NY or NOT?

Manhattan, dyra exklusiva affärer, frihetsgudinnan, mer dyra affärer, mysiga fik och New York upp över öronen v.s. hästar, svett, flugor, mocka bajs, bära vatten, träna, träna, träna och träna lite till. Det handlar om en vecka av mitt väldigt långa sommarlov, det handlar om ett knepigt beslut jag bara inte kan lyckas ta, det handlar om så mycket som känns så oviktigt egentligen. Hur onormal verkar inte jag som tvekar mellan svett och hästar och New Fucking York? Jo för att det är ett intresse jag brinner till 110 % för. Men mamma och pappa blir besvikna om New York skulle få ett nej. Jag skulle nog också bli det innerst inne men jag känner en skuld och en plikt att satsa. Jag vet att det är den jag är. Glansiga hårremmar och timmar i sadeln är faktiskt jag- det där med mysiga fik och fancy affärer är en död del av mig. Men jag kan inte bestämma mig bara..!

Min beskyddare var bara en illusion

Jag trodde att han brydde sig mer. Jag trodde att han var mannen som skulle skrämma bort monstren under min säng, skydda mig från allt ont och döda varenda kotte som var elak mot mig. Tänk vad fel man kan ha. Kärlek kan vara så gemensamt ena sekunden och nästa står man där själv inför världen. Jag trodde att den där beskyddande rollen skulle komma automatiskt, vare sig man ville eller inte. Jag kände mig så trygg senast för bara ett kort tag sen. Nu känner jag mig mer ensam än någonsin innan. Jag ville vara under någons beskydd, i säkerhet under någons arm och känns tryggheten i den varma armhålan. Men nu? Det här? Jag hittar inte ens värme i min egen armhåla. För han kunde välja om han ville ha den beskyddande rollen eller inte, det var inte automatiskt någonstans. En sak jag inte förstår bara är att även om jag hade valet, och det inte kom automatiskt- skulle jag inte ens tveka på att ta den beskyddande rollen?
Nej, fy fan!!! FAAAAN! Jävla skit. Jävla fitt skit. Vad ska jag göra? Jag är så invalid, så tömd på kraften att agera när allt bara blir fel och jag blir idiotförklarad over and over again. Please god- just kill me?

Snälla hästen dö inte

Min tävlingskamrat funkar inte. Han måste repareras. Tänk om reparationen inte fungerar? Då blir det en kula i huvudet, så var det klart med sen. Snipp snapp snut så var sagan slut, typ. Min tävlingskarriär skulle vara över. Jag behöver honom, i alla fall nu. Han måste lära mig, jag är dålig utan honom, jag behöver honom! Så jag tänkte, "tänk om tanken". Tänk om han skulle dö? Skulle jag klara av att fortsätta? Då slog tanken mig att jag skulle börja med en sport där man inte behövde materia. Där det bara var jag och min prestation. Men sen kom jag på en sak- finns det någon sport där man inte behöver något? Innebandy- klubba, skor och etc. Fotboll- skor, boll o etc. Inte ens kulstötningen funkar! Om man är 100 meters löpare och har sprungit in 3 OS medaljer i ett par skor- då är det väl självklart att man har svårt att ge upp dom för ett par nya, oingådda och stela nykomlingar. Jag insåg att om jag vill börja göra något där jag inte behöver något som kommer bli av värde för mig och min prestation- då kan jag börja med att lägga ner allting. All sport kräver materia som har värde och hela livet är en prestation. Jag ger upp, allt detta gör mig dum i huvudet. Men snälla hästen- dö inte.

Thank god att min mamma bara fyller 40 + moms en gång i livet!

Jag kom upp från stallet och på platsen där mitt stora fina vita hus en gång legat låg nu ett slagfält. Mitt i slagfältet låg generalen och hans högra hand sovande. Vad jag senare skulle kunna kommas fram till efter att ha upptäckt en absurd mängd pastasallad, kött av olika slag, lax av olika, ett hundratal såser, stenugnsbakat bröd så det skulle räcka till hela afrika och diverse andra i köket så var slagfältet ett resultat av en fest, en stor jävla fest. Och generalen och hans högra hand var inga mindre än festens höjdpunkt, födelsedagsbarnet och hennes dotter. Jag flydde från slagfältet upp till mitt rum och min dator. Slutsatsen av dagens upplevelse blir; thank god att mamma bara fyller 40 + moms en gång i livet!

Jag kastar sten mot solen för jag hatar den

Ser jag en till facebook status som innehåller orden "sol, chilla eller grilla" i will loose my mind. Jag har på något sätt fått svart på vitt vad mitt liv går ut på. Plugga, rida och vara hemma. Det är fredag idag, det är topp väder idag- vad gör jag? Sitter på mitt rum, bitter över att friheten jag känt så länge är indragen, har en hel hög saker som ska göras till skolan och inte en käft att dela mina problem med. Jag har inte ens godis som kan jag tjocka i mig och tröstäta. Håkan Hellström är det enda jag kan tröstäta. Den fina hästen är förövrigt inte helt felfri. Dumt, dåligt och nej. Jag säger som Håkan, och jag ska nog göra det nu; "jag kastar stenar mot solen för jag hatar den." Den bara påminner mig om alla andras lycka och mitt eget katastrofala liv.

