Skräckens under

Idag var döden nära. Det kändes så i alla fall under dom stora hovarna. När rytandet för att djuret skulle sluta övergick i något skrik eller läte i skräckens namn. När man efter ett tag slutade skrika och bara höll andan och hoppades på att allt skulle ta slut. Sen när gruset var avborstat och kontrollen tillbaka, kom en tår. Sen började man ta vara på allt. Ingen sekund åt slumpen. Och nu- ingen människa åt slumpen.