Nästa steg kanske aldrig kommer

Jag vill ju våga tro att jag en dag kommer att bli bra på den här sporten. Att trots att jag "bara" rider 130 idag och ligger ljusår efter eliten i min egen ålder så kanske jag en vacker dag faktiskt kommer bli bra. Men sedan så finns den där känslan längst inne, att kanske är det bara jag som tror så på mig själv? Eller åtminstone försöker tro så på mig själv. Att alla andra kanske något bitter sanning i det hela och har insett att så inte är fallet, att jag pikar nu. 130 är min klass och mer än så blir det inte. Unghästar är inte något jag borde satsa på heller och trimma finns det flera som gör bättre än mig. Så vad är jag bra för då? Knoppa, pussa på och lägga på täcken- för mocka är jag ju bara långsam på. Jag hoppas varje gång det springer in en ny häst som jag vet kan ta nästa steg att nu, nu kanske det händer! Men så åker den också, och jag tragglar vidare. Det känns helt enkelt som att så fort en häst visar framfötterna så blev den "för bra" för mig. Kanske är det dags att inse att nästa steg aldrig kommer och nöja sig med det som är?

Speglar har inget gemensamt

Det är knasigt vart man kan hitta en spegel av sig själv. Inte trodde väl jag att jag skulle kunna prata oavbrutet om allt vad livet rör med en kille som har flera cm stora töjda öron, tatueringar mest överallt och som lyssnar på musik direkt från helvetets avgrund. Det är ingen spänning överhuvudtaget- bara häng. Nästan en hel eftermiddag bara sådär, det är galet som det kan bli. Och det känns skönt att ngn annan än min bästaste barndomskompis faktiskt ger intrycket av att denne vill vara med mig. Kan inte riktigt förklara det, kärlek är enklare att förklara än känslan att man bara hittat en skön snubbe som man gillar att hänga med. Jag tycker det är skoj i alla fall. Med sådana människor inser man hur lite det betyder att ha något gemensamt.

Sjuk som attan

Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom, därav brist på inlägg. Sjukdomen orsakas av en mask och kan leda till att man blir apatisk och i många av fallen även till extrem fetma fetma och depression. Masken heter något i form med för många vokaler på samma ställe men i folkmun kallas den latmask och jag är hårt drabbad. Den senaste veckan har jag känt alla symtomen. Slöhet, brist på motivation och rädsla för dagsljus. Vet ännu inte hur smittsam sjukdomen är men hoppas för mina nära och kära att det är ytterst ovanligt att den smittar vidare sin dödsdom. Ni som grinar över en binnikemask ni själva skaffat på nätet kan slänga sig i väggen- det här är sjukdom på riktigt!

Den tredje juni tvåtusenelva

Den på sätt och vis sjuka sporten jag ägnar mig åt hade en mörk dag idag. En av de största fyrbenta stjärnorna gick bort idag, den starkaste av atleter avslutade sitt liv på banan. Det blev en tankeställare för alla oss ryttare. Vi är aldrig bättre än vår bästa häst och vi inser aldrig hur levande de är för ens de har lämnat oss. Alla filmer på youtube där hästen trillar och hans förkrossade ryttare endast kan stå och se sin främsta lagkamrat dö får mig bara att tänka på en dag. Det var den tredje juni 2011. Starterna under dagen hade varit många för mig och solen lyste starkast den dagen. Jag var trött, hästskötaren var trött och mamma var trött. Liniment, lindor och pyssel var det som återstod innan vi skulle säga godnatt, pussa en gång på alla och sedan gå hem för att sova. "Charli va biter du mig för?!". Sen ryckte det till i vänster bog, jag såg hur han stora snälla ögon svajade till och såg sedan min stora, största för att vara ärlig, trilla ner bland hinkar, höpåsar och borstar. Medan ögonen rullade och den stora kroppen ryckte i dödskramper förstora jag bara en sak- nu dör min favorit. Jag skrek och skrek. Det var en skräckfilm. Det var det ända tills att hans vackra ögon kom tillbaka och såg på mig i en nyfödd panik. Det blev på något sätt värre när jag förstod att han var hos mig igen, men nu inte kunde resa sig. När han stod i sin box på stappliga ben åkte vi hem. Jag har bara sovit sämre en enda natt än den natten. Det kommer vara inatt, för jag har insett hur sköra dessa djur är. Och jag har insett vilken extrem tur jag hade som fick se min favorit resa sig och gå av egen maskin ur sina dödskramper. Han hade lika gärna kunnat dö där- precis som Hickstead gjorde.

Nu har jag tappat den igen

Året är inte slut men det blev ett dåligt år. Ponnyn och den nya hästen fick allergiutslag vars orsak kan skrivas upp på listen över mysterier. Jag måste erkänna att jag ligger efter med en del plugg. Jag är en dålig vän som inte ens hinner planera in EN ENDA fika på en HEL VECKA. Jag känner och ser inte någon framgår i något jag gör vilket gjort att jag slöat till. Rihanna blev fucking inställt och det blir ingen ny jävla äckel konsert. För många kakor på en annan kaka blir för många kakor på varandra och allt för stora mängder kakor gör mig illamående. Så nu har jag tappat gnistan i livet och motivationen till framgång. Fan också.

Om det ändå vore som i sången

Tänk om man kunde förklara alla konflikter med sånger. Istället för att försöka sätta ord på sina egna konstiga känslor och försöka förklara situationen man befinner sig i vore det så skönt att bara säga "Though I don't understand the meaning of love, I do not mind if I die trying.Took it for granted when you lifted me up! I'm asking for your help, I am going through hell. Afraid nothing can save me but the sound of your voice, You cut out all the noise. And now that I can see mistakes so clearly now... I'd kill if I could take you back, but how?". Men man kan inte göra så. För man ska vara människa nog att stå på sig, förklara sig själv och överleva på egna ben. Man får inte åka snålskjuts på en text någon annan skrivit, man får inte åka räkmacka på en underbar person. Om man vill allt men inte kan ta sig dit? Om man är redo att svälja sin stolthet tusen gånger om och inta desperat läge. Men när det fortfarande inte hjälper då, när man inte kommer närmare målet för det? Vad fan ska man göra då? När man vrider sig genom varje dag och gråter i sömnen för att man inser att man är så fullkomligt värdelös att man inte ens kan göra det rätt för sig själv, och ännu mindre för andra. Det är i alla fall då man börjar tänka i sångtexter, för man ratar sina egna ord som gör allt värre.Men ingen vill lyssna på någon som citerar sånger, så när man nått det stadiet är det dags att ge upp.

Orättvisan nådde mig

Mitt i stimmet där man bara hatar sig själv och skyller världens undergång på ens eget lilla samvete så insåg jag idag att världen är ju faktiskt orättvis. Vi, åtminstone jag, intalar oss att vi inte duger till att knappt gå upp ur sängen, men när man lägger dessa dumma tankar åt sidan inser man, åtminstone jag, att det vara var världen som var orättvis från början. Det sved mer än värdelösheten, men framför allt sved det tusen gånger mer än jag någonsin trott.

Sånt som är jobbigt

All I know is that you're so nice, you're the nicest thing I've seen. I wish that we could give it a go, see if we could be something...

Lyckan i höstmörkret

Jag ska berätta om något för er som bringar ljus i höstmörkret. Lyckan över att lyckas med en häst som ingen trodde det skulle bli något av, det är fantastiskt. Även att lyckas omvandla en sinnessjuk ponny är fantastisk lycka. Idag har varit en lyckans dag för mig trots att mörkret föll tidigt och luften var fuktig och kall. För jag har en häst, en häst som jag lagt ner så många timmar på att jag blir rädd för att räkna dem och som jag spillt så många tårar över. Han har skenat. Han har varit obegripligt sned. Han har fått mig att slita mitt hår och helt enkelt vilja sluta. Men dagar som idag, när han och jag, tillsammans, går in och gör en sådan fantastiskt runda som vi gjorde blir jag lycklig. Jag skiter i om tre bommar föll på grund av vår iver, jag bryr mig bara om känslan när vi flög över de andra 8 hindren som om det vore framhoppning. Då kom jag plötsligt ihåg hur många gånger vi bråkat, och hur många gånger jag bara velat släppa honom lös och hoppats att han aldrig skulle komma tillbaka, för att någon skulle vara så dum som jag att köpa honom trodde jag var omöjligt. Men nu inser jag att det blev häst av honom också, och det är faktiskt mitt verk. Den lyckan kan inga rosetter i världen ersätta!

Den värsta vägen

Det svåraste med min sport är att 50 % av det mitt team inne på banan består av inte kan prata. Så när den väldigt stora, faktiskt exakt lika stor del som min del, inte funkar så kan man med ganska lätt matematik räkna ut att det går åt helvete och vägen tillbaka är hemsk, tråkig, obeskrivligt lång och dessutom full av bakhåll och tillbakaslag. Min och blommans väg är precis så, och idag kom ett till bakslag. Vi kan ju vi två, vi är helt fantastiskt bra egentligen. Jag vill bara att hon skulle förklara. Men det enda jag kan ägna mig åt är att stirra på en häst som aldrig kommer öppna munnen. Så jag lever i ovisshet tills vindarna valt att vända. Nu ska jag sova. Bort från livet där ändå inget funkar för mig.

Inte min grej idag

Det är inte min dag idag. Fast det var det inte igår heller. Och nu när jag tänker efter så var det inte det dagen innan heller. Det är nog kanske inte mitt liv? Fast vems liv är det då? Och vems är dagen om den inte är min? Dessa perspektiv mitt liv har satts i förföljer mig. Hur kommer jag att reagera sen? Och så förvånas jag alltid ändå. Det är nog inte mitt liv, trots att jag inte vet vems annars det skulle vara, för då skulle jag vara lycklig och inte se saker försvinna. Men om min dag inte är idag, när är den då? Och om det här inte är min grej, vilken grej är min då? När jag sorterar mitt liv så inser jag ganska snart att det är väl en tröja ungefär, mer än så var inte min grej.

Att lämna är bättre än att bli lämnad

Det är skrämmande att se saker ur olika perspektiv. Det är egentligen mest intressant från en början, det är sen när man inser att allting hänger ihop som det blir skrämmande och rent ut sagt lite läskigt. Skuld. Skyldig. Skuldkänslor. Alla perspektiv pekar åt samma håll, de går i cirklar och leder tillbaka till samma vägskäl. Varenda del av min funktion reagerar likadant. Mitt undermedvetna har något som inte jag har. Vad är det? Varför kan jag inte se ifrån det omedvetna perspektivet? Där måste ju svaret finnas, det är på den grenen jag kommer hitta lampan som lyser grönt. Skuld. Skyldig. Varför? Jag blir rädd för mig själv, jag blir rädd för de där perspektiven inom mig som mellan raderna säger samma sak. "Det är bättre att lämna än att bli lämnad". Vad är det jag själv döljer? Vad är det som finns där, och gömmer sig, inom mig? Nu åkte jag fel med tunnelbanan, fan. Östermalmstorg är fel, måste åka tillbaka, måste koncentrera mig. Jag vill ändå inte tänka mer på läskiga saker inom mig som gör mig rädd.