Jag trodde något väldigt fel

Det förväntas så mycket av mig att jag vet inte längre vad jag kan. När för mycket går fel ställer hjärnan om och plötsligt går allt fel. Det är inte lätt att vara ren utan att få duscha, det är inte lätt att vara perfekt om man matas med bajs. Jag blir bara ledsen, sur och arg och skiten går över mer på mig. Allting hålls under skalet, ingen orkar ett utbrott- och vad blir egentligen bättre av ett utbrott? Bättre att tugga på, vara tyst och gråta när ingen ser. Men jag önskar att du kanske kunde se i alla fall- jag trodde vi var så nära varanndra. Men jag måste trott något väldigt fel..

Jag klarar snart inte mer, snart är det förstört för gott

Vi går inte varandra på tårna, jag blir bara trampad. och inte bara på tårna, hälsenorna och fotknölarna börjar säga upp sig nu. Jag vill slita mitt hår. Kaffet. Dörren till toaletten. Rummet. Närvaron. Det ständiga bensinstoppet och känslan att ett initiativ finns inte på kartan. Det kryper under skinnet. Jag var glad idag, jag skrattade och var bara hysteriskt glad- men sen kom känslan och verkligheten ikapp. Jag klarar snart inte mer, snart är det förstört för gott.

Vi är bra, han är bra, jag är bra- fy fan va bra!

Jag var så nervös så jag ville gnaga av min egen arm. Jag ville vända ut och in på mig själv och uppslukas av jorden. Han kom också. Det gjorde inte saken bättre, bara värre. Jag ökar pressen på mig själv så otroligt mycket när han är i närheten.. Men jag red. Oj så jag red! Och i mål kom vi, jag och min stora vita häst. Vi hade rivit ett hinder. Men alla dom andra mastodont föremålen som vi hoppade över hade vi klarat. Vi hade hoppat alla hindren, alla dom höra stora hindren på 130 cm. Rakt upp i luften bara. Vi fick ett pris, ett vitt pris. För vi kom på plats 8, av typ 40! Vi är bra, han är bra, JAG är bra. Fy fan va bra!

Jag fick storfrämmande av beslutsångesten

Idag fick jag storfrämmande. Jag hörde att det knackade på dörren till mitt samvete och jag gjorde misstaget att inte kika ut genom det lilla hålet i dörren och kolla vem gästen var. Jag bara öppnade dörren och in svepte beslutsångesten med en sån väldig fart att jag inte hade en chans att stoppa fenomenet. Jag vet inte vad jag vill längre, allting känns så rätt och så fel på samma gång. Vilken häst får stanna? Vilken häst måste säljas? Vilken sten är rätt? Alla säger olika och snart kommer jag bara skrika och skita i alltihop. Jag vill bara att det ska vara över och löst. Nu ska jag och min beslutsångest, min gäst, mitt storfrämmande, sova.

Skräckens under

Idag var döden nära. Det kändes så i alla fall under dom stora hovarna. När rytandet för att djuret skulle sluta övergick i något skrik eller läte i skräckens namn. När man efter ett tag slutade skrika och bara höll andan och hoppades på att allt skulle ta slut. Sen när gruset var avborstat och kontrollen tillbaka, kom en tår. Sen började man ta vara på allt. Ingen sekund åt slumpen. Och nu- ingen människa åt slumpen.

Men fanns det mod till det?

När vi gick där med lätta steg och andades ren luft med torr mark under fötterna ville jag återta den sovande bloggen med att skriva om vår, solen i ögonen och lättheten i allt. Men bara någon kvart senare satt jag i en avlägsen korridor och lyssnade på när yngre elever pratade skit och gjorde narr av en person som för länge sen var min andra halva. Dom lätta stegen jag hade velat skriva om förut hade vart steg på väg bort från en biosalong. Filmen på duken hade handlat om fördomar, om fett och om hur vi hackar ner och förstör andra människor. Om hur vi har svårt att hitta modet att stå upp för någon. Där satt jag på bänken och såg svart, hatade dessa elever. Deras sätt att trycka ner och förnedra, egentligen med en världslig sak som utgångspunkt. Det slog mig efter ett tag att jag bara satt där, jag borde säga "SLUTA! Bara ge er, ni vet ingenting" men jag kunde inte hitta modet att resa på mig. Modet att sätta ner foten och säga va fan fanns inte. Jag var modig nog att hata dom, utan att känna dom, men jag hade inte modet att stå upp för den som betytt så mycket för mig och som fortfarande har en bit av mitt hjärta. Senare tänkte jag förlåta personen för att jag inte sagt ifrån och stått upp för den. Men fanns det mod till det? Såklart inte.