När det förflutna springer ikapp framtiden

Som att det bara var ett sammanträffande.. Som att dom där 15 månaderna dom delat verkligen tog slut bara på grund av hans ursäkt. Som att det inte hade något att göra med konfirmationen? Som att den han mötte ute på grusplanen efteråt inte lämnade en knådande tanke i han huvud. Som att det inte faktiskt tog slut på grund av det?

Det känns nästan läskigt. Han är mer av en främling, jag vet ingenting om hans vänner, jag vet inte vilka betyg han har, jag vet inte vad han roar sig med på helgerna, jag vet inte vilken musik han lyssnar på. Men jag var där när han lärde sig cykla, jag var där och sprang halvnaken runt på hand gräsmatta i vattenspridarens regn dom soliga dagarna under vår uppväxt och jag var där alla mornar vi gick till skolan dom 3 första åren i grundskolan. Jag var där och jag var med, vi var tillsammans- men det var då det. Nu är vi två främlingar som delar ett förflutet, vi ser båda solen men från olika håll. Frågan är om vi någonsin kommer se den tillsammans eller är vi sådana som aldrig hittar varandra igen?

Med alla minnen i bakhuvudet önskar jag det först nämnda.

Dom gula korridorerna blev blommiga

Bilden väcker oförglömliga minnen <3

Dom traditionella tema veckorna har dragit igång på kolbäcks högstadium. Solen steker och leenden ses överallt, lyckan över att lektionerna är över är oundvikbar. Teatergruppen och "filmtajm" skrattar sig lyckliga när de provar dräkter, "Bollsport"arna torkar svetten ur pannan, porträttfoto flickorna blinkar charmigt med långa lösögonfransar och 9orna springer runt som yra höns med ett enda ord i pannan- SHOW. Hela skolans i vanliga fall buttra ungdomar strålar nu som en enda stor blomsterkrans och glädjen sjunger i korridorerna. Till och med lärarna ler som barn på julafton och vår skola skulle bli utnämnd 1a för den gladaste stämningen i hela Sverige om någon skolledning såg oss dessa veckor! Jag älskar att vara i skolan just nu!

Precis som för 7 år sen

Vi gick upp för backen, den svängde precis som då, brännässlorna växte på samma ställe och vi skrattade precis som förr. Men vi nu var vi 7 år äldre, galonbyxorna hade blivit jeans och gummistövlarna till Converse. Men vi var samma människor innerst inne. Samma Wimsan och samma Memmis, precis som för 7 år sen.

Det är sjukt, att komma tillbaka till den betongvärld jag en gång lämnade och finna den i exakt samma sätt. Jag levde vidare, världen levde vidare men det villa område jag en gång lämnade förblev stillastående. Alla människorna blev äldre men sprickorna i trottoaren är dem samma. Det har kommit nya glass sorters i affären på torget och det är en ny ut sliten människa som sitter och knappar in maten i kassan, men affären ligger på samma ställe, heter samma sak och ser exakt likadan ut. Det är nya affärer, fast i samma gamla lokaler och samma grill ligger kvar med samma namn och samma färg. Man tänker sig att det man en gång lämnar är som att slänga något, det blir ett avslutat kapitel i ens liv, man kommer ihåg det men man kommer aldrig se det igen. Så är det inte med att flytta ifrån ett samhälle. Samma sprickor i asfalten finns kvar och samma björkar fäller gul pollen över hustaken och samma familjer bor kvar i sina stora dyra villor. Det enda som förändrats är att sprickorna är djupare, björkarna är större och familjerna äldre, men från början är allt det samma. Kastanjeträdet vars löv jag på hösten alltid sparkade i på väg till skolan varje morgon stod kvar och såg med samma gamla grenar ut över Moravägen från tomt nr 13- precis som för 7 år sen.

En alldeles ny känsla, en alldeles gammal kompis

I lördags runt sen lunch tid kände jag en ny känsla. Det var känslan som steg i bröstet när jag stod mittemot min allra bästa kompis från när jag bodde i Bromma. En pojke jag inte sett på 7 hela år. En pojke som faktiskt gått från pojke till kille, en snygg kille dessutom. Erik stod där framför mig med sitt blonda ruffs och bara tittade innan han slängde sig in i en varm kram. Jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka, det var så känslosamt på något sätt.
Men det kändes konstigt att presenteras för hans flickvän, det kändes konstigt att se honom så stor bland alla hans vänner och veta att jag var inte en stor del av hans liv längre. Jag var inte en stor del av hans vardag, jag var bara ett minne. Det kändes konstigt att det inte var vi på samma sätt. Jag önskar att jag bara kunde vrida tillbaka tiden till de lyckliga dagarna med Erik på Moravägen.

