När vi gick där med lätta steg och andades ren luft med torr mark under fötterna ville jag återta den sovande bloggen med att skriva om vår, solen i ögonen och lättheten i allt. Men bara någon kvart senare satt jag i en avlägsen korridor och lyssnade på när yngre elever pratade skit och gjorde narr av en person som för länge sen var min andra halva. Dom lätta stegen jag hade velat skriva om förut hade vart steg på väg bort från en biosalong. Filmen på duken hade handlat om fördomar, om fett och om hur vi hackar ner och förstör andra människor. Om hur vi har svårt att hitta modet att stå upp för någon. Där satt jag på bänken och såg svart, hatade dessa elever. Deras sätt att trycka ner och förnedra, egentligen med en världslig sak som utgångspunkt. Det slog mig efter ett tag att jag bara satt där, jag borde säga "SLUTA! Bara ge er, ni vet ingenting" men jag kunde inte hitta modet att resa på mig. Modet att sätta ner foten och säga va fan fanns inte. Jag var modig nog att hata dom, utan att känna dom, men jag hade inte modet att stå upp för den som betytt så mycket för mig och som fortfarande har en bit av mitt hjärta. Senare tänkte jag förlåta personen för att jag inte sagt ifrån och stått upp för den. Men fanns det mod till det? Såklart inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt