att alla är värda en andra chans. Men jag tycker inte att dåliga människor är det och verkligen inte hundra chanser. Jag kommer ihåg Tunbos gula korridorer, golvet på toan vid skolsyster och platsen bakom häcken vid brunnslocket. Alla ställen där jag satt i min ensamhet och undrade varför alltid lögnerna segrar, varför de dåliga segrar och varför de goda straffas för detta. Idag är det inte gula korridorer utan röda stallar. Jag är så trött på att leva i helvetet. Jag trodde att det skulle ta slut på fredag. Men elden spred sig, ända bort härifrån och tillbaka som ett slag i magen på mig. Det försvinner inte på fredag. Och mitt SM är förstört. Jag ska inte skylla ifrån mig, det var jag som förstörde det och ingen annan. Men det är över nu, och Madame Bästa Grå var inte värd det här. Hon var värd blågult och tusen gånger mer.

Vad vill du att jag ska göra?

Hallå, snälla, stanna upp lite. Vad vill du att jag ska göra? Vad ska jag göra för att du ska vara nöjd? Ja, jag är rädd, så jävla rädd. Säg bara vad du vill ha av mig? Det var en tid när jag var en idiot, jag var redo att ge mig själv åt världen. Som ett köttstycke åt hungriga hundar. Då, på den tiden, sket jag i allt. Men nu är vi här, inte där, så vad vill du ha av mig? Vad ska jag göra för att göra rätt? Snälla, ge inte upp, kämpa med mig. Jag ska reda ut allt, jag ska jobba för att göra allting bra. Jag ber dig verkligen, gå inte vidare utan mig. Jag ska aldrig svika dig igen, jag ska verkligen göra allt. Allt är skit, jag måste få en sekund att andas, stanna upp och ta nya tag. Kämpa med mig inte mot mig, för jag fattar inte vad du vill? Vad vill du att jag ska göra? Jag vet att det är en självklarhet att du är perfekt, alla vet och kan se det. Det är mig, som vanligt, jag är en idiot- ett freak- mitt fel alltihop. Men det är fan inte lätt att leva upp till någon som är perfekt, som tycker om mig så perfekt och gör allt perfekt. Då, förut, på den tiden som vi säger nu, var jag redo att låta dig försvinna. Nu skulle jag inte överleva utan dig. Så jag ber dig en sista gång, ge inte upp. Jag ska lösa allt, jag ska bli perfekt, jag ska aldrig mer göra dig besviken. Men jag måste veta, vad vill du ha av mig?

SM går åt helvete. Madame Grå med super snygga knoppar och vackra ögon ska lyftas upp mot skyarna. Ryttaren i för stor kavaj, med dumma ideer och extrem nervositet inne på banan borde dumpas i närmsta soptunna.

Tacka Fan för det som inte var Guds förtjänst

Vi ligger på andra plats. Vi fick fyra förargliga fel med oss i mål och dessutom för ovanlighetensskull ett tidsfel? Fan också.

Förklassen började som en katastrof, kanske inte från läktarn men i sadeln var det en katastrof. Efter bettbyte och omladdning med mycket peppande ord gick vi in på banan till första kvalet. Vi var på topp då. Jag och Madame Grå var redo att rocka, hon var helt perfekt! Nollan var ett faktum! Men medans vi travar runt och ser söta ut bjuder startnummret innan mig på ett redig flygtur över oxer nr 2, och det hela slutar i ett moln av underlag, vita ridbyxor och hästhovar. I väntan på ambulansen tappde både jag och min ängel all den topp motivation vi haft innan. Väl inne på banan hade ambulansen levt fadderittan och fixat till underlaget-not. Sista galoppsprånget innan oxern försvinner och hästen sitter fast i underlaget. Hejja, upp i luften och över- felfritt såklart eftersom hon är bäst. Nästa räcke fick vi i nacken och där sprack nollan. Dagen fortsatte i samma tempo, ponnyn vägrade att åka hem, 5 transporter möttes samtidigt på en snorhal landsväg med knapp plats för en och helvetet fortsatte i samma takt. Jaja, tacka Fan för en 2a i poänglistan- för inte var det Guds förtjänst i alla fall.

Hand i hand med en vän

Inleder med att försöka uttrycka mig i ord hur otroligt stort jag log när jag såg en ökning med 300% i kommentarsdiagrammet! KEEP UP THE GOOD WORK!

En skjuter upp problemen till nästa dag, den andra skjuter upp problemen en evighet och skiter i dem. Jag tror att dessa två kommer få det svårt att komma framåt, stå ut och framför allt njuta och älska varandra på sikt. De vill dock leva i något kaotiskt nu, och det är inte min ensak.

De där dumma frågetecknen jag mumlade något om igår- såklart fick jag skita i dem. Ironiskt. Idag har jag spenderat två och en halv timme hand i hand med en vän. Ví har inte setts på ett tag på grund av tekniska fel men idag blev vi återförenade. Vännen heter Biolight. En smart uppfinning som jag inte vet säkert hur den funkar, bara att den gör allt bättre. Biolight gör livet bättre på något sätt. Jag har inte testat att köra hans super ljusvågor för att ändra efterbliven hjärnkapacitet, men det tar vi senare. Idag påminnde han mig i alla fall om hur otroligt långsamt två och en halv timme går när man har tråkigt. Efteråt kände jag mig inte ett dugg klokare- får hoppas kusarna kände sig som hundra gånger bättre atleter än innan, så att jag lyckades göra någon nytta.

Imorrn... IMorrn... IMOrrn... IMORrn... IMORRn... IMORRN ÄR DET SM!

Ironiskt nog

Typiskt Sverige! Måste det komma en halvmeter på en eftermiddag? Måste det snöa så mycket att 100 metersträckan från stallet till ridhuset förvandlar mig och kuse till snöskulpturer och göra min vanligtvis finsoppade stallgång till en insjö. Tröttsamt- ja?

Förlåt mig Gud ty jag har syndat. Sköt upp och sket i massa saker i stallet idag bara för att busvädret sög lusten ur mig. Det stör mig. Men orken fanns helt inte. Men Madame Grå är fit for fight. Nyfrisserad och framhoppad inför SM, full fart. Att värma upp skuttförmågan var inga problem, enda sättet att få ner henne på marken idag hade varit att skjuta ner henne. Tur att hon valde att landa själv trots allt. Jag har kommit på att jag är jobbig. (Jag vet, nu suckar min knappa skara trogna läsare och säger; "Redan?!") Jag bryr mig. Livet är varken hårt, komplicerat eller jobbigt om man bara inte bryr sig. Om jag bara skulle säga "Jaja, skit samma", till allt som korsade mitt synfält skulle den här bloggen rankas etta i världen över mest lyckliga och ombekymrade ord på en och samma sida. Men tråkigt nog föddes jag inte så smart, eller dum- det beror på hur man ser det. Så jag bryr mig. Om allt som råkar komma till min kännedom. Men jag hoppas kunna reda ut några av mina frågetecken nu, annars får jag- ironiskt nog- skita i dom.

Öronen som måste lyssna har stängt av

Lilla jag försvann i den hektiska vardagen. Jag vet inte hur jag ska få plats. Får jag plats? Aldrig ett svar, aldrig en minut över. Minuter tickar hela tiden, men aldrig finns det något Vi på schemat. Jag tynar bort. Bort i stressen försvinner hela jag. Kvar blir osäkhet och tårar i ögonen. 90 % av min vakna tid har jag den vidriga känslan i kroppen. Orden finns men öronen som måste lyssna har aldrig tid, aldrig tid för mig. Trött, frusen, hungrig och besviken. Alltid. Men du är aldrig. Hur förklarar man något när det bara blir en soppa så fort orden lämnar huvudet? Jag vill bara att du ska lyssna, förstå och ta till dig. Men du kan inte. Du kan mycket- men du kan inget. Öronen som måste lyssna har stängt av mig, de hade helt enkelt inte tid för mig längre.

Jag och mina bruntar

Mina pojkar är världsbäst även om helgen började felfritt och sedan dalade högre i felsummorna. Men jag älskar dom ändå. Jag har så väldigt mycket fina individer i mitt stall just nu. Antagligen kommer ingen av dom vinna något OS eller någon världscup, men de är riktigt fina för att vara i mitt stall, på min nivå. De är alla mina favoriter, mina diamanter. Oslipade eller på topp så är de underbara allihop. Jag vet att jag kan svära åt dem när de tuggar på mig eller inte böjer huvudet tillräckligt mycket åt höger med godtagbart lite motstånd, men innerst inne finns det knappast något som gör mig så glad som deras existens. Kärlek. Nästa helg väntar SM med den minsta bruden.

Tävling är vår grej- även fast vi lyckas bättre hemma där alla har tid att tänka. Tävling är vår grej, men inte de snabba besluten. Men vi kämpar på ändå! Vi är världens bästa lilla team, jag och mina bruntar.

Hellre änglar än halvfalska fittor

Jag är lyckligt lottad. De flesta människor i den här världen hatar mig. I de flestas ögon är jag en skit, en idiot, en sådan man inte lägger energi på. På något sätt ligger det i mitt DNA, den är så jag är. En sådan som är gjord för att folk ska ha något att hata. Du undrar säkert hur jag kan börja det här med att säga att jag är lyckligt lottad? Jag är det för att de människor som jag har runt mig som inte hatar mig, de älskar mig så otroligt istället. Dessa underbara helt fantastiska människor älskar mig och stöttar mig och stannar vid min sid vad som än händer och vad än andra säger. Det är inte alla som har sådana människor runt sig som jag har. Idag kände jag för ett tag att jag kunde ge upp alla. I slutändan skulle ändå alla hata mig så det var bra hopplöst att vänta ut. Men nu förstår jag, att dessa människor är inte människor- de är änglar. De kommer inte lämna mig, de kommer alltid stötta mig. Det är dumt att man inser så sent hur lite antalet själar betyder så länge inte innehållet är rätt.

Varför jag kan kalla mig själv lyckligt lottad är för att jag har ett antal helt enastående änglar och resten vänner ifrån helvetet- är inte det bättre än en omgivningen full att halvfalska fittor?

Vidrigt, så jävla vidrigt

Det är fö mycket intryck, det är för mycket som händer och det är framför allt för mycket som inte händer. Jag vet liksom inte. Det är något som kryper, eller rycker. Va fan jag vet inte, okej?! Åh jag vill bara slå mig själv i huvudet, försöka klargöra och läsa mina tankar. Allting bara funkar inte. Det är total kortslutning. Bon Iver kommer väl till pass nu. Jag har tävling hela helgen, jag har en felfri känsla. Det är ju bra i alla fall. Men fan, verkligen fan, jag måste komma på något. Komma på vad att göra för att ändra. För att förbättra. För att bli det där bra och lyckliga igen. Det kryper, river, gnager, rycker. Det är vidrigt, så jävla vidrigt. Jag är vidrig- men egentligen är det ju du?

Kaffekvinnans åsikt om tåg

Jag kommer antagligen rapa sushi i en livstid, men det behövs hemma i leran när hästarna försöker äta upp mig, sparka ner mig eller bara döda mig genom envishet. Stockholm visade sin entusiasm för min vistelse genom spöregn och iskall vind. Mums. När jag senare, åter igen, hade lyckats köpa en biljett och ta mig på tåget fick jag uppleva intressanta saker. Tåg är intressanta. Biljett-tanten bad mig surt om legitimation och blev ännu surare när hon insåg att hon inte skulle kunna skälla ut mig för att ha köpt ungdomsbiljett när jag egentligen är vuxen! Stackars.. Sedan såg jag även ett par bomber. Alltså mänskliga sådana, atombomber, really. Problemet var ett faktum; Hur täcker man sig med en handduk? Det finns inte ett badlakarn i världen stort nog att klara knyta sig runt hennes omfång kan jag lova! Knasiga idéer. Jag inser nu efter en påse smörpopcorn att min Kost- och Träningsdagbok kommer lysa röd lampa idag. Kaffekvinnan lämpar in.

Betyder detta att jag måste plugga till journalist i ridbyxor?

Det är något med Stockholm som gör att jag klipper sönder mina klädesplagg för att göra det bättre men i slutändan åker jag ändå iväg iklädd något helt. Varje gång blir alla lika oroliga. Den lilla flickan- hälften häst hälften människa- ska klä sig civilt och befinna sig på en offentlig plats, i en stor stad dessutom. Jag vet inte varför, men det verkar som att min omgivning tror att mitt IQ försvinner med hästkläderna och med ett par chinos på är jag så gott som förlorad. Nu är jag i alla fall på tåget, på väg mot min far i den stora staden. Vi ska äta rå fisk, sushi med ett finare ord, och bara prata om saker jag inte vet ännu. Trevligt? Jo. Det här får mig att fundera över- Betyder detta att jag måste plugga till journalist i ridbyxor?

Men frågan just nu- kommer min hästhalva springa mig till norrmalmstorg dit jag hoppas att min mänskliga halva kommer hitta?

Jag är en sån som såna som jag hatar

Jag är patetisk. Jag tycker själv att jag egentligen är så jävla bra, smart och stark. Men vad fan är jag egentligen om inte en bortskämd liten snorunge som letar fel på andra, överdriver, skyller på mig själv för att få något sorts medlidande och sen i slutändan en mesig idiot som bara grinar åt allt. Det, DET och inget annat är vad jag är. Jag har inte ens en kärleksrelation seriösare än den jag har med min mamma och ändra känns som det som att jag varit olyckligt gift och nu vid 67 års ålder bråkar vi, mest jag, om exakt allt. Mig själv skrämmer jag. Jag skrämmer mig själv. Jag är en yngling. En förvirrad idiot som aldrig vill eller kan vara nöjd. En sån jävla yngling. Jag är en sån som såna som jag hatar.

I den här jävla skit världen finns det inte plats för vilja

Helvetes dagar är räknade. Om två tital ska jag kunna andas för första gången igen. Jag är så jävla trött på orättvisan nu. Jag fattar verkligen inte vad det är man ska göra för att lyckas i den här världen. Det spelar ingen roll hur mycket man sliter, hur mycket man vill eller hur mycket man kämpar. Det är alltid någon annan som bara skiter i det och som redan anser att den är bäst som får allt. När katten är borta dansar råttorna på bordet. Sen matar husägaren dem medans den råttan som satt kvar i vrårna för att inte göra fel inte får någon mat. Den var ju inte med och dansade på bordet. Varför är det så? Varför kommer det alltid vara så? Jag vill bara slå mig själv i ansiktet, varför föddes jag till en sån som vill och försöker? För i den här jävla skit världen finns ingen plats för sådana.

Du ser lycklig ut

Senaste dagar har gått åt till att vända och ändra. Ändra kursen. Ändra humöret. Ändra relationer. Jag träffade ett par gamla vänner idag på bussen. De sa till mig "Du ser lycklig ut". Det fick mig att faktiskt inse att jag är ganska lycklig. Jag har i alla fall alla förutsättningar för att vara lycklig, det enda som saknas för att nå sann lycka är nog min egen inställning. Jag måste börja våga säga till, även om personen i fråga blir arg så måste jag våga ändra min situation med personen. Jag har rätt att bli arg jag också, jag måste inte alltid huka mig och smyga runt väggarna på tå med svansen mellan benen. Jag måste våga vara glad, våga känna att jag är lycklig! Jag måste våga erkänna för mig själv när jag gjort något bra. Fine om jag river två hinder, men jag måste börja fokusera på hur bra de andra åtta var och inte hur dåliga de där två var. Jag måste våga vara lycklig, jag måste våga lita på tryggheten och kärleken runt omkring mig. Jag måste Våga. Jag vill vara den som alla tycker ser lycklig ut, så den kommentaren höjde mig till skyarna.

Punkten

Ibland når man den punkt där man inte kan förändra mer. Den punkt där man måste bestämma sig för att skita i det eller leva med det. Människor är vad människor är brukar min far säga till mig. Han har lite mer rätt för varje gång. Varje människa kommer alltid komma till den punkt där man inser att man älskade det man trodde att någon var. På samma sätt kommer alltid varje människa bli älskad för något man inte är. Det är den här punkten jag talar om tror jag. Vad ska man göra? Hur lätt är det att bara blunda och låtsas? Hur mycket är det värt och realistiskt att offra för kärleken? Som vanligt finns inga svar på mina frågor. Jag kan inte förändra, jag kan inte leva med det men jag kan absolut inte skita i det. Vad finns det att göra mer än att blunda, bita sig i kinden och hoppas på att döden kommer till undsättning så fort som möjligt?

Jag fick en ny leksak idag i alla fall. Det är en fin leksak, för det är en till livs levande häst. Carly Whitesocks. Hon har skiljts från sin bebis, hennes allt. Klarar hon det kanske jag också gör det?

Kärleken till mig själv eller till någon annan

Det är lätt att leva idag. Det är till och med lätt att leva imorgon och det var lättast att leva igår. Men hur svårt är det inte att leva om några år? Vi måste leva då för att kunna ta besluten nu. Besluten nu om det är värt att leva i skuggan av någon annan och aldrig yttra sina egna åsikter utan att bli dumförklarad men leva med det för att få alla vackra stunder med den man älskar? Eller leva med någon som ser mig som en individ och inte ett objekt och som vill lyssna på mig och tro på att jag också är någon? Jag vet inte. Ska kärleken till mig själv eller till någon annan segra? Det känns korkat att tänka egoistiskt, men vad som än händer kommer jag alltid behöva dras med mig själv. När alla andra dragit har jag alltid mig själv kvar. Är det bättre att gynna sig själv då, eller borde man gå på magkänslan och hoppas på att inte bli lämnad? Ingen litar på ingen och alla sviker alla. Så varför hoppas på någon annan istället för att ta hand om sig själv? Fast ibland kan det vara skönt att våga tro att det finns en människa som vill ta hand om just mig, men just nu står jag på en plattgräns. Åka ner i jordens inre eller byggas upp till en mäktig bergkedja? Ensam eller tillsammans, det kommer alltid vara ett dilemma och den svåraste gåtan.

Rock, alltid denna härliga rock. Billiga kristall formade glas som klingar och i fönstret ligger en hög förbrukade Black Devil och John Silver. Deprisionen var så uppenbar men aldrig har så mycket lycka, gemenskap och ansvarslöshet vart samlad i ett och samma vindsrum. Det kommer alltid finnas tid för minnen, speciellt när de inte tillhör en själv.

En enda ärlig stjärna

Alla borde få ha en grå vän. En grå vän som offrar sig och alltid anfaller tillsammans med dig. En grå vän som alltid är räddaren i nöden och krigaren i döden. En grå vän som har sinnena på spänn för att ert team ska bli det bästa och en grå vän som alltid springer med lyft överläpp för att hålla koncentrationen på något konstigt vänster.

Tyvärr måste jag meddela att denna stjärna jag just beskrev finns bara i ett exemplar och hon e min och hon bor i mitt stall. Den stjärnan är Jamilia, Min Min Min Jamilia. Hon hovar in priser och får åskare att sucka. Hon är min stjärna och inne på tävlingsbanan kan jag bara sitta och mysa på min kämpe. Vi är topp taggade för att fullkomligt storma Strömsholm och göra deras SM minnesvärt. Och även om vi inte vinner så vet jag att vi är bäst i alla fall- vi var bara sämre på att visa det just den dagen.

Sedan finns det de individer där nere som är rädda för sina egna fisar eller är helt socialt inkompetenta, men det finns bara en Jamilia- en enda ärlig stjärna.

Döden ska inte lämna mig med dåligt samvete

Hässelbygårds väckarklockor tog sovmorgon och det resulterade i att runt 9 kom var alla uppe och skuttade 2 timmar försent. Hela dagen rullade på och jag var en jävla stjärna och gjorde scrambled eggs och bacon att mätta min lunchhungriga mage med- topp. Döden har förföljt mig lite dag och fått mig att tänka efter. Jag har ångest och hela jag tyngs ner av vetskapen att jag tänkte: "Jag tänker inte säga hejdå, hon ska säljas- inte dö, jag kmr träffa henne igen". Så dog hon. Så jag har funderat över de där med hur jag behandlar saker och ting. Jag är en såndär vidrig människa som är långsint. Jag har så svårt att släppa något och gå vidare, har jag blivit behandlad eller behandlat någon som en skit kan jag inte bara ruska av mig skiten och gå vidare efter fem minuter. Jag behöver tid för sånt. Jag kom också på hur snabbt döden kommer och hur lätt det faktiskt är att dö ifrån varandra som ovänner. Jag ska verkligen försöka nu att sluta vara långsint, behandla de människor som jag älskar som de förtjänar oavsett vad de gjort. Jag ska börja se allvarligare på vilka människor jag verkligen vill ha kvar i mitt liv. Jag ska verkligen försöka att aldrig låta döden skilja mig åt någon och lämna mig med dåligt samvete.

Tack för allt min älskade.

En vän till mig dog idag. Hon flyttade för 4 dagar sen för att fortsätta göra det hon är bäst på. Idag föll hon knall och fall ner död. Hon är död. Det var overkligt när jag fick höra det där jag satt med bulle i munnen på Södertäljes ridanläggning. Allting hon gjort för mig under vår tid. Så mycket lycka hon har gett mig! Alla gångerna jag gjorde rätt stod hon upp för mig till 110 % och alla de gånger jag gjorde fel så visste hon precis hur hon skulle rätta till det så att jag inte skulle slippa undan smärtfritt.

Det var min kära Zannefatal som dog idag. Hon finns inte mer, hon är död. Jag vill ha henne här bara för en stund och smeka henne i pannan tills hon nästan sluter ögonen, jag vill att hon ska snusa runt med överläppen i min nacke och jag vill bara se hennes små vackra ögon och säga hejdå och framför allt tack. Tack min finaste för allt du gjort för mig. Det där skit fula gula täcket i vann i Msvb i Enköping, jag satt och bara kramade det ett tag idag. Den där kalla kvällen när vi var det enda ekipaget som lyckdes övervinna alla 120 cm hinder felfritt. Då var jag riktigt lycklig! Jag tänkte på när vi nollade derbyt i somras i full fart. Jag tänkte på den kvällen för drygt två år sen när jag åkte för att hämta hem dig. Jag var världens lyckligaste. Jävlar vilket team vi var! Tack, verkligen Tack Zannefatal för allting du gjort för mig. Hälsa morfar att han skulle vart stolt över mig om han såg mig idag, lova det.