Den tredje juni tvåtusenelva

Den på sätt och vis sjuka sporten jag ägnar mig åt hade en mörk dag idag. En av de största fyrbenta stjärnorna gick bort idag, den starkaste av atleter avslutade sitt liv på banan. Det blev en tankeställare för alla oss ryttare. Vi är aldrig bättre än vår bästa häst och vi inser aldrig hur levande de är för ens de har lämnat oss. Alla filmer på youtube där hästen trillar och hans förkrossade ryttare endast kan stå och se sin främsta lagkamrat dö får mig bara att tänka på en dag. Det var den tredje juni 2011. Starterna under dagen hade varit många för mig och solen lyste starkast den dagen. Jag var trött, hästskötaren var trött och mamma var trött. Liniment, lindor och pyssel var det som återstod innan vi skulle säga godnatt, pussa en gång på alla och sedan gå hem för att sova. "Charli va biter du mig för?!". Sen ryckte det till i vänster bog, jag såg hur han stora snälla ögon svajade till och såg sedan min stora, största för att vara ärlig, trilla ner bland hinkar, höpåsar och borstar. Medan ögonen rullade och den stora kroppen ryckte i dödskramper förstora jag bara en sak- nu dör min favorit. Jag skrek och skrek. Det var en skräckfilm. Det var det ända tills att hans vackra ögon kom tillbaka och såg på mig i en nyfödd panik. Det blev på något sätt värre när jag förstod att han var hos mig igen, men nu inte kunde resa sig. När han stod i sin box på stappliga ben åkte vi hem. Jag har bara sovit sämre en enda natt än den natten. Det kommer vara inatt, för jag har insett hur sköra dessa djur är. Och jag har insett vilken extrem tur jag hade som fick se min favorit resa sig och gå av egen maskin ur sina dödskramper. Han hade lika gärna kunnat dö där- precis som Hickstead gjorde.