MVG i allt

Jag tror att jag ska skriva en bok i ämnet "hur man får MVG i skolan". För detta är något jag är extremt duktig på, och det är ju sådant folk skriver böcker om, sådant man är bra på. Jag bara lyckas med detta fenomen om och om igen. Precis som alla andra går jag och velar fram och tillbaka om mina arbeten var bra eller dåliga, för kort eller för långt kanske, osv.. Men i slutändan så vet jag ju någonstans att jag kommer få MVG. Det är hemskt, det är så jävla bra och fan vad jag skryter om det. Men är det inte sådant man gör på en blogg? Skryter om sig själv. Så jag ville bara skryta lite om min bok idé, tror att det skulle bli en storsäljare!
Jag att vill även tillägga till dagens fakta att trots sömnbrist och att hela jag är sönderstressad så blev min dag lyckligast av alla, för jag fick hoppa två dunderfina hästar! Det var fantastiskt! Det blev MVG i allt idag, till och med dagens humör avslutades med ett leende, och en skit snyggt klippt häst. MVG i allt var det.

Fina människor

De är konstiga, de där stunderna när man får känslan av att en annan
människa känner mig bättre än jag själv gör. Trots att de är konstiga så är de bäst! Alltid när mitt liv levat och tvekar finns det alltid en röst som säger åt mig vad jag borde göra, för rösten vet jag gillar och i slutändan även vad jag vill. Det är spännande. Nu somnar jag, det är inte lika spännande. Jag är slut som artist hejdå...

All fungerande terapi är bra terapi

Jag skulle precis dra ur min knut i håret, som jag alltid gör när jag ska sova. Mitt problem var att det inte fanns någon knut. Kvar var bara en lång lugg och korta hår. Alla typer av terapi är bra, jag går i en typ av sådan redan en gång i veckan. Dock var denna terapin viktigare än allt annat för mig just nu. Jag klippte av mig allt hår. Dåliga minnen och stunder jag ville bli av med försvann med håret. Allt det slitna och förgångna klipptes av. Jag har gjort det förut, då fanns inte lika mycket skit i topparna, då skrek inte kroppen lika mycket, det undermedvetna sa inte åt mig att klippa lika kort. Nu är det av, jag känner mig skön och jag är nu tusentals av dåliga minnen lättare. Det är dags att gå vidare nu och se framåt. Jag går nu- in i framtiden.

Tid

Tid. Erkänn att bara ordet stressar. Tid, tänk om man hade tid. Vad är tid egentligen då? Hur vet jag att jag inte har tid redan? Stress, det är vad tid är. Pengar, det är vad tid är. Problem är vad stress är. Problem är förlust av pengar. Problem som är skapade av tid är även bristen av tid. Det är snurrigt sådant där. Ingen förstår det mer än jag och inte ens jag lyckas. Tid. Ett så kort ord. Ett stå starkt ord. Tänk vad många som fallit och vad många beslut som tagits formade efter dessa tre bokstäver. Det är helt otroligt. Tid. Vad jag önskar att jag hade makt över tid.

Det där med vänner

Vänner. Det är för mig ett konstigt begrepp. Tänk vad många vänner som passerat och vad få det är som finns kvar. Det finns vänner jag saknat, det finns vänner jag fått lämna och det finns vänner som jag önskar jag aldrig litat på. Imorse kom jag ihåg en vän när jag satte på mig, vad numera är min, röda skinnjacka och gick till skolan. Jag kom ihåg att jag haft kul med henne, men vi var inte såna som i slutet får varann. Jag kom ihåg en annan vän som jag skulle lunchat med idag. Jag kom ihåg rocken, spriten, röken och skratten från hennes rum, men vi var poison in eachothers vains. Jagkom ihåg en annan vän som jag pratade ett par ord med på en buss för en historia sen. Jag kom ihåg att vi haft kul, men hon var inte sån jag i slutändan ville vara med. Jag kom ihåg en annan vän. Han var annorlunda från de andra vännerna. Det skulle vara han och jag förevigt, men ett trasigt hjärta satte stop och i somras tog för evigt slut. Jag hittade hans små korta vita hår på hans täcke. Jag kom ihåg en annan vän som är lång, längre än allt annat jag känner. Så är nog också vår vänskap, längre än allt. Jag har honom att tacka allt för. Den sista vännen jag kommer ihåg så väl att nämna är min bästaste av dem alla. Hon kom till en kväll för inte så länge sedan eftersom jag fortafarande kan komma ihåg. Vi spelade TV spel, juckade vilt till tokiga låtar och gjorde sådant som bästa vänner som inte setts på länge gör bäst. Hon är bäst. Inget krävs, ingen behöver vara cool. Det är bara grymt. Det är ändå konstigt, det där med vänner, vad många det är som passerat och vad få det är som finns kvar.

Vad var det allt gick ut på egentligen?

Tid är sådant om förändras. Tid är något vi kände ena sekunden och nästa sekund var den främmande för oss. Jag har inte bloggat på länge. Min tid har förändrats så snabbt och så mycket att ord har varit en omöjlighet att skapa. ord. Jag har fått veta att jag väger dubbla min vikt av skuld jag tar på mig. Jag har fått veta att jag lever ett vuxenliv. Mina vita ridbyxor har blivit gråa av damm och jag står still i ett liv som ständigt rör sig. Om en vecka ska jag klippa av mig allt hår, då ska jag även köpa en bodyscrub och sen ska jag börja om- igen. Nu ska jag sova bort febern kanske. Glömde detaljen att jag inte kan sova. Jag har glömt min talang att skriva, jag har glömt vad mitt liv en gång gick ut på.

Motivation cero

Motivationen rann av mig lika lätt som vattnet från en gås. Inget att se fram emot, inget att träna till. Livet stannade upp och jag insåg hur mycket en del saker betyder och behövs för att man, läs jag, ska må bra. Glöden i mina ögon är släckt, hela jag är satt på vänteläge. Min värld låstes i mitt användarnamn och jag glömde lösenordet. Halva mig lades sig på Törnrosas bädd för att vakna om ett halvår, väckt av kyssen, friheten, tävlingen. Let me know when it is time to wake up...

Grisskit är en underskattad lukt

Tänk dig att du har ett liv, en dröm och en hög med egenskaper.Föreställ dig nu att du ska med hjälp av dessa tre saker skapa balans. Det verkar ju ganska enkelt tills detaljerna att sjutton år av livet har redan gått, drömmen skulle varit hälften verklighet och egenskaperna skulle varit dubbelt så många och tio gånger så bra kommer in och skapar scenariot till ett problem. Så vad gör man då för att ändå nå så långt som möjligt? Man kompenserar. Man kompenserar i tanken, man kompenserar inom sporten och hela livet går plötsligt ut på att kompensera för att kanske komma halvvägs till drömmen. De tre olika sakerna bollas fram och tillbaka i hjärnan. Jag är bra på detta, mindre bra på detta och sämst på detta- så det här kanske skulle kunna passa? Tankegången har varit den samma förutom att de tre ingredienserna hoppat fram och tillbaka i ordningen. Så sent som i början av den här helvetes veckan hade jag två livsvisioner, två olika tänkbara sätt jag skulle kunna leva mitt liv på. Nu, när jag dricker Loka och skriver det här har jag inga kvar. Igår dagen sänkte mig så mycket så att jag knappt syntes kvar och idag dagen tog bort mig helt från jordens yta. Jag har insett mitt nederlag, accepterat lukten av förlorare. Kroppen är fylld av sorg och tömd på den lilla talang som en gång fanns där. Jag kunde inte ens svänga idag. Grisskit är en underskattad lukt, den bedövar alla sorger.

Jag ska på en grej imorrn

Imorrn ska jag lasta in en bulldozer i lastbilen någon gång mellan ottan och morgonen för att åka upp och misslyckas bland andra fyra åringar. Bulldozer är söt som en sockerbit, har nytvättade vita ben, fint flätad svans och kmr även imorgon ha fina sydda knoppar. All denna cirkus om glansig päls och fina knoppar är helt enkelt för att vi kommer komma sist. Ska vi ändå stå lägst på pallen kan vi ha fått en guldstjärna för finaste vitaste benen åtminstone. Jag vill inte men alla tvingar mig för det här är ju en kul grej! De glömde bara bort jag inte tycker det ska bli det minsta kul... Men då är det ju en grej åtminstone?

Där trivs jag som fisken i vattnet

Med risk för att få detta inlägg ironi förklarat måste jag erkänna en kärlek jag har. Det finns helt enkelt inget som jag älskar så mycket som att vara hästskötare. Trots att jag varje morgon när klockan ringer i ottan vill dö så älskar jag att knoppa, mocka och kämpa mig blå för att hinna klart med allt och ha allt redo inför varje start. De dregglar på mig, de beter sig som små terrorister för att pressa mitt tålamod, men jag älskar de underbara fyrbenta djuren som hoppar skiten av allt levande. Han kan fräsa, skälla och ibland nästan begära det omöjliga men det finns inte en enda annan människa jag skulle slava så hårt för som jag gör för honom. Han är bäst, han rider snyggast och han uppskattar vartenda rykttag jag gör på hans hästar. Jag älskar att ensam i tävlingsstallens speciella miljö slita med alla de miljoner sysslor som finns där. Det var inte många människor som missade min insats under helgen. Självklart kan man inte bli annat än glad för alla imponerade komplimanger, men det jag får så mycket beröm för är för mig självklart och rent ut sagt det bästa som finns. Jag gör det så satans bra. Jag knoppar de bredaste mankammarna. Jag smörjer varenda partikel av varenda läderprodukt som finns i skåpet. Jag vet exakt när han bara vill ha oxern bredare. Jag vet exakt hur många starter innan han vill ha hästen frampromenerad. Jag vet vilken häst som ska lindas, smörjas och kvällslongeras. Jag vet nästan allt och jag offrar allt för att han ska lyckas och jag äter mina fingrar av nervositet när han rider. Han är den bästa och jag kunde inte vara lyckligare. Hästskötare vill jag vara hela mitt liv, för det är alla kategorier det bästa som finns!

Sexigt är oförklarligt

Vi tar det från början. Vi börjar på botten och arbetar oss mot toppen. Ett par stora fötter men trots det en så alldeles för vanlig storlek som går över i vad som ska kallas vrister men som mer liknar en förlängning av dessa fula men ack så normala fötter. Ett par smala ben som man utan att tänka sig för skulle kunna ta för hjulbenta håller upp den rangliga kroppen. Låren som ändå räknas som smala kan inte låta bli att gå ihop längst upp och de övergår i en liten men välformad rumpa. Den gängliga kroppen med utstickande nyckelben och till viss del synliga revben skvallrar om för lite och för fel mat trots att magen putar ut i en kula. Små, spetsiga på ett osexigt vis men framför allt ojämna bröst finns där de brukar och armarna är smala med en smula av löst skinn där man inte vill ha löst skinn. Håret är livlöst, blicken osäker bakom de gröna irisarna som kan vara så tilltalade och som avslutning två stora öron.
"Du är så grymt sexig" och kanske en kyss på det. Kärlek är aldrig så konstig som på film. Jag kan inte hitta logiken. Jag förstår ingenting.

Blundar och hoppas

Jag står med ena foten över tröskeln till, vad som sägs, vara det värsta gymnasieåret som möjligt går att uppleva. Jag står i ett val och ett kval med de fyrbenta galopperande djuren. Jag har världens bästa kompis i stallet och jag har en lång väg att jobba mig tillbaka till normal och tillbaka till plus. Efter att ha kört detta i en mixer och träffat alla söta, egna och underliga människor i min klass kan jag inte låta bli att svälja val- och grubbleriknipet i magen och bara leva vidare. Nu kommer vardagen som ett brev på posten och snart hoppas jag att svaren på mina för stunden största problem även kommer få samma smidiga utväg.. Imorgon ska jag upp tidigt för att gratulera pappa och löshoppa massa fina hästar.
Jag avslutar med att få det sagt att jag ska bättra min på fronten vad gäller bloggandet. Men detta sagt utan några löften, sådana avger jag aldrig mer

Vad att göra?

Jag kan inte ge upp den här jätte delen av mitt liv. Om livet utgjordes av pusselbitar skulle det vara som att ta bort en av tre extrema pusselbitar. Det skulle bli obalans, kaos och mitt redan turbulenta sinne skulle slå över utan den pusselbiten. Men i den pusselbiten finns så mycket känsla av oduglighet, nervositet och osäkerhet. En känsla av att träningen borde ge mer resultat och en känsla av att jag borde vara på samma nivå om inte lite till som dom där nu. Hemma i ridhuset känner jag mig som en kung, men så fort det är fråga om att börja handla i samband med dessa förbaskade hinder gripen en handtag om magsäcken och håller den krampaktigt i ett grepp av nervositet. Hur mycket jag än vet att jag kan och allt vad det innebär finns en känsla hos mig att jag aldrig kmr bli så bra som jag vill. Så nu, dressyr eller inte... Det är den giganiska ovetenskapen som inte vill släppa taget om allt?

Billie The Vision

Where are you Pablo, I've looked everywhere for you,
where are you Pablo, why don't you answer the phone,
where are you Pablo why don't you open the door,
did you go to your brother in Stockholm, did you go to London again?
What's going on Pablo,
tell me what the fucks going on,
where are you Pablo?

Everything went upside down in a second and I couldn't go back to sleep
and I cannot breathe as long as I got this one hell of a bad decease,
and the nightmares came over me again
And my intention was not to hurt you but
I guess that's what I did,
all the times I've tried to explain to you what's going on inside my head,
and the nightmares came over me again

you know I need you
I'd never let you go
I love you Pablo you said you'd never leave me,
where are you Pablo?

25 cigarettes in a chain and I don't usually smoke at all,
25 blocks without a cane and I don't usually block at all
and the nightmares came over me again

and I got some bad motherfuckers to deal with
and they came for me to tonight and I'm losing myself to a terrible mess that's impossible to fight
and the nightmares came over me again

you know I need you
I'd never let you go
I love you Pablo you said you'd never leave me,
where are you Pablo?

You know the little girl I was talking about
she was hanging in a rope,
I'm so exhausted and I'm so tired of this
so don't expect from me to cope
and the nightmares came over me again

Ibland är det skrämmande vad texter kan stämma

Uppladdning inför mastodont derby med världens finaste ponny

Det pågår en extremt uppladdning inför det kommande mastodont derbyt som jag och finaste ponnyn ska övervinna. Liten grå har joggats, hoppats, vilat lite och blivit extra ompysslad med kyllera och mys. Vi får även sällskap av den finaste lilla gula försäljningsponnyn som jag får låna av skåningen. Det blir inga mastodont derbyn men det blir en del klasser trots allt. Idag har jag packat, snärjt broddar och hunnit vara nervös vilket jag även hunnit blivit utskrattad för. Jag har skrittat ut på en fin häst tillsammans med en ljusdalsbo och pratat skit hur länge som helst. Jag har ridit lite andra fina hästar, cyklat mina tolv kilometrar och hunnit fundera på det ena negativa efter det andra innan jag hann bli lite nervös igen. Världens bästa hästskötare ska såklart med i helgen och hämtas upp från sin hemstad på väg ner. Allt är i sin ordning, kort och gott. Jag är taggad nu, imorrn kör vi. Jag har verkligen världens finaste ponny!

Min vidriga negativitet och allt vad den innebär

Tror hon jag vill vara så här? Tror hon jag vill vara världens mest negativa människa? Tror hon inte jag skulle döda för att bara få vara nöjd, bara få se något ljust? Det är vidrigt att vara mig. Allt runt om mig är underbart, det är för mycket begärt. Men allt jag är inom mig är hemskt, det är vidrigt helt enkelt. Då spottar hon i mitt ansikte att jag vill ha det vidriga kvar, att jag inte vill bli av med det. Hur kan alla tro att det är så jävla enkelt att bara tänka så istället för si? "Var inte negativ, tänk positivt!" Tack, du löste precis alla mina världsproblem, jag har aldrig tänkt tanken innan, att saker kan vara så lättlösta! Varför har jag ringt en underbar människa i ur och skur? För att den människan lyssnade, svarade och fick mig på andra tankar. Varför har jag sökt hjälp till hösten? Varför ska jag resa ända till Stockholm för att sitta vid ett bord med ett ljus på och säga allt som är fel med mig? Det är för att överleva. Det är för att förhoppningsvis någon gång kunna bli, så nära jag kan komma, normal och för en gångs skull kunna bara vara nöjd. Bara för att man inte ändras betyder det inte att man trivs. Jag hatar det här. Jag vill bort och glömmas, inget annat tjänar något till.

Jag ger på ngt sätt upp

Jag har startat någon form av make over. Jag cyklar. Jag springer. Jag rider. Jag skrubbar varenda millimeter av min kropp med bodyscrub varje gång jag duschar. Jag vill börja om. Men phur gör man när man vill börja om med det man höll på med innan? Göra den gamla kulan till en ny kula. Jag vill börja om men jag vill ha kvar det som va innan. Jag vill ha kvar allt jag hade men ändra mig själv. Hade jag kunnat ändra mig själv hade jag kunnat ändra på det som jag själv tyckt va fel istället för att tvingas leva i någon sorts skuld till alla mina egna misstag. Jag känner för tillfället en oändlig hopplöshet. Det känns inte värt att försöka göra något åt situationen, mitt liv överhuvudtaget. Dessa tusentals snedsteg och misstag och felgöranden har krossat mig och gjort mig likgiltig till allt vad lösning heter. "Jag är inte värd bättre" och allt vad det innebär ekar i huvudet. Jag sa till någon att man inte kan påverka det man har gjort men man kan påverka det man ska göra. Men jag har tappat hopp, det som har gjorts kommer föralltid att påverka mig. Jag kommer leva med skulden och negativismen. Jag ger på något sätt upp.

Världens

Idag har jag tävlat, vunnit, erövrat rädslor, börjat tro på mig själv och framför allt skrattat. Jag är världens lyckligaste.

Ska du kasta en handduk så gör det innan du gått ut

Sommaren är ingen tid för en bloggare, inte ens en trogen sådan. Det hinns med så mycket att det inte hinns med att hänga med. Tankarna är fortfarande kvar och ältar upplevelser i juni runt avslutningstider känns det som. All denna massa jag hunnit med har inte hjärnan greppat och uppfattat som verklighet. Jag rider så förbannat mycket så att hur mycket jag än duschar luktar jag fortfarande häst i håret och svett under armarna. Jag har så lite vänner kvar att batteriet i telefonen kan hålla en hel dag utan att lunch-laddas. Jag vet att halva sommaren är kvar, men min tröga hjärna som ligger en månad efter verkligheten har gjort att jag redan börjat tänka på utvärderingen. Har du som läser någon gång sett någon som ser helt tom ut? Ögonen är så tomma att man kan se rakt igenom dem rätt in i hjärnan och där ser man hur varenda cell kämpar för att kunna säga något vettigt. Även om du kanske inte har sett en sådan min så försök föreställ dig den, för det är så jag ser ut när jag försöker utvärdera denna delen av sommaren med ett ord. Det var ju den sommaren hästarna gick så förbannat bra. Det var den sommaren min älskade lilla Nokia dators skärm gick sönder. Det var den sommaren jag var i Falsterbo. Det var den sommaren gården blomstrade. Det var framförallt den jävla skit sommaren som världens finaste häst lämnade världen och lämnade mig! Och det var även den sommaren jag gick hem för tidigt och förlorade något bakom mig på den parkering jag lämnade. Det är en tom sommar. Inget kan väga ut något annat. Allt kan väga ut något annat. Hela jag fylls med vemod och jag är för tillfället så glad att jag äntligen skrev av mig igen. Tankar måste flöda och känslor måste leva. Jag ska aldrig ge upp igen, jag ska aldrig gå hem för tidigt. Utvärderingen får så oskriven tills vidare... Alla dessa minnen gjorde mig full och tom på samma jävla gång.

Grattis på din dag (som du delar med tusen andra)

Jag hade min dag idag. Den enda dagen på året som jag får kalla min, men som jag ändå delar med tusen andra. Personligt värre får jag påstå. Det värsta med min dag detta året var när jag först överrumplades av lycka för att vara ett år äldre, för att en millisekund senare fråntas all glädje och med bitterhet inse att jag trots denna ålders tillökning fortfarande är skitliten. Det känns förjävligt. Den ens presenten finare än den andra, men den finaste av alla- det där året som skulle föra mig bort från kolumnen skitliten- den presenten kommer inte förens nästa dag. Vad är meningen med livet om inte födelsedagen blir perfekt? Jo jag ska säga dig som läser en sak- att livet är så jävla värt att leva ändå!

