Vi gick upp för backen, den svängde precis som då, brännässlorna växte på samma ställe och vi skrattade precis som förr. Men vi nu var vi 7 år äldre, galonbyxorna hade blivit jeans och gummistövlarna till Converse. Men vi var samma människor innerst inne. Samma Wimsan och samma Memmis, precis som för 7 år sen.
Det är sjukt, att komma tillbaka till den betongvärld jag en gång lämnade och finna den i exakt samma sätt. Jag levde vidare, världen levde vidare men det villa område jag en gång lämnade förblev stillastående. Alla människorna blev äldre men sprickorna i trottoaren är dem samma. Det har kommit nya glass sorters i affären på torget och det är en ny ut sliten människa som sitter och knappar in maten i kassan, men affären ligger på samma ställe, heter samma sak och ser exakt likadan ut. Det är nya affärer, fast i samma gamla lokaler och samma grill ligger kvar med samma namn och samma färg. Man tänker sig att det man en gång lämnar är som att slänga något, det blir ett avslutat kapitel i ens liv, man kommer ihåg det men man kommer aldrig se det igen. Så är det inte med att flytta ifrån ett samhälle. Samma sprickor i asfalten finns kvar och samma björkar fäller gul pollen över hustaken och samma familjer bor kvar i sina stora dyra villor. Det enda som förändrats är att sprickorna är djupare, björkarna är större och familjerna äldre, men från början är allt det samma. Kastanjeträdet vars löv jag på hösten alltid sparkade i på väg till skolan varje morgon stod kvar och såg med samma gamla grenar ut över Moravägen från tomt nr 13- precis som för 7 år sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyckte ngt