Ny pyjamas- tajt och pösig på samma gång

Vi människor gör saker när vi, i alla fall tror att vi, är ensamma. Till exempel äter hysteriskt mycket onyttigt, eller läser sitt syskons dagbok eller, som jag, dansar och sjunger. Gärna klädd i extremt udda och fula plagg. Känslan att bara skaka loss och inte ha några hämningar är så underbar! Att slippa det här tänket "hmm kan jag verkligen bete mig så här utan att framstå som sinnessjuk?", utan bara släppa fram den där sinnessjuka sidan rakt av!

Men idag fick jag en ny sådan grej. Min syster har sjuka idéer och har alltid haft. Men idag nådde hon max när jag i badrummet ser min syster stå iförd kalsonger. Alltså jag menar riktiga kill-kalsonger och inget annat. Ett par gråa med sömmar och allt, riktiga kalsonger verkligen. Jag tittade på Hanna med ögon stora som golfbollar och Hanna förklarade; Det är super skönt att sova i! Du borde prova. Så jag satte glatt på mig ett par svart vit blommiga frank dandy kallsipper och simsalabim, FETT SKÖNT! Från och med nu kommer Emma-Maria sova i kalsonger. (HUR min syster kom på detta vill jag överhuvudtaget inte ens tänka på)

Föresten hade vi "hinderbanebrännbollmedbasketkorgsombrännplatta" idag, vilket är galet roligt. Men tyvärr är alla mina ben i kroppen av. Så jag tänkte sova nu ihop om samma effekt som i Harry Potter när han bryter armen.

Så klantig att jag till och med fick det som kännetecken

Alla har ju en personlighet, något slags personligt som en kännedom kan vi säga. Är det bara jag som funderat över min kännedom? Vad är det som just kännetecknar mig? Idag kom jag på vad mitt är; klumpighet. Vilket jag nu kom på är ett alldeles nytt ord!

Men helt ärlig så är jag så klumpig, eller rent ut sagt klantig kan vi säga. Det är bara jag som lyckas vara försenad med att fixa till en stor middag och under stressen dels tappa ner en bunke i kladdkaksformen som är redo att sättas i ugnen. Eller det är bara jag som lyckas bita mig i läppen så att jag blir blå både inne och utanpå läppen. Det är bara jag som lyckas GLÖMMA att förkorta ett bråktal på ett avgörande matteprov, och det är bara jag som lyckas somna och åka förbi mitt hus på bussen eller glömma kvar telefonen trots att jag tittade efter en extra gång så att jag inte glömt något. Men inte nog med att jag är en klant, jag har dessutom en extrem och onaturlig otur. I det sällsynta ögonblicket jag lyckas med något och min klantiga sida gått och lagt sig börjar mitt otursmoln att regna och jag är tillbaka på samma ställe igen. Jag lyckas ganska ofta men fortfarande allt för sällan. Men det mest irriterande måste vara pinsamheten och att alltid ha kinderna generat rödblossande. Och ja jag vet vad du tänker, och ja jag frågar mig själv samma sak varje morgon; Hur tar jag mig igenom dagen med ett leende på läpparna?

Har du sett Desperate Housewives någon gång? En viss brunett där vid namnet Susan Mayer är väldig lik mig. Jag är faktiskt läskigt lik henne. Alltid denna ständiga och misslyckande jakt på kärlek och alltid otursmolnet över mitt huvud.

Men jag antar att jag ska se det positivt att mitt kännetecken finns med i en av världens mest populära serier?

Vaddå "..lek"? Jag blir bara arg!

Vad är jag om inte en trogen bloggare? Det är ju tur att jag har MVG i svenska och vet vad ironi är.

Men min blogg är bara en massa ord och meningar som jag vet, alla vet redan är skrivet någon annanstans på alla andra tusen miljarders andra bra bloggar. Jag får till någon mening hit och något inlägg dit men vem kommer ihåg det? Jag är en väldigt komplicerad människa inuti och det är så frustrerande att inte kunna uttrycka mig i ord. Alla ändlösa tankar som snurrar i mitt huvud, att bara skriva ner dom skulle ge mina fingrar träningsvärk i flera år.

Kärlek. Män älskar kvinnor. Kvinnor älskar män. Män älskar män. Kvinnor älskar kvinnor. Ge mig ett svar, ge mig en logik! Vi vet aldrig vem som är den rätta, vi vet aldrig vart den där människan som man kan se riktigt djupt i ögonen befinner sig. Man vet fan inte ett skit. Den enda som kan ta oss till kärlek är vi själva, vi har vår egen resa, vår egen väg. Men ingen orkar och vissa har turen att krossa någon annans väg under vilan, men vi andra måste gå vidare- ensamma. Jag vill bara sitta vid det där middagsbordet med min älskare och äta god mat och veta att jag är safe, att jag hade tur. Jag vill vara vid slutet utan att utföra resan. Ta mig bara dit, ta mig till kärlek