Att blogga hör inte sommaren till. Jag rider, solar och läser Selma Lagerlöf hela dagarna och har inte en tanke på vackra bloggar ord. Jag fyller år om bara några dagar eller kanske timmar till och med. Jag har pratat förvånandsvärt lite med min allra bästaste bästa vän och är fylld av konstiga känslor som inte kan definieras med ord. Jag har tränat världens finaste hästar för världens bästa tränare och jag får ta ett ryck med bloggen sen för nu somnar jag. Over and sleep

Ingen panik, allt på en gång

Jag är en värdelös bloggare. Mitt liv är på sätt och vis ut och in och bak och fram. På dessa odokumenterade dagar har jag hunnit få värdelösa resultat på tävling, slå halvt ihjäl mig, få en spontan utskällning, bestämma mig för att sluta rida, jobbat på ridskola med att underhålla min värsta farhåg alltså barn, samt har jag någonstans mitt i allt detta hittat en stege att klättra på. Motivationens stege har en tendens att dyka upp i varje sekund jag är seriöst på väg att lägga av. Idag har jag ridit mina vackra djur långt in på senkvällen. Jag vet inte vart jag står, vem jag är och allra minst vet jag vad jag ska skriva här. Min bästa P har slutat jobba på min gård. Jag är någon annan än mig själv. Nu ska jag sova. Imorrn ska jag upp och rida och låta älvorna på ängen och de morgondisiga timmarna hitta min personlighet och mitt grepp igen. Poesi

Bajs info

Jag och Svenska B kursen ska nu under sommaren umgås. Imorgon är det tävling med alla mina super duper fina hästar. Jag är fortfarande förvirrad och en smula irriterad över min livssituation. Fux-fan hoppade fint på träning. Ett skott i pannan på mig skulle sitta fint.

Släpp det

Den tredjedelen av mig som var stor, vit och världsbäst lastades in i en lastbil och åkte för att aldrig mer återvända. Den andra tredjedelen av mig som är min glada del, ljög en gång, sa "släpp det" och gick vidare. Och kvar stod den tredje tredjedelen och bara var svag och förvirrad. Bloggen har stått still. Jag befinner mig i något av en dimma. Alla tredjedelarna behövs, det är en balans som nu satts ur funktion. Min första tredjedel skulle aldrig lämna mig och den andra delen var den som lovade att aldrig ljuga för mig själv. Hur ska man "släppa det" och gå vidare när balansen inte finns kvar och när alla andra delar gör tvärt emot vad de ska? Jag hatar att vara förvirrad. Jag kanske är en sån som livet alltid spelar med, livets leksak. Jag är antagligen också en sådan som aldrig kommer fatta det. Jag vill leva om mitt liv. Leva mitt liv med mig själv som regissör. Jag blir bara omkringlekt. Jag vill inte. Jag är bara så förbannat förvirrad. "släpp det".

Styrka att släppa taget

När världen rasade idag, marke sviktade och jag blev påmind om hur dödlig jag är klädde jag in mig och min mysiga fux i galon, satte Håkan Hellström i öronen och skrittade ut i regnet där ingen kunde se hur jag torkade tårarna. Den automatiska kroppsfunktionen förstörde för mig igen. Varför ska det vara så svårt att bara lita på sig själv? Lita på att man duger till vad man är trots vad alla andra säger. Det är elt otroligt att det ska vara så svårt att tycka m sig själv och de saker man lyckas ådstakomma. Det är helt sjukt vad svårt jag har för att lyckas med det i alla fall. Slappna av och lita på min egen bra automatik är något som verkar omöjligt för mig och istället drabbas jag av panik och Hela kroppen spänner sig i en skum försvarsställning yta att jag kan hjälpa det. Varför? Varför kan jag inte bara släppa taget och våga lita? Att sväva fritt är nog inte så dumt som jag tror. Jag måste hitta styrkan igen, styrkan att inte låta någon stå över mig eller trycka ner mig, och hitta styrkan att äga släppa greppet och lita på min automatiska och enorma kunskap som jag faktiskt har långt där inne.

Är blind kärlek dumhet?

Love is blind. Alla nackdelar man alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Alla nackdelar som jag alltid ser så klart blir som bortblåsta med ett andetag så fort ett uns av kärlek tittar in. Naiv är bara förnamnet och så kommer en klick hopp på det. På en sekund ser man inte längre klart och världsbilden blir en förvrängd suddig och enbart super positiv bild utan nackdelar hos det andra objektet. Jag kan inte hjälpa det. Nackdelarna som jag borde se, borde se för mitt eget bästa, dom försvinner utan att jag kan hjälpa det. Ögonen suddar ut dom. Det är en sådan automatisk kroppsfunktion som jag också hatar. Den blinda kärleken har lurat mig många gånger, men alla gånger har den i alla fall gjort mig lyckligast i slutändan. På så sätt kan jag stå ut med den blinda kärleken. Jag kan stå ut med att den lurar mig in i saker som jag kanske inte borde, men lyckan efteråt gör att jag alltid kan förlåta den. Men när någon annan kommer och klagar på min blinda kärlek och kallar den dumhet, då vet jag inte vem som svikit mig. Är det den blinda kärleken eller orden som anklagar? När kärleker tittar in, inser jag inte alltid att den här individen är inte rätt för just mig, jag har inte vad som krävs för att den ska komma till sin rätt, men trots det kan jag inte låta bli att älska. Min blinda kärlek kanske är dumhet. Det är en sak att kalla sig själv dum, men det är en helt annan sak när någon annan gör det.

Det där med automatiska kroppsfunktioner

Många automatiska funktioner som kroppen har uppskattas. Andningen, hjärtaslag och blinkningar med ögonen är sådana. Men det finns vissa funktioner som man bara önskade försvann. Ett bra exempel på en sådan funktion är när min kropp av sig går in självförsvarsposition så fort jag ska hoppa ett hinder på en häst. Den positionen innebär att jag antingen rycker i fel tygel, sparkar med fel skänkel eller så gör jag helt enkelt allting på en och samma gång i hopp om att göra i alla fall något rätt. Detta resulterar i att allt, med all säkerhet, blir katastrof. Vilket i sin tur resulterar i att jag blir arg slash sur slash ledsen för att det går dåligt. Jag försöker att både slappna av och sedan släppa skiten efteråt när det gått dåligt. Men denna förbannade automatiska kroppsfunktionen vill inte ge med sig. Jag har aldrig provat hur man tränar kroppen att sluta andas eller liknande, så jag vet inte hur man tränar bort en automatisk kroppsfunktion.

Mitt beslut gjorde slut på sagan

Beslut är hard stuff. Säga ja eller nej och ta det beslutet är inte alltid rätt. Vad händer om jag säger nej? Vad händer om jag säger ja? Det känns som att stå på ett berg, just i det ögonblicket då man måste bestämma. Ska jag hoppa eller ska jag helt enkelt stå kvar? Idag har jag tagit ett beslut som jag vridit mig och fasat inför ända sedan december för ett och ett halvt år sedan. Jag visste att beslutet skulle komma. Jag visste hela tiden att jag var tvungen att ta det en dag. Men trots det, trots min ständiga vetskap, var jag rädd idag när jag stod där på stupets kant och var tvungen att fatta beslutet. Ja eller nej, frågan var egentligen så enkel på pappar. Men i mitt huvud var den större än så, den var större än störst. Hur kan det vara så att man trots att frågan funnits där hela tiden inte har hittat förmågan att vänja sig och förbereda sig inför situationen som uppstod idag. Det blev en press, den var inte menad egentligen tror jag men jag kände den, den växte i mig. Frågan var ja eller nej. Det var inte svårare än så på pappret. Jag svarade JA. Nästa vecka tar sagan slut.

Turen är jag

Jag brukar inte ha tur. Jag är helt enkelt inte sådan som har tur. Jag är en sådan som alltid blir slagen av sista ryttaren och kommer tvåa. Jag är alltid en sådan som faller två meter innan mål, bildligt talat. Men idag när jag överlevde en boxningsmatchen Liten Klen Emma v.s. Hästhovar med bara några stela muskler och ett skrubbsår insåg jag att jag har haft en del tur senaste tiden. Jag fick MVG i matte trots att det hängde på en tråd mellan betygen. Jag vann min debut i 130 trots att jag startade först. Jag har världens bästa tränare som låter mig rida super fina hästar. Men dagens bästa grej är inte baserad på tur- Tack mamma och pappa för min nya Iphone 4!

Normal med en twist

Allting som är okänt är läskigt. Allting som är okänt vill vi inte veta av. Vi ser det okända som något missbildat och som något dåligt. Även om det varit normalt och bara fått en onormal twist, får vi panik. Varför panik och inte nyfikenhet? Är vi rädda för att själva drabbas av denna okändhet? Jag förstår det inte. Jag är nog en sådan som är normal med en okänd twist. Hur ska jag tolkas? Jag vill inte vara en sådan som företräder det konstiga, även om det bara är en twist. Jag kan trösta mig med att det är inte många som uppfyller kriterierna för normal.

Fux och FB

Jag är undermedvetet betuttad i en fux och jag har loggat in på facebook och skrivit en status. Det är sommar och jag sviker mig själv.

Jag är så otroligt lyckligt lottad

Jag började mitt sommarlov med en kall dusch och en dricks yoghurt. Under dagen har jag hunnit vara på student mottagning, ridit fina hästar och tänka en hel jävla massa på hur underbar min klass är. Jag hade så otroligt roligt igår att jag knappt kan förstå att det hände mig. Jag vill bara skratta. Jag ska skratta ända fram till den 16 augusti, och då kommer jag fortsätta vara lika lycklig med min fantastiska klass. Jag är bara så otroligt lyckligt lottat på alla nivåer.

Mycket fin kläder på en och samma gång

Iförd en svart under (svindyr) långkjol och en vit vacker (enormt dyr) spetsbody gick jag fram och tog emot mitt diplom för mina många MVG. Det har tagits fina kort tillsammans med min fina klass och jag har njutit hela dagen. Nu väntas fest. Sommarlov och världens bästa klass tillsammans och jag är finklädd för andra gången idag. REKORD. Nu ska jag sminka mig och sen träffa brudarna vid punkt. FULL FART.

Känslovågor och helkvällar

Känslovågor. En ström av okontrollerbara känslor. Är det bara jag som får såna? Jag fick en sådan idag, vid bussen. Mycket kom så plötsligt, det kändes så automatiskt och naturligt men ändå så okänt. Dessa känslovågor förvirrar mig enormt. Jag vill ha kontroll men jag har inte det då. Det blev en helkväll med roliga flickor i Västerås som avslut på dagen. Den skånska dialekten var otroligt spontan och bjöd på många skratt. Det har pratats en hel jävla massa om dessa förbannade män. Imorgon ska jag klä mig fin, förhoppningsvis få diplom och stipendium och med all säkerhet ta sommarlov. Tjing

Målsnöret

Duktig ponny i MsvA debut

Det röda målsnöret är kapat. Jag har gått i mål. Jag har andats idag. När jag låg på balkongen i solen och svettades insåg jag att betygen var i hamn, MsvA debuten var i hamn och dessutom gick den bättre än förväntat. Allting som stressen kretsat kring är avklarat, jag spräckte målsnöret. Nu ska jag andas och börja ha kul. Vem visste att man kunde ha en bra dag utan att göra ett skit?

Himmelska resultat under strålande sol i Skogslotten

När helgen började med att varken bilar, släp eller något alls fungerade trodde jag aldrig att vi skulle komma iväg ens. När prinsen löpte amok inne på banan och min älskade, världens bästa och största häst trillade ihop i stallgången av en hjärtattack kändes hoppet för helgen nästan ute. Med chocken i halsen och tårarna fortfarande brännande i ögonen somnade jag och var fast besluten att för allt i värden hålla fast planen att debutera 130 respektive MsvA på skimmelbrudarna dagen efter. När prinsen hoppade felfritt på morgonen kom motivationen tillbaka. Men jag visste inte då när jag avslutar den här dagen kommer Formosa ha vunnit 130 debuten och Jamilia 7 år kommer ha fått blått pris i debuten MsvA. Jag ville gråta! Att Blomman nollade och kom på andra plats i 130 idag var bara en alldeles underbar bonus! Jag är världens allra lyckligaste chej!

Status: SÅ BRA!

NU har jag lämnat in läsårets sista uppgift. Imorgon bär det av till Skogslotten med 4 hästar efter många om och många men. Tjoho, debuter och skratt har jag skrivit på "att göra" listan. Nu ska jag sova, jag och prinsen ska få några sista vettiga visdomsord tidigt imorgon bitti av skåningen innan vi ska flyga boet och sikta mot högre höjder i helgen. TRÖTT. hejdå

Ilskans dag

Av någon anledning blev det en arg dag idag. Den började bra, nästan bäst. Men sedan blev den inge bra alls. Det blev en sån dag då jag bara blev arg. Det fanns många anledningar till det också, men idag blev en sådan dag då ilskan fick ha sin gång. Gör att göra av med negativ energi gjorde jag rent skåningens gamla veteranskåp som ska med mig på tävling i helgen. Det känns lite som att få låna den finaste gamla GP hästen och åka ut med. (Okej jag överdrev, jag hade hellre haft mig en GP häst än ett plåt skåp men det är bildligt talat). Jag har fruktansvärt ont i ryggen och mitt rum ser ut som bajs. Jag vill sova nu.
Den finaste meningen jag hört på länge fick jag höra idag
"Man kan aldrig tänka för mycket"
Dessa ord kommer jag leva på länge, ända tills i höst faktiskt.

Det gamla planket på andra sidan ån

I dag satte jag mig på min skruttiga moped för första gången på över ett år. När jag vinglade ut på vägen brände ärret på knät till och minnen som jag glömt så många gånger om kom tillbaka. Hur jag halvsovandes och sönderstressad av min tidsoptimism varje morgon frenetiskt försökte kicka liv i fanskapet. Hur jag på detta fordon tog mig till den plats jag hatade allra mest, men samtidigt tog den mig till alla skratten som klingade mellan gula korridorväggar vars ägare var lika förvirrade och förlorade ungdomar. Hur hemligheter delades och skapades genom röken vid det gamla planket på andra sidan ån. Hur vi ristade våra namn och "fuck off" i betongen på baksidan. Hur vi jäste i soffan under håltimmarna och hur jag tröstades av en av världens finaste människor utanför skolsköterskan så många gånger om. Så när jag åkte där i kvällssolen på min moped, med backspeglarna fortfarande stående åt alla håll efter allas pill för att mobbas med mig, så kom alla dessa minnen tillbaka. Jag hatade den tiden, men för första gången sedan jag lagt allt bakom mig kom alla bra minnen tillbaka. Äntligen kunde jag minnas alla fina människor jag delade så många skratt med. Det högg till i mig och för en sekund var det nära att jag letade efter paketet i innerfickan och var redo att styra moppen mot det gamla planket på andra sidan ån.

Planen

Alla har vi någon gång suttit på en parkbänk och tänkt ut vår plan. Hur ska framtiden se ut? Hur ska jag ta mig dit? Jag har en plan, med jag har alltid tyckt att det har varit en orealistisk sådan. Men just nu följer i princip allting min plan. Snart är det sommarlov. Då ska jag växla ner, städa mitt rum och sen ska jag rida ännu mer! Min plan är inte orealistisk, den är världens bästa!

Storhetsvansinne

Jag är på otroligt, och nästan skrämmande, god väg att drabbas av rent och skärt storhetsvansinne. Jag kommer antagligen, så länge det inte sker några dramatiska och världsomfattande omständigheter, att få MVG i alla avslutade kurser detta året också. High five och repeat på "Edge of Glory". Jag åkte idag iväg och tränade för min guru nr 2, Ted min älskade (obs, nej jag ligger inte med honom så att vi utesluter alla tänkbara missförstånd och utrymmen för egna tolkningar) Nätterqvist! I bilen hade jag med mig skimmelbrudarna för att öva bort lite höjdrädsla och hitta den perfekta känslan till nästa helg. Som vanligt åkte jag därifrån med varje mungipa bakom öronen, speciellt över ponnyn idag. Hon är ett monster. Hoppade en bana på mastig högsta höjd för små D-ponnysar och ändå luftar hon lite mer än vad som borde vara normalt för en sådan liten häst i förhållande till de stora hindren. Helt makalös, det finns inga ord för hennes kapacitet! Jag red så bra, hon var så bra, Blomman var också så bra och allt är så bra! Men storhetsvansinnessyndromen slutar inte där, nästa helg väntar nationell tävling i Skogslotten med totalt fyra hästar och jag får faktiskt även med mig en alldeles egen fenomenalt grym hästskötare till hjälp. Storhetsvansinne var det. Nu höjer jag volymen på "Edge of Glory och headbangar mitt alldeles utomordentliga liv lite.
Jag ska även skriva en essä och skicka in till Lilla Augustpriset 2011. Jag ska vinna!

Trestavliga betyg och blodbad

Idag kunde jag inte låta bli att le. Jag var jag en av dessa människor man hatar för att de just ser så belåtna ut med sitt liv. Mitt fåniga leende vare betygen som verkar gå så otroligt mycket bättre än jag ens hade vågat hoppas på skulle bli verklighet. Jag och Lady Gaga gick tillsammans on the edge of glory till bussen. Sedan kom jag hem och fick uppleva blodbad, som min häst var ensamt offer i. Massor av blod, stygn och penicillin senare fick jag hoppa lite på en stor, grå och alldeles alldeles underbar godkänd hingst. Sedan blev det trimm med ponnyn och lite hoppträning med på prinshästen. Nu håller jag på att somna vid matbordet. Sovmorgon i helgen, CHECK!

En brist

Jag har en brist i min annars perfekta (läs defekta) personlighet. Att uttrycka mig med hjälp av skrivna ord är lite av min specialitet, men när det kommer till att börja tala är jag ute på okänt vatten. Det är konstigt, att jag kan ha så otroligt lätt att skriva en text om mina absolut djupaste känslor, men jag kan helt enkelt knappt säga "jag mår bra" när någon frågar. Jag kan prata, men om seriösa grejer, speciellt seriösa grejer som rör mig på alla nivåer, kan jag helt enkelt inte prata ut om. Det är så otroligt enkelt att skicka ett sms och att prata i luren ger mig hjärnblödningar och hjärtsvikt. Jag har massor av idéer i mitt huvud och som jag dessutom skulle kunna beskriva i detalj ut efter analysmodellen skriftligt, men jag vågar inte ens prata om det med mina närmsta. Jag vill ha tillbaka min förmåga att föra min talan och prata ut om mina idéer och åsikter.

Klapp på axeln

Ett nationellt prov i matte, sju ridna och trimmade hästar och en lång dag senare tänker jag ge mig själv en klapp på axeln och sen duscha och sova. Poetiska är vi imorgon. Död, hejdå.

Jag ska flytta till Holland där jag fann lyckan

Mitt liv leker igen. Jag och tre människor av motsatt kön åkte till Holland i helgen och hade det bra. Lyxig lastbil, fina hästar och mycket ord på ett språk jag inte förstår mig på. Det har diskuterats globalisering, fisits och skrattats emellanåt. Nu är jag om möjligt ännu lyckligare då jag ligger i sängen med träningsmöra ben och ringande öron. Idag dagen skurade jag först lite lastbil, sedan red jag sex hästar, varav två av dem råkade vara fina godkända hingstar värda mer än mitt liv gånger två, och sedan avslutade jag dagen med en efterlängtad dusch och nya piraterna av Karibien filmen i 3D. TJOHO! Nationellt prov i matte imorgon. Sova, ja tack.

Tillbaka i svackan- CHECK!

Jag såg oerhört mycket fram emot helgen tills för en liten stund sen. Nu blickar jag istället fram emot nästa vecka då jag hoppas bli healad. Jag har laddat med godis, bäddat loftet i lastbilen och packar ner ton av plugg. Förhoppningsvis överlever jag. Ingen av hästarna har gått särskilt bra idag, jag blev avsnoppad av Hemköps butikschef och inget verkar vilja gå vägen. Inte ens när jag gick och köpte en bikini och dessutom fick en strandväska från warp på köpet lättade humöret upp. Tillbaka i svackan, check. Jag funderar helt seriöst på att duscha och gå och lägga mig. Känner inte att jag hittar någon mening med att vara uppe, förutom mitt prov i mental träning... Jag orkar inte skriva deppigt. Hej då

Källkritik-fucking-skit

I skolan inför alla feta uppsatser ligger ämnet Källkritik i hetluften. Vart kommer källan ifrån? Vad är syftet med källan? Är källan en första hands källa eller är den återberättad flera gånger? Jag lånade en bok som, enligt det som står på baksidan, är "den första samlade skildringen" angående vad som hände i Korea efter Koreakriget. Den gavs ut 1956, fan vad jag är peppad att stoppa näsan i den... Men allt detta snack som källkritik fick tankarna att snurra iväg. Tänk om man alltid skulle vara källkritisk? Ibland önskar jag att min hjärna skulle behandlade varje rörelse och agerande jag gjorde som en betygsavgörande uppsats. Den här personen sa det här till mig, men vad var egentligen syftet med det? Då skulle det i slutändan inte vara mycket skit som lyckas ta sig in genom mina skadade hörlsenerver som skulle vara mycket att hänga i julgran. Precis som allt som står om Koreakriget på nätet så är det mesta vi hör också sent skvaller och skitsnack.
Snart Holland! Jag har laddat med Spotify Premium, Big Bang Theory (dont laugh please..), pluggpluggplugg och snart även godis! WHoopa!

