En rak uppfostran är vad dom behöver

Här sitter jag igen i min fluffiga morgonrock med en stor kopp rykande te och myser i mitt stökiga rum. Första skoldagen efter schema idag. Jag somnade på kemin men mitt och Robbies DreamTeam är sannerligen ett vinnande koncept! Där emot driver 6orna mig till vansinne. Vad är det här för något? Idag blev jag totalt köttad med frågor av några små killar i 6an som tyckte dom va super coola. "Vem är du? Kommer du från Sthlm? Hur länge har du bott här? Är du en sån där hästfjant?". Hallå, ursäkta men när jag gick i 7an önskade jag att jag skulle sjunka genom golvet bara en 9a tittade på mig. Sen när man själv blir den stora och läskiga, då visar det sig att dom små skitarna är kaxiga som terriers allihop! Det här känns inte riktigt rätt. Borde inte vi 9or få tillstånd att bara uppfostra dom här små moppsarna? Vi kan ju inte ha en skola där det är en årskurs som beter sig som folk. Nej en rak uppfostran är vad dom små monstren behöver.

Jag är nog inte frisk

Jag vet att ni alla har i åtanke när ni klickar in "ralfsdotter.blogs..." i länk fältet att nu kommer det stå ett långt jobbigt klagigt, gnälligt, allmänt deprimerande och humör sänkande inlägg om hur hemskt det är att gå i skolan och bla bla bla. (vilket lång mening det blev!) Men allt jag har planerat att skriva om skolan är:
BAJS KLASS
BAJS SCHEMA
BAAAAAAAAJJJJJJSSSSSS
Så nu är dom aggrissionerna ur världen! Men sen mitt problem hur jag ska se ut, beté mig och vilket budskap jag känner för att ge tunboskolans elever och lärare har jag kommit fram till idag. Jag gick till skolan i turkosa mjukis dress och såg ut som en slickad katt med nytvättat urborstat hår. Inte att föredra. Så min regel ska vara - Va Emma-Maria Ralfsdotter Thalén helt enkelt. Jag ska go with the flow och bara soppa banan med hela tunbo. Da. Vilken plan va?
Jag är nog inte frisk.

Bara massa negativa tankar om morgondagen!

Här sitter jag och odlar blåsor i min mun med hjälp av turkisk peppar i ohälsosam mängd och känner en klump av olust inför uppropet i det gula kvava klassrummet som kommer äga rum imorrn. Nu är det slut på all schöööön fritid. Nu är det slut på "jag gör det imorrn" "jag går och lägger mig sen, imorrn, någon dag" "Jag åker dit några dagar" rutinerna. Det är bara att säga hej till "nej jag pluggar, vi får ses sen" "Hej sängen, nu är klockan redan 10!" "Nej jag slutar inte förens sent idag". Jag vill inte. Inte nog med att jag är så trött på grundskolan och all dess innebörd så har dessutom alla mina bra kompisar slutat och stuckit som en avlöning till Västerås och tittar sig aldrig om igen. Jag menar inte att det är något fel på folket på Tunbo, jag har bara inte sagt ett pip till någon av dom som går där under hela sommaren. Så där kommer jag stå som ett fån och se en grupp sammansvettsade ungdomar kramas och titta konstigt på mig. "Vem är hon? Jag vet inte, jag känner igen henne. Hon verkar lite konstig". Å herre Gud vad jag överdriver. Och nu när jag drog en snabb blick över mina skrivna rader inset jag att jag skrivit ett helt inlägg om bara svammel. Det jag hade tänkt skriva om är att jag vet inte vad jag ska ha för klädkodex. Ska jag verkligen visa att jag är trött på Kolbäck och bära mjukisbyxor varenda dag eller ska jag visa att jag är sten rik och super snygg och fixa mig blå varje morgon? Just nu känner jag mig mer peppad på mjukis, lodis, "jag skiter i allt och det skiter jag i" stilen. Men morgondagen visar resultatet. I Guess

Kärleken gör mig fet

M&Ms. Det är Guds gåva till folket. Den lilla jordnöten som är täckt av himmelsk mjölkchoklad och ovanpå det ett tunt lager av färgad crisp. Det är som att livet blir rosa och gjort av regnbågar och kakor bara av att man har en sådan här liten underbar godis i munnen. Tyvärr finns det alltid nackdelar med allt underbart. Precis som att kärleken alltid slutar med tårar slutar M&Ms alltid med tjocka lår och en upprörd mage. Det här är en grej jag börjat spekulera lite i. Varför ska allt som är gott, härligt, mysigt och underbart vara ohälsosamt? Jag syftar då mest på kärlek och M&Ms. Alla forskar så mycket om allt, man har till och med kommit fram till att Danska flickor får bröst tidigare än alla andra. Aha och vem bryr sig? Kul för dom. Men en sak som alla skulle ta del av att veta är lösningen på hur det skulle kunna vara hälsosamt att leva osunt! Jag tror verkligen att det här är något världens forskning borde satsa på.

