Nästa steg kanske aldrig kommer

Jag vill ju våga tro att jag en dag kommer att bli bra på den här sporten. Att trots att jag "bara" rider 130 idag och ligger ljusår efter eliten i min egen ålder så kanske jag en vacker dag faktiskt kommer bli bra. Men sedan så finns den där känslan längst inne, att kanske är det bara jag som tror så på mig själv? Eller åtminstone försöker tro så på mig själv. Att alla andra kanske något bitter sanning i det hela och har insett att så inte är fallet, att jag pikar nu. 130 är min klass och mer än så blir det inte. Unghästar är inte något jag borde satsa på heller och trimma finns det flera som gör bättre än mig. Så vad är jag bra för då? Knoppa, pussa på och lägga på täcken- för mocka är jag ju bara långsam på. Jag hoppas varje gång det springer in en ny häst som jag vet kan ta nästa steg att nu, nu kanske det händer! Men så åker den också, och jag tragglar vidare. Det känns helt enkelt som att så fort en häst visar framfötterna så blev den "för bra" för mig. Kanske är det dags att inse att nästa steg aldrig kommer och nöja sig med det som är?