Bra dag med både stort B och R

Jag har haft en bra dag idag. Jag sopade banan med mitt nationella prov direkt på morgonen, sedan skämde jag bort mig själv med dyra skor och en väska. På lunchen gick jag och två toppen-brudar hem till en av toppen-brudarna och åt god mat, kollade på Mamma Mia och somnade som små barn. Hade två pill-i-naveln lektioner och sedan lånade jag böcker och handlade lite presenter till människor jag gillar. Hem och longera och stallpyssla och nu ska jag somna med min bästa kompis som råkar vara en katt. I helgen ska jag glo på en väg och sova i världens mysigaste lastbil. Skåningen styr ratten mot Holland och jag ska med. Fy fan vad skönt att bara dö en helg och tömma mitt överfulla huvud. Det finns alltid ett slut på alla bottenlösa hål. Mams är hemma också. Nu kan jag somna...

Ångest-träsket

Jag har en vän som under en tid hade tankar i sitt huvud som sa åt henne att inte äta. Hon visste hur farligt det var. Hon visste att det inte var snyggt. Men när tankarna satte igång fanns det inget hon kunde göra. Framför allt fanns det inget som jag kunde göra mer än att se på. Jag tyckte att hon var knäpp. Nu vet jag bättre. Jag vet hur de där tankarna känns. Jag äter visserligen som vanligt men jag har tankar som berättar hur dålig jag är. Så länge jag gör fel är jag fel. Prestationsångesten är på max. Det är vidrigt och jag sitter fast i träsket. Mys hos Michan med spicy, godis och världens bästa soffa fick mig i alla fall på bättre tankar.

Trasig på alla sätt och alla språk

Jag gick rakt ut i gatan idag. Till min förlust hade bussen koll på bromsen. Dagen blev den sämsta på länge. Mitt liv är det sämsta som någonsin existerat. Hjärnan är i turbulens och jag är så förbannat osäker på exakt allt jag gör. Jag känner att jag förstör för mig själv och för andra genom att vara totalt och fullständigt under isen och lite till. Jag vill bort, långt bort för en tid och bara börja om. Sova, börja äta igen och bara prata om saker, väsentligt eller inte. Imorgon ska jag upp i tid och ta tag i spillrorna av mitt liv igen. Jag undrar när mitt liv ska hitta vind åt rätt håll...

Blod, svett och framför allt tårar

Mitt liv är kaos. Jag har nått en punkt nu där till och med jag inser att det krävs en förändring och det gör bara mer kaos. Den här helgen kan beskrivas på alla sätt eller kanske inget sätt. Jag har velat allt, och jag definierar "allt" som allt ifrån inget till precis allt. Jag vet inte vad jag vill, och om jag skulle bestämma mig för vad jag vill måste jag veta hur jag ska göra då. Mitt livskaos och denna kaos helg har gjort att jag nästan glömt bort min fina vita favorit som har kämpat med mig hela tiden hela helgen och som har tröstat mig genom allt. Det är bara henne jag klarar allt med, hon har varit min största hjälp i helgen, trots sin oförmåga att prata och sin någorlunda otympliga kropp på några hundra kilo. Mitt liv är kaos. Jag vet inte vad som är in och vad som inte är in längre. Jag hatar kaos. Allt är bara kaos.
Blod, svett och framför allt tårar beskriver nog helgen på bästa möjliga sätt.

Du säger att du är stark Att du har vart igenom det här förut Du kommer fortsätta Det finns inte mycket mer att säga nu
Words Håkan!

Blir aldrig som jag har tänkt mig

Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Den här dagen blev framför allt inte min positiva dag. När den förvildade prinsesshästen kom hem till mig hade jag planen klar, året klart. Det var bara att köra och fullfölja. Men ingen blev enligt planen, allt är fel. Vid det här laget skulle vi ha varit världsstjärnor enligt planen, men vi kan ingenting istället. Jag blir arg för att jag inte kan och jag vill ge upp men kan inte bara ge upp? Min finaste som jag saknat så länge och så mycket kom hem idag och inget av orden vi växlade var varken så glädjefulla eller fulla av kärlek som jag hoppats. Jag hoppades på att få MVG på nationella provet i Engelska, men nu blir det inte alls som jag har tänkt mig. Det blir sällan som man tänkt sig. Men Man är en lycklig kille för det blir aldrig som jag har tänkt mig.

Nego-jag

Jag är en negativ människa. Jag vet det. Jag är så fruktansvärt medveten om det att jag helt enkelt gör mig själv en otjänst genom att vägra erkänna det. Idag har jag varit glad. Jag har skrattat tillsammans med världens bästa brudar i skolan. Vi pratade om sådant som man annars aldrig pratar om men vi gjorde det och vi skrattade. Sedan var det grillmiddag hemma hos skåningen och världens skönaste gäng. Jag älskar dem allihop och jag var bara så lycklig. Vi skrattade åt världens sämsta skämt och vi bara njöt tillsammans. I dessa ögonblick idag kunde jag aldrig tänka mig själv som en negativ människa, men jag vet att i nästa ögonblick är jag mitt nego-ego igen. Jag vill slå mig själv i huvudet för att jag har så svårt. Imorgon ska jag bli en positiv idiot. Hejja Mig!

En snabbrapport från en trött chej

Bravour 1197

Jag har varit under ytan. Allt jag undrat över, allt jag klandrat mig själv för och allt jag sett på så blåögt. Jag vet nu. Jag behövde några minuter, timmar, dagar att svära och sörja över mitt år som gått och varit skit. Det var inte mitt fel och nu har jag gått vidare, gladare än innan att jag äntligen nått ett slut.
Helgen har varit absurd. Nio hästar åkte knoppade och hoppade på Rocklunda-tävlingarna. Mina bebisar sprang tokigt bra, två fina sjuåringar debuterade 140 med, och skåningen tog första och andra platsen i 140 med ett par andra kusar och det var en kalasdag. Idag var det sovmorgon för hela slanten, mycket uteritter och P glömde mitt namn och bjöd på ett gott skratt. Livet är ganska bra ibland. Mamma åker till Italien idag och jobbar, en puss till henne.
Trött chej ska duscha och sova nu.

Jag är otröstlig

Aj äm nåt häving de tajm of maj lajf, kan man säga. Eller så kan man säga I am not having the time of my life. (Vi får hoppas att jag skrev mer i stil med det andra förslaget på mitt engelska nationella prov idag.. HOPPAS)
Livet är en spiral, och just nu en ond sådan. Något kraschar, vilket sätter griller i huvudet. Vilket i sin tur gör att man sover dåligt, vilket gör att skolresultaten går från toppklass till bajskorv innan man hunnit säga "vaddå?". Det händer också att funderingarna fladdrar iväg och man börjar oroa sig för att förlora människor man håller så hårt om hjärtat. Det fortsätter med att sömnbristen gör att veckans trimning får ett värdelöst resultat, vilket i sin tur gör att man blir tok-nervös för att tävla på lördag, även fast det inte alls är något speciellt. Slänger man då ner dessa dåliga skolresultat, sömnbrist, dåligt trimmade hästar, 200 kg nervositet, ångest, oro, bitterhet och allmän lust att dö i en mixer och trycker på start kan du dricka min känsla sen. Jag mår dåligt. Jag hatar att må dåligt, allt var ju så bra... Det värsta är att min all time allra bästaste chej är i Spanien och utom räckhåll- jag är otröstlig.

Trötthet över den oändliga mänskliga dumheten

Skamsna hundar stoppar svansen mellan benen och går till ett hörn för att inte finnas. Skamsna människor spelar dumma. Istället för att stoppa svansen mellan benen väljer många att stoppa näsan i vädret och bete sig lite överdrivet som vanligt i tron om att allt kommer glömmas bort som en låda på vinden. Vi har alla olika sätt att se på våra liv och det gör att vi inkräktar i andras liv när våra egna tillgångar inte räcker till. Det finns inga vänner, det finns inga människor att lita på. De man trodde bäst om är oftast de som fäller krokbenet. Jag är så trött på att bli besviken, jag är så trött på människor. Fortfarande finns det två saker som är oändliga; universum och mänsklig dumhet, och universum är ännu inte helt säkert.

Människor är vidriga varelser

Jag ska skriva något djupt säger P. Vad är djupt? Dagen har känts ganska djup. Ett sådant där djup som bara kommer när man blir riktigt förvånad och uppriktigt besviken. Människor är inte att lita på. Människor är inte vad deras leenden säger. Människor är vidriga varelser och jag vill inte vara en del av den rasen. Isolering var ett förslag på listan över framtida möjligheter. Det förslaget har accelererat och har nu gått in på enda möjliga alternativ-listan. Jag har åtminstone fina och friska hästar, sådant uppskattas mitt i djupet. Jag saknar min Pim redan, inatt flyger hon över landsgränser och lämnar mig mitt i den svenska våren. Avslutar dagen med High-Five. Puss ändå

Starta är svårare än man tror

Upp som en sol och ner som en pannkaka är ett mitt-i-prick uttryck för att beskriva dagen. Åkte och tävlade med den lilla fina ponnyn. Vann första klassen, toppklass blev betyget och ponnyn kändes grym som vanligt. Ännu mer taggad efter en perfekt framhoppning gick jag in i nästa. Eftersom jag är dövöra på riktigt hör jag aldrig vad de säger i speakern, så jag väntar tills kärringen snackat klart och sätter sedan fart. Hinner hoppa två grymma språng innan jag jag får veta att jag tydligen inte fått startsignal. För den gav hon precis när jag korsat starten och inte hoppat första hindret än. Skjut mig. Varsågod Prestationsångesten här får du något att gotta dig i. Att missa starten är förbjudet. Jag hatar mina öron, jag hatar dem. De är stora, står rakt ut och gör inte ens sin uppgift. Tur att jag har en bra ponny i alla fall, att starta verkade vara svårare än jag trodde!

Något bra blev gjort mitt i allt det dåliga

Blödandet upphörde för en stund idag för att sedan fortsätta. Men till saken hör att jag tog tag i något som jag sällan brukar. Jag är rädd för att göra saker jag inte är säker på att jag klarar av, jag är rädd för att tänja gränserna med risken att jag kanske inte klarar det jag begär utan måste backa och sedan stanna där. Det gör att jag många gånger nöjer mig med halva. Vill jag bromsa hästen och den kanske bara bromsar hälften så mycket som jag ville är jag dålig på att göra om och göra rätt tills det sitter och den bromsar så mycket som jag vill. Jag är en fegis. Hästen bromsade ju? Måste den verkligen bromsa bra och dessutom så mycket som jag ville? Och så är jag nöjd med det faktum att den bromsade men inte hur mycket och hur bra. Men idag tog jag tag i sådana saker. Jag sparkade lite extra med innerskänkeln som dessutom hade en sporre idag på den extremt känsliga hästen och fick äntligen igenom den där förbannade innersidan. Jag bestämde mig för hur mycket en annan häst skulle bromsa och så bromsade jag så mycket där med basta, och jag gjorde om tills det verkligen funkade. Jag vågade även hålla den pigga hästen aktiv och inte snålåka i halvfart bara för att inte skapa stress och eventuell konflikt. Allt det där tog jag tag i idag och hästarna har gått som tåg hela bunten, fantastiska tåg. Jag behöver lite jävlar anamma. Jag gjorde faktiskt något bra idag, det ska alla blödande sår veta.