Ord från en lycklig tjej

Jag är glad. Jag är lycklig. Det faktum att jag börjar skolan om ynka några dagar, att jag ska tillbaka till Tunbos kvava klassrum och ut slitna skolböcker, skiter jag i just nu. Det är förträngt. Jag ska dansa fötterna av mig på fredag med mina underbara pinglor. Jag ska rida SM på min underbara ponny som jag älskar mest av allt. Läskiga sammanträffanden blir till positiva meddelanden i mitt huvud. Jag bara svävar på moln, mitt liv är underbart! Jag vill bara skrika av lycka. Att Tunbo skolan ska stänga in det skriket på måndag borde dock vara straffbart!

Tack och hej från en lycklig tjej!

När inte modet finns

"...Jag tycker verkligen om dig. Jag bryr mig om hela dig och allt som rör dig. Jag tar tillbaka att vi bara borde vara kompisar, vi är mer än så. För mig är vi mer än så. Jag behöver dig, jag behöver din närhet och kärlek. Det var ditt förslag, så jag förstår om du inte känner samma. Gör du inte det, rättar jag mig efter dig. Då är vi kompisar och jag nöjer mig där, för jag vill inte förlora dig. Hellre hälften än inget. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så här för dig, men jag gör det verkligen..."

Talangen att använda ord är meningslös när inte modet finns. Det är mycket här i världen som blir värdelöst när inte modet finns.

Jag är där uppe nu, jag är kvalad till SM

... 0 fel! Du kan stanna kvar på banan för prisutdelning.
Det ekar i mitt huvud. Det sista språnget över räcket där på Rättviks travbana, glädjen som sprutade upp ur mig när jag insåg att jag hade gjort det. Jag hade satt nollan! Jag och min ponny hade nollat en LA, utan en sko dessutom! Jag hade tagit mig och min ungponny från att inte kunna galoppera över en bom utan att det blev fullt sken till att vara kvalade SM på ett halvår. Det var först idag jag insåg att jag är inte så dålig som jag hela tiden intalar mig att jag är. Jag är faktiskt duktig på min sport. Jag och Jamilia ska till Ljungby. Vi ska rida SM för unga ponnyer. Jag kan inte riktigt fatta det än. Mitt allra första riktigt seriösa mål. Jag svävar på dom rosa molnen över mitt huvud som jag alltid velat ligga på. Jag är där uppe nu.
Fan, jag och den lilla gråa ponnyn ska rida SM.

För många frågor och för lite svar

Det finns olika vägskäl i livet. Det finns dom när vi bara har ett val, det finns dom som är återvändsgränder och sen finns det dom när hjärtat och samvetet splittrar sig. Hjärtat säger gå hit! Och samvetet gror där bak hela tiden, tänk om nu, think twice, gå andra hållet! När en blir två och dom två dessutom börjar bråka, vad händer? Vad gör man? Jag vill inte välja fel.
Min blogg består av för många frågor och för lite svar. Hela jag består av för många frågor och för lite svar.

Tro tro tro tro... jaha så det var bara så "enkelt"?

Jag har kommit på livets gåta. För jag har alltid funderat på vad det är för gåta och vad det är för svar, och äntligen har jag kommit på det! Livets stora grej för att allt ska bli bättre, lättare och så måste ju vara att tro på sig själv. Bara lita på att man kan, vilja kunna och verkligen ge sig in på att kunna! Allt blir ju bättre om man stoppar in huvudet, tror på sig själv och bara kör. Inga hinder. Bara tron att man kan! Jag litar på det. Problemet är att jag gör verkligen inte det, jag litar eller tror verkligen inte på mig själv eller nånting jag gör. Men det kommer, jag ska börja tro på mig själv och jag ska fan i mig ta tag i det här nu.

Och Johanna, du är inget EMO och du är inte bortglömd. Jag finns här, jag är bara upptagen. Du är så förbannat saknad. Älskar dig mest av allt på denna jord!