Jag vet att jag blöder men inte vart

Det gör ont i mig. Det känns som ett sår någonstans på kroppen men jag kan inte hitta det och jag vet inte hur jag ska bota det. Jag är fast med en obehaglig känsla som jag inte kan få bort. Jag vill veta vart det blöder, på något sätt känns det som att hela kroppen blöder. Saker som går bra kommer inte in, det finns ingen glädje i dem som min kropp kan ta upp. Det känns nästan som att hela jag är drabbad av ett virus som konfiskerar lycka från att komma in i mig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hur stoppar man ett osynligt blödande sår? Jag vet verkligen inte men jag måste börja le snart igen...

Ska man skratta eller gråta?

Ska man skratta eller gråta sådana här dagar? Jag är svart eller vit. Glad eller arg. Lycklig eller ledsen. Jag får höra det hela tiden och det går aldrig riktigt in, klart jag kan vara grå? Men idag var en sådan dag när jag varken var grå, svart eller vit. Jag har ridit 7 hästar varav två finaste godkända hingstar, lycklig tjej! Min kamera blev klämd i utskjutet till lastbilen, mindre lycklig tjej. Det var goda nyheter med blomman och jag hann inte plugga. Det har vart en mittemellan dag. Är jag världens lyckligaste eller självmordsbenägen? Jag tror jag är lite grå ändå.

Själv-vaddå sa du?

Idag diskuterade vi självkänsla, självförtroende, självinsikt och massor av andra saker som har med en själv att göra. Det var fantastiskt nyttigt och jobbigt. Enligt ett litet simpelt diagram bestående av 4 rutor som uteslöt olika kombinationer av högt och lågt självförtroende och självkänsla. Jag fick gå hem med vetskapen att jag har högt självförtroende men otroligt låg självkänsla. Jag försörjer min lycka på prestationer (där fick vi förklaringen till min fullständiga brist på lycka). Självförtroende och allt den smörjan är en hel labyrint. Man kan ha världens bästa självförtroende men världens sämsta självinsikt. Det fascinerade mig även idag hur mycket vi tänker på oss själva. Hur mycket skit vi än snackar om andra på en dag, hur mycket drar vi då inte i våra egna kläder? Vi är fullkomligt uppslukade av vår omgivnings gap och bryr oss sällan om något annat än vad de tycker. Jag är extrem vad gäller att tänka på hur andra ser på mig, vem jag egentligen är och hur otroligt mycket brister jag måste ha i andras ögon. Värdelöst.
Nu, så här sex hästar senare är jag dödstrött, hejdå.

Stoltaste hästskötaren till finaste pojkarna

Idag var det mera hingstvisning. In med vackraste bruna hingsten i stora lastbilen och kuskade fram och till baka för att både hämta Nils och en dansk och en annan hingst. Full rulle. Contant Q slutar aldrig imponera och hoppade om möjligt ännu jävligare idag än igår. Helt sjukt, jag ler lika mycket som skåningen och känner mig som världens stoltaste hästskötare när jag står och dreglar vid sidan av banan. Livet är så bra. Det enda som inte är bra är att jag har gjort lite för mycket rätt på sistone? Jag är inte riktigt van vid att inte få smisk flera gånger om dagen...
GLAD CHEJ! Fan vad onödiga saker jag skriver om. Contant Q får ett hjärta idag i alla fall, och både han och Bravour får ett hjärta för igår också. De är en egen klass och jag får vara en liten del av dem, kan man ha det bättre?

Bra dag- check!

Idag har jag överlevt. Jag har till och med överlevt med flaggan i topp. Jag har genomfört en hingstvisning idag. Ridandet skötte skåningen men jag var in charge bakom kulisserna. Det har aldrig gått så smidigt som idag. Supersnygga hingstar levererades på löpande band i rätt tid och jag gjorde inte bort mig en endaste gång. På den sena eftermiddagen fick jag goda nyheter om min sockersmula, min alldeles egna vita prinsessa. Dagen avslutades med äckelmos och köttbullar samt en vattnig gräddsås, mumma. Bästa Paula i alla fall!

Världens mest stressade och bekymrade människa

Jag är den mest bekymrade och stressade människan jag känner. Det går inte en sekund på dagen jag inte lägger minsta tanke sådant som hänt eller framförallt sådant som kanske kommer hända. Framtiden, ett mörker för mig. Allting är ett mörker i mitt huvud, jag kan helt enkelt inte sluta bekymra mig och le för en minut. Mitt humör ska vi inte prata om, med en stubin kortare än min tumnagel och lite för mycket att göra om dagarna gör mig till världens mest stressade människa. Med dessa två underbart söta egenskaperna har jag på något konstigt sätt skaffat mig planetens mest stressade hästar och de mest obekymrade människorna är mina bästa kompisar. Hur? Varför? Det passar ju så lite som det bara möjligt kan. Jag älskar mina sötnosar som hyperventilerar och snurrar med ögonen och det finns inget jag önskar att jag kunde hålla med om så mycket som när världens bästa människor säger "det löser sig". Varför kan inte jag vara superlugn när mina söta djur stressar upp sig? Varför kan inte jag också ta livet med en klackspark? Jag blir inte klok på mig själv. (Och så var vi igång med att bekymra oss igen...)

Avundsjukans dag med stort V

Detta är avundsjukans dag. Skåningen fick hem nya lastbilen som råkade vara större än stallet och snyggare än mitt eget hem. Tja jag flyttar in? Jag och mina fem kusar stod och dreglade och undrade varför vi inte hade ett sånt schabrak när vi åker och tävlar? Imorgon får vi lägga i en växel till i träningen så att vi också kan bli grymma skåningar en dag. Jag vill så otroligt mycket. Sen skänker jag lite mer avundsjuka (om det nu är möjligt att det finns kvar efter allt lastbilsdregel) till lyckosflickan som får somna bredvid sexigheten själv varje kväll. Jag har knarkat Håkan i vårsolen hela dagen och jag är så betuttad att jag skulle göra vad som helst för att få dela livet med den genomgående perfekta människan (jag skulle faktiskt till och med kunna överväga att ge upp lastbilen). Han är så sexig, så åh allt bara. Jag är kär, eller besatt, det beror på hur man ser det. Jag är så avundsjuk idag. Jag vill ha allt jag inte har. Detta är avundsjukans dag. Dock lyckades Prinsen med det omöjliga idag, han var så otroligt fin att jag inte kunde ändra någonting. Trots att det var en sådan dag när allt annat utom just det jag har är bra!

Fullt där uppe

Mitt huvud är fullt, det svajar på bristningsgränsen. Humör, varför har man det och vad är det egentligen? Varför ska man kommunicera när man kan vara tyst? Varför ska jag alltid vara den som måste kommunicera med andra för att få dom att kommunicera tillbaka? Hur ska man lära sig att pricka hinder? Hur ska man göra för att inte göra fel? Hur ska man göra om man inte vet hur man gör rätt? Hur fyller man en känsla av tomhet?
Pim min älskade åkte hem med en trött knashäst och lovord om att komma tillbaka i sommar. Kvar blev jag, hästarna och Håkan såklart. Myste klart till kvart över tio. Nu nackskott eller dusch funkar också?

Kissar på mig av skratt

Det var länge sedan jag skrattade så mycket som idag. Iförda svarta sovsäckar satt jag och Pimpen mitt i röran och näst intill skrattade på oss av kiss, eller kissade på oss av skratt kan man också säga. Min kavaj blev ratad till tusen, alla mina läkemedelssalvor som till exempel Orudis från 2007 blev utslängda och mängder av djungelvrål förtärdes. Sadelkammaren är åtminstone 200 kg lättare och går att andas i igen. Vi har även ridit ut i solnedgång, gjort våfflor och ätit frusen marängschwiss. Världens lyckligaste tjej är jag dagar som denna.Jag älskar att skratta. Blomman avslutade dagen med ett tappert försök av kapa mitt finger- hon är min älskling, hjärta.

Dagsrapport och obefintligt elände

Idag lyckades jag med det omöjliga. Jag hoppade prinsesshästen själv för första gången utan att orsaka livshotande fara för omgivningen. Sedan red jag prinsen utan graman(!) och vi kunde springa i felgalopp i rätt varv med flit, eller tvärt om (beror på hur man definierar förvänd galopp) utan att skapa kaos i ridhuset. Kalas. Bästa Pim fick svettas med ponnyn, fina var de båda! Coccobäng hästen fick uppleva lite skånsk healing på morgonen, vilket jag hoppas Pimpen uppskattade och ansåg var vettiga ord. Halva sadelkammaren är städad och jag kände att det forsade in lite mer lycka i mig tack vare det. Men fortfarande saknas grundmotivation att leva- jag fick just uppmuntrande ord om att den motivationen aldrig kommer komma heller.
"Jag är inte tjock, jag har bara litet huvud". Grattis blomman, det finns en chans för dig också!

Short

Livet är ganska knepigt. Medvind står på önskelistan. Nu film.

Pim gör livet bra trots att att lyckan hålls gisslan

Bästa P är här. Jag gjorde Operakällar-debut igår med avsmakningsmeny och hela schabraket. Tusen tack till Mormor som stod för fantast kalaset! Idag har vi ridit på busdjur, städat lite bland täcken och pratat, pratat, pratat. Igår fyllde syster 21 långa år, idag fyller hunden 12 otroligt långa och fräscha år idag och imorgon fyller fräschat av alla- mormor 80 år. Allt är lite upp och ner just nu. Livslyckan är hållen gisslan av ett än så länge olöst problem som tynger ner hela min uppenbarelse. Går det minsta bra kan man räkna med det största nederlaget för den senaste livstiden inom en snar framtid. Skjut mig. Jag vill bara vara lite lycklig, var det för mycket begärt? Jag hade äntligen hittat kärleken, lyckan och kemin, varför kunde jag inte få behålla den känslan lite längre än skit kort?

HåkanHåkanHåkan!

HåkanHåkanHåkan. Sa jag Håkan förresten? Hellström, det förstår ni väl? Jag är i extas! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skrek, jag hoppade, jag sjöng med falskast av alla, jag skrek lite till och så tog jag i en sista gång och sjöng ännu högre. Svett, det luktade så sjukt mycket svett och det gjorde inte ett piss. Det var så mycket Håkan som det möjligt kunde samlas i samma rum och det blev nästan för mycket men samtidigt kunde jag inte få nog. HåkanHåkanHåkan. Jag ska helt klart ha en kille med transparenta super v-ringade tröjor, hatt och som skriver super poetiska låtar till mig och slänger med sina bruna lockar. Sexigare än så blir det helt enkelt inte. Jag vill tillbaka, ska vi hångla liksom? Blablabla. HåkanHåkanHåkan.

Klick!

Man pratar om kemi och hur det säger "klick!" mellan vissa människor. Jag har inte alltid trott på det, jag har hållit mig till teorin om att allt kan bearbetas till kärlek och samspel. Jag erkänner mig nu ändrad, min åsikt är en helt annan och jag vet att "klicket" finns! När jag stötte ihop med mitt första bästa P var jag övertygad om att det där brutalt tok-höga "klicket" bara var tur, eller kanske en inbillning. Nu när mitt andra bästa P har stövlat in i mitt liv med storm och gett mig en möjlighet att prata ut med någon som inte befinner sig tiotals mil bort, kan jag helt enkelt inte ignorera klickandet längre. Vi har till och med samma godissmak, vilket brukar vara en omöjlighet. Klick är ett annat ord för lycka!

En våroutfit som gick i kras

Efter att ha ridit mina stjärnor i vårsolen hela morgonen klädde jag mig i rosa, tog jeansjackan, mina röd-vita Ray-bans och kavlade upp byxorna ett varv eller två. Vår stod stämplat i pannan på mig och ordet var tapetserat över hela min värld idag. Jag kände mig som en nyfödd vårblomma under klarblå himmel mitt uppe i ett hångel med tusen vackra solstrålar. Lycklig vårblommeflicka trallade sig genom skoldagen med ett MVG på diskussionsprovet och andra trevliga framgångar. Det var när jag gjorde hoppsa-steg nedför alla tre våningarna och kom ut för att möta dask grå himmel och isande kyla som jag kände att rosa, solglasögon och uppkavlade byxor var så fel det kunde bli. Skamsen som om jag bedragit vintern och tagit ut vårglädjen i förväg satt jag med svansen mellan benen hela bussresan hem. Är det inte konstigt hur mycket vi påverkas av andra? Jag säger vi, för jag vet att hur mycket folk än förnekar så tvivlar vi alla på oss själva jämfört med andra, ibland åtminstone. Igår köpte jag en byxdress. Ja, det är så sant som det är sagt; jag är ägare till en byxdress, det är dessutom blommor på den. Problemet är att den är skit snygg och jag vågar helt enkelt inte ha på mig den. Det är konstigt att vi, jag, människor i största allmänhet bara inte kan glömma andras blickar och stoppa näsan i vädret för något man själv gillar.

Fantastiskt glad över mina fina hästar

Jag har skördat i helgen. Det har plockats rosetter och det har varit fantastiska rundor allihop! Sju starter, fem rosetter, två hästar är numera kvalade 130 och jag kunde inte tro att det var som jag red på filmen. Vem denne fokuserade, målinriktade och aktiva ryttaren var vet jag inte, men hon red mina hästar jävligt bra och de är allihop värda en guldstjärna eller två i protokollet. Andra tävlingen med Blomman och det blev pris i båda klasserna av närmare hundra starter, kvalad 130 och min absoluta favorittjej här i världen. Den lilla grå sprang mot klockan första gången över 120 hinder och knep en röd rosett. Det har varit en så fantastisk helg och jag är så fantastiskt trött. Jag sov fyra timmar i natt och har haft fullt ös medvetslös hela veckan. Sovasovasova. Imorgon blir det morgonridning på prinsessan, sen lite skola och sen blir det tokmyskväll i röda villan med hela stallgänget. Skräckfilm och godis tills vi spyr står på listan. Jag är världens lyckligaste, speciellt för att jag har ett sådant underbart gäng grymma hästar i mitt stall!

En höjdhoppsribba kan utgöra lika stor risk som en hög med ord

Jag har alltid haft svårt för att ge mig ut i det okända. Att hoppa höjdhopp är för mig omöjligt, egentligen inte för att jag tror att jag inte kan hoppa, utan mer för att tekniken är okänd för mig och det känns helt onaturligt att slänga sig huvudstupa med ryggen före över en ribba. Livsfarligt. Då är jag betydligt bättre på att springa 60 meter, även fast jag alltid kommer sist. För jag vet hur man springer, det är varken okänt eller farligt, bara förbannat tråkigt och förolämpande för en sådan oatletisk människa som jag. Jag står ungefär inför samma dilemma, skillnaden är att det handlar om ord och inte friidrott. Jag vet inte hur jag ska säga orden, jag vet inte hur jag ska formulera mig för att få ut tankarna som för tillfället är en enda trådklump i huvudet. Jag är inte nöjd just nu, allt är bra men jag är inte lycklig för jag måste ändra på vissa saker. Jag måste reda ut mitt tanke-träsk och få ur mig dessa ord som verkar omöjliga att formulera. Vad kan gå fel? Jo mycket kan gå fel. Lika stor risk som det är att jag bryter ryggen på höjdhoppsribban är det att jag ska säga något helt tvärt emot det jag hade tänkt säga. Jag är livrädd för det okända.

Jag blev grön och började spruta eld, med andra ord blev jag en idiot

För att se ett ansikte måste man vara på utsidan av det. Jag är på insidan av mitt vilket gör det omöjligt för mig att se mig själv i alla situationer. Jag kan inte se vad alla andra kan se. Något jag dock kan se är andras reaktioner. Jag vet inte längre om det är fel på det jag säger eller om jag helt enkelt är grön och sprutar eld? Dessa idiotförklarande blickar dödar mig. Jag vill bara sluta prata. Eller nej det vill jag inte alls. Jag vill prata. Men jag vill kunna ha en konversation, du pratar, jag pratar, du lyssnar och sen pratar du lite till och så svarar jag. Men mitt, uppenbarligen, gröna ansikte och mina små okontrollerbara eldbollar gör det till en omöjlighet. Vad jag än säger går konversationsmöjligheten upp i rök och istället bjuds jag varje gång på ett fejs som uttrycker: "ursäkta men är du helt jävla dum i huvudet eller skämtar du?". Tack. Det värmde. Skulle jag dock mot alla odds lyckas göra något ganska bra, går det inte att berätta något sådant för mig på grund av mitt, uppenbarligen, gröna ansikte och eldkloten, för vem vet hur det skulle sluta om jag blev glad för en gångs skull? Då skulle väl hela gården brinna ner. Jag orkar inte ta den diskussionen som jag tagit så många gånger och som aldrig ger resultat. Snart kommer ilskan på riktigt och då kommer städer brinna. Jag är en drake, men inte längre en sådan drake som jag vill vara, en sån som flyger i luften och lyfter i motvind. Nu är jag bara grön och sprutar eld, en idiot med andra ord.

Ödets balans

Livet är som en balans. Jag menar inte sådan där harmonisk och mysig balans som de pratar om på Bali, jag pratar om en vidrig balans. Tänk dig ett sträck, sträcket är noll- varken tur eller otur. Varken ren eller smutsig och det är varken lyckligt eller sorgligt där. Sträcket är också tyngdpunkten för en liten våg. Jag står på ena sidan och mitt emot mig står ödet och svajar. Vi håller en balans jag och ödet, men det är frågan om att vara tvärt emot varandra. Är jag noggrann ser ödet till att allting går fel för mig. Är jag lycklig ser ödet till att allting går käpp rätt åt helvete, alltid denna balans. Jag är pedant med mina hästar. Vartenda lilla minisår, varenda liten svullnad, varenda mungipa ska smörjas. Dessa hästar lyckas trots allt mitt putti nutt ådra sig diverse sår och andra små problem för att försämra min vardag. Tack ödet, här försöker man! Alla känns i toppform, men vad spelar det för roll när jag måste springa om oroa mig varje dag jag kommer ner för att de ska ha gjort illa sig. Det är värdelöst. Totalt värdelöst.

Somnar

Fruktansvärt trött i kroppen och fruktansvärt trött på människor. Några få tomtar lyckas hålla sig kvar vid mitt tycke fortfarande men ingen går säkert just nu. Trött, så förbannat skit trött på folk som idioter, spelar ingen roll vilken grupp faktiskt längre. Alla hästar har varit alldeles för fina idag, helt grymt var det! Den enda bättre än den andra. På torsdag ska det jävla brukas allvar med truppen, jiho hoppdags. Nu somnar jag vilken sekund som helt. Det är så skönt att vara själv.

Ursch

Det var inte min dag idag. Jag kan visa en hel lista på allting som gick fel. Egentligen var hästarna fina idag, det blev bra resultat i alla fall, men jag kan inte riktigt glädjas åt det ändå. Jag mest sur idag. Ligger hemma hos Michis nu och myser. Grymt avslut åtminstone. Ursch

Allt är bara jävligt bra

Det är bra. Allt är bara jävligt bra. Det känns ännu bättre att säga det. Världens bästa tjejer jobbar på Hässelby gård just nu, stallen är fyllda med massor av fina hästar och stämningen kunde helt enkelt inte vara bättre- allt är maxat! Historia drogs upp idag över lunch bordet och det var så skönt att se tillbaka på det och verkligen inse hur bra det är idag. Idag har jag svettats som en dåre och hästarna har inte legat efter dem heller. Jag hjärta bommar på långsidan med 5 jämna galoppsteg. Har trimmat massor på alla idag. Växlat med galoppstegen, aktiverat stora vit, lilla grå fick tävla i flest galoppsteg mot en symaskin, prinsesshästen fick kämpa lite för att få till 5 jämna, prinshästen fick svettas med att korta och blomman gjorde ju alla rätt så det gick ju smärtfritt. Nu har jag träningsvärk i exakt varenda muskel och är redo att dö. Men fy fan vad bra är allt just nu. Ett av livets få minus just nu är bara att folkmängden i röda villan hindrar mig och mina älsklingstomtar från myskväll!

Hat och tvivel

Det enda som hindrar mig från att inte bli en datahacker är att jag är totalt skit korkad och fullkomligt inkompetent vad gäller teknik. Det finns inget i världen, borträknat att bli oändligt bra på att rida, som jag vill så mycket som att vara super smart, grym på datorer och genom det få hela världen att hata mig. Att bli hatad är jag redan ganska bra på, vilket gör mig ännu mer sugen på att göra en "facemash.com". Det är mellantinget som dödar mig. Jag börjar vänja mig vid att vara hatad, det gör att jag inte kan vänja mig vid att vara älskad av någon enstaka stackare. Jag får alltid höra att jag är antingen svart eller vit, och det är sant, grått är inget för mig. Jag vill inte ha mellantinget. Helt ärligt älskar jag att vara just själv. Rida själv, vara i stallet själv, sitta själv, vara själv. Jag behöver aldrig tvivla på mitt eget hat eller min egen kärlek. Det är nog det jag hatar med andra människor- tvivlet. Det äter mig. Hellre andras hat än mitt eget tvivel. Jag antar att det är otroligt